#BlueForSudan

Sedan 1 vecka tillbaka nu, har sudaneser strejkat i Göteborg. Det rör sig om en kärna av grupp som från början bestått av 22 personer, men gruppen växer. Man har hamnat i ett limbo. Migrationsverket har pausat utvisningarna till Sudan, UD avråder från resor dit, oroligheterna i landet ökar efter att diktatorn Omar al-Bashir störtades. Ändå beviljas inte personer från Sudan asyl i Sverige. Varför?


Sudanesiska strejkgruppen har demonstrerat i ur och skur. På denna bild:
1. Omer, 2. Mohammed Sharif, 3. Moayd, 5. Monstesir, 7. Mohammed

Beslutet om att pausa sudanesiska ärenden har förelegat sedan april i år (1) och UD avråder sedan 2008 från resor dit (2). I gruppen, som nu kommer att strejka varje dag på Gustav Adolfs torg i Göteborg, finns även personer som väntat i så länge som upp till 9 år på att få asyl, sedan de flytt från Sudan, ett land i Östafrika som präglats av långvariga konflikter (7).

Gruppen kommer att vara på torget varje dag från kl 13 och fram till midnatt och varje lördag kommer det att vara olika evenemang. Imorgon kl 13-15 sker det första evenemanget (3), med musik och olika tal där man kommer att berätta om läget i Sudan och föra fram sin situation. De som besöker gruppen uppmanas att gärna bära blått, då #BlueForSudan är en internationell kampanj som handlar om att man visar solidaritet med kampen för ett demokratiskt Sudan.


Gruppen torsdag kväll, den 13:e september 2019, samma kväll hade kommunfullmäktige sitt höstöppningsmöte

Medan kampen för demokrati pågår inom och utanför Sudan, i diasporan, så ökar oroligheterna inne i Sudan. I huvudstaden Khartoum igår, demonstrerade tusentals personer utanför presidentpalatset (4), i protester mot all den korrumption och allt våld som förevarit, både före och efter diktatorn al-Bashir störtades. Den övergångsregering som tagit över försöker gärna presentera sig inför världssamfund och media, som förmögna att skapa ordning i kaos, men i själva verket finns en stor risk att olika grupperingar kommer att hamna i olika konfliker p.g.a. kampen om makten i landet och man har ännu inte lyckats bygga upp ett fungerande rättsssystem, riksåklagaren har avsatts av den nya juntan och faktum är att det är livsfarligt att befinna sig i landet, där människor dödas dagligen i det kaos där våld och stor nöd råder. Samt, med den historik med dödligt våld vid protester, såsom skedde i Khartoum i somras (6), finns en stor risk för ett eskalerande våld gentemot mot civilbefolkningen i samband med alla större folkliga protester.

En av initiativtagarna till den strejk på Gustav Adolfs torg i Göteborg som pågår just nu, är Mohammed Dawood. Hans familj, bestående av 7 syskon och hans mor och far, befinner sig just nu i ett flyktingläger i Darfur. Familjen tvingades lämna sin hemstad El daein förra året, då den brändes ner under oroligheterna.


Mohammed Dawood

Men att komma till ett flyktingläger innebär inte att det blir slut på nöden, tvärtom. Det är stor brist på allt i flyktinglägren i Darfur och det råder många konfliker, där folk dödas även där (5). Man ska inte glömma att Sudan från början är ett klansamhälle, vilket leder till att konfliker som föreligger inom och mellan klaner, kan pågå i princip hur länge som helst, iblands tills en hel blodslinje har eliminerats. Det kommer att ta oerhört lång tid att skapa fred i ett land som präglas av den här typen av konflikter, om det ens någonsin är möjligt. Och därför flyr man.

Och då flyr några ytterst få av dessa extremt utsatta människor, till, till exempel Sverige. Det är inte många som gör det, eftersom de flesta flyr till mer näraliggande länder. I Sverige väntar, enligt uppgift från Migrationsverket, 131 personer på att få besked om sina asylbeslut och sedan 2017 har 241 personer sökt asyl, 24 har fått bifall och 55 har fått avslag (1). Det är inte någon stor grupp och det är en stor skam att Sverige inte bifaller asyl åt hela gruppen.

Frågan man kan ställa sig är om Sverige egentligen någonsin tänker hedra den Flyktingkonvention man faktiskt har ratificierat. Istället väljer Sverige just nu att hålla en så utsatt grupp i limbo, några personer försöker överleva här trots avslag sedan länge, några har inte några fått svar alls och några personer har tvingats driva sina ärenden till och med så länge som i 9 år. Flera i gruppen lever utan dagersättning och boende och har ingenstans att ta vägen nu, utom ut på gatan. Och notera i det sammanhanget nogsamt, att UD varnade för resor till Sudan redan 2008.

Så nej, det räcker inte med att Migrationsverket pausar deportationer, det är för dåligt! Det som behövs är nya juridiska riktlinjer hos Migrationsverket, gällande Sudan, riktlinjer som matchar det oroliga säkerhetsläget i landet. Och det är dags att hela gruppen får amnesti. Idag. Det är dags att de får känna trygghet, säkerhet och få fast mark under sina fötter nu.

Således: Amnesti nu, åt alla från Sudan!
Kampen för rätten till asyl fortsätter!

Hanna Tellholt
Aktivist i asylnätverket
Göteborg, den 13:e september 2019

Länkar: 
1) 190412: Migrationsverket pausar utvisningar till Sudan.
https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Pressrum/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv-2019/2019-04-12-Migrationsverket-pausar-utvisningar-till-Sudan.html

2) Sudan – avrådan – ursprungligt beslut 2008-05-12, uppdatering 2019-08-13.
https://www.regeringen.se/uds-reseinformation/ud-avrader/sudan—avradan/

3) Evenemang Gustav Adolfs torg, Göteborg, lördagen den 14/9.
https://www.facebook.com/events/2185285055096581/

4) 190912 Aftonbladet: Tusentals i nya protester i Sudan
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/kJX6qX/tusentals-i-nya-protester-i-sudan

5) 190416 Aftonbladet: Många döda i strider i Darfurläger
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0nBV7B/manga-doda-i-strider-i-darfur-lager

6) Aljazeera på YouTube, juni 2019: Gunfire as Sudan military moves in to clear Khartoum sit-in
https://www.youtube.com/watch?v=yn7POKSI7sk&t=1591s

7) Utrikespolitiska institutet – Landguiden – Sudan
https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sudan/

Annonser

Idag, tisdagen den 30:e juli, har de afghanska barnfamiljerna strejkat i tre veckor och man är nu inne på den fjärde veckan av sittstrejk. Man har växlat mellan att vara på Norra Bantorget på dagarna och sedan marchera till Mynttorget, vid Riksdagshuset för demonstrationer på eftermiddagarna.

Man är visserligen uttröttade och några barnfamiljer har åkt hem, men nya har tillkommit och man har fortfarande inte uppnått målet för strejken, som har varit att få någon form av besked från Migrationsverket och våra politiker, om hur man kommer att hantera ärendena för de många barnfamiljer, där några har hamnat och några riskerar att hamna på gatan under den kommande hösten.

Många upplever att de inte har något att förlora, de redan blivit så marginaliserade att deras tillvaro inte kan bli värre än det redan är. Strejken har liksom visualiserat deras problem.

Men de saknar än så länge bättre respons från Migrationsverket, politikerna och övriga samhället.

Shogota Barez från Junsele, som är en av initiativtagarna till strejken, tycker inte att man uppnått målet ännu, utan att gruppen hittills har negligerats, även om man visserligen haft några få besök av politiker och vissa artiklar skrivits i media.

Men responsen gällande barnfamiljernas lägen har ännu inte kommit. Inte ens ett besök från någon representant, som har kunnat ses vid övriga gruppers strejker, har Migrationsverket brytt sig om att ordna med. Det är ”nånannanismen” som råder just nu och tjänstemän och politiker skyller på varandra.

Det står helt klart att den här gruppen måste komma upp på fler agendor den kommande tiden, både i riksdagen och på Migrationsverkets Rättsenhet, som behöver omformulera sina juridiska riktlinjer så att de bättre matchar det budskap som Afghanistan redan har gett, att man inte kommer att ta emot barnfamiljer så länge landet inte är säkert.

Under tiden händer ständigt nya bombdåd i Kabul, senast i förrgår hände ett, som drabbade minst 50 personer varav 10 dog (1).

Ikväll mellan kl 17-20 höll gruppen en demonstration vid Mynttorget. Det var många som talade idag och man märker att de strejkande har stärkts och numera talar vant och säkert efter denna långa period av aktivt motstånd.

Efter att man återkommit till Norra Bantorget, följde en lång och bra diskussion om hur man nu skall fortsätta kampen. En sak är dock helt klar redan nu, och det är att kampen för rätten till asyl kommer att fortsätta. Hur det kommer att fortsätta kan man följa via gruppens sida på Facebook, se länk nedan.

Hanna Tellholt

Aktivist

Stockholm, tisdagen den 30:e juli 2019

Länkar:

Gruppens sida på Facebook:

https://www.facebook.com/Liv-utan-gr%C3%A4nser-418779852278740/

RS, Artikel 190717: http://www.socialisterna.org/barnfamiljer-i-ny-sittstrejk/

KhaamaPress – om senaste bombdådet i Kabul:

https://www.khaama.com/casualties-toll-from-kabul-blasts-rises-above-50-women-children-among-killed-wounded-03444/?fbclid=IwAR2skUHen4XDqWv6DYagvIykGW0fAYAtk5o3rKEHl951_37fuMCmNuWTsSI

Bilder från dagens demonstration vid Mynttorget i Stockholm.

#livutangränser #afghanistanisnotsafe #stopdeportationstoafghanistan

Mitt på dagen lördagen den 20:e juli är det varmt och soligt på Norra Bantorget. De afghanska barnfamiljernas sittstrejk fortsätter och ikväll kommer man även att ha en demonstration vid Mynttorget, som börjar idag, lördag, klockan 18.

Jag pratar lite med en av de kvinnor, som tog initiativet till sittstrejken från början. Hon heter Shogota Barez och kommer från Junsele. Fatema Rasoli, som är från Östersund, hjälper till med att tolka.

Shogota berättar att det var 10 familjer från området där hon bor, som åkte ner för att strejka. Man är nu inne på 12:e strejkdagen och det har varit upp till ca 270 personer med när det varit som mest deltagare. Vädret har varit stundtals dåligt och det har blivit jobbigt de dagar då det regnat. Nu har man fått tillstånd att fortsätta strejka i ytterligare 15 dagar.

Shogota har åkt ner med sin man och deras två söner, som är 3 och 8 år gamla. Om sig själv och sin egen bakgrund berättar hon att hon blev tvungen att lämna Afghanistan en gång i tiden, då hon var i 19-årsåldern, p.g.a. att hon träffat en man som tillhörde en annan folkgrupp. Varken hennes egen familj eller mannens familj, ville respektera och acceptera deras förhållande, så de flydde till Iran och har levt där i 25 år.

Det var svårt att leva och klara sig i Iran, där invandrare från Afghanistan behandlas som andra klassens medborgare, men Shogota fick kraft och motivation i sitt liv, när hon började undervisa papperslösa barn. Hon hade själv fått gå i skolan i Afghanistan och för henne har det varit mycket viktigt att kunna hjälpa barn att få en utbildning oavsett vilken social status barnen råkar ha haft. Jag tänker att i Sverige hade hon kunnat fullfölja en sådan här motivation och utbilda sig till lärare, istället för att hela tiden behöva vänta på sitt uppehållstillstånd.

Fatema Rasoli, Maryam Hosseini med ett av sina barn, Shogota Barez, Fatemeh Miralipour

Om strejken säger Shogota att hon hade större förhoppningar om att få ett bättre gensvar från olika hjälporganisationer, politiker och myndigheter. Nu har trots allt barnfamiljer funnits här på stadens torg i 12 dagar och hittills har man endast fått besök av tre politiker och det har endast rört sig om korta besök.

Då man söker kontakt med politiker och hjälporganisationer som t.ex. Röda Korset, får man hela tiden svaret att folk är borta på semester. Refugees Welcome har varit där, men sedan har de inte tillbaka, kanske har de åkt på semester. Men nöden tar varken semester eller andrum. Gruppen behöver hjälp på flera sätt och den hjälpen behövs nu, här och idag. En strejk sker inte för att man tycker att det är roligt utan för att det finns ett starkt behov av förändring. Den här gruppen behöver mycket hjälp och stöd, det är sjuka och trötta mammor, pappor och barn som är här, de har blivit negligerade av det svenska samhället och de använder sig nu av det sista medel de har att ta till och det är att strejka.

Några av de andra kvinnorna berättar om svåra saker, som att behöva börja ta antidepressiv medicinering, tappa livslusten, att ha ständiga smärtor (en person har t.ex. skolios men får inte beviljat sjukgymnastik där hon bor), att känna att ens barn inte får hjälp (ett barn har fått en bokstavsdiagnos, men man får ingen hjälp med LSS). Sverige ger dessa familjer en enda stor likgiltighet. Det ofta förekommande svaret som upprepas inför dem, är att de inte kan få någon hjälp med någonting, för att de inte har sina fyra sista siffror.

Därför har man fått nog och därför strejkar man. Man kommer inte att acceptera att Sverige försöker skära ner på dagersättningar, hota med tvångsdeportationer till de eskalerande farligheterna i Afghanistan eller att svenska vårdinrättningar nekar dem vård. Man vill se fler besök av politiker, man vill se fler besök av Migrationsverkets representanter och man söker svar på vad Sverige tänker göra för att leva upp till de åtagande man ändå skrivit under på, när man undertecknade FN:s Barnkonvention och Flyktingkonventionen.

Således: Kampen för rätten till asyl fortsätter!

Hanna Tellholt

Aktivist

Stockholm 20:e juli 2019

Sittstrejken fortsätter. I ur och skur har man samlats på Norra Bantorget. Idag, onsdagen den 17:e juli, tittar solen äntligen fram igen och här befinner sig från och till uppskattningsvis mellan 40 till ungefär 300 personer.

Initiativet till den här sittstrejken kom norrifrån, närmare bestämt Junsele och Kramfors, men eftersom ryktet spridit sig om sittstrejken har folk anslutit sig från hela landet. Här finns familjer från Gotland, Norrköping, Jönköping, Göteborg och ett flertal andra orter. De flesta av familjerna kom 2015 och fler har nu fått flera avslag.

Kamilla och hennes familj
Kamilla är med på sittsstrejken tillsammans med döttrarna Fatemeh, Sunbod och sonen Sahand och pappa Ali Saifi.

Mamma Kamilla är sammanbiten och trött. Hon berättar att hon till slut, efter att ha väntat så länge på prövning (1 år) och sedan få avslag efter avslag, blivit så dålig att hon fått problem med sitt psykiska mående. Hon får nu stödsamtal hos en psykolog regelbundet men frågan är om det räcker. Hon märker att den långa väntan har tärt på psyket. Som mamma bär hon hela familjens smärta på något sätt och det blir för mycket för henne. Hon, som tidigare jobbade som lågstadielärare, har nu fått problem med minnet, har svårt att sova och är hela tiden orolig och nedstämd. Efter sista avslaget har man dragit in på dagersättningen och Kamilla oroar sig redan nu över hur allt ska gå med överlevnaden. Hon nämner busskort som en viktig faktor för att allt skall fungera. Nu när Migrationsverket har sänkt dagersättningen, är hon orolig för hur familjens medlemmar skall kunna ta sig till sina respektive skolor i höst.

20190717_164225.jpg

Mamma Kamilla

Dottern Sunbod har svårt att se en möjlig väg framåt. Hon går just nu Barn- och fritidsprogrammet och skall börja andra årskursen i höst. Hon blir diskriminerad på fler sätt och att hon inte får tillgång till samma framtidsmöjligheter som hennes klasskamrater. Eftersom hon inte har ett personnummer så får hon inte jobba och hon får inte heller söka uppehållstillstånd på basen av studier, då hon inte räknas som ensamkommande. Det blir ett slags Moment 22. Sunbod skulle behöva få hjälp en arbetsgivare att ordna fram ett samordningsnummer, men där familjen måste bo just nu finns inte många arbetsgivare.

Sonen Sahand älskar fotboll och lever för att spela, hans dröm är att bli proffsfotbollsspelare i framtiden och han är redan känd lokalt i Kramfors för sin fotbollstalang.

Den andra dottern i familjen, Fatemeh, vill bli läkare i framtiden. Hon älskar att studera och suger i sig kunskap som en svamp. Hon är ivrig att få med sig så mycket som möjligt i form av kunskap och hon resonerar som så att om något händer och hon tvingas lämna Sverige, så har hon ändå med sig relativt sett mer kunskap än hon haft innan hon kom till Sverige. Jag tänker på hur långt den här unga tjejen skulle kunna komma om hon bara fick studiero och slapp känna ständig oro för om familjen får stanna i Sverige eller inte.

Mohammad Amir och hans döttrar
Mohammad Amir är med vid strejken tillsammans med sina döttrar Narges, 14 år och Nasrin, 10 år. Mamma Seddiga är kvar i Jönköping med lillasyster Fatima och lillebror Johannes.

Narges berättar att när familjen kom hit för 4 år sedan, då hon alltså var 10 år gammal, så var hon först hemma i nästan ett och ett halvt år, innan hennes skola kunde få komma igång. Det blev mycket hon behövde komma ikapp med. Nu pratar hon god svenska och hon har fått jobba hårt för att hänga med i alla ämnen, det är imponerande vilken intellektuell kraft en ung människa kan ha men Narges haft ofta varit ledsen och känt sig utanför när hon jämför sitt liv med sina klasskamraters. Hon har fått kämpa orimligt hårt för saker som för svenska ungdomar tas för självklart, att kunna studera och bygga upp en början till ett självständigt liv.

Pappa Mohammad Amir berättar att när familjen levde i Iran, dit de tidigare flytt, så hyrde han flera hektar odlingsmark, odlade grönsaker där och sålde sedan. Han har blivit en duktig odlare och gör nu samma sak i Sverige. Han visar stolt upp bilder av flera stora växthus han byggt upp och de grönsaker han odlat fram.

Pappa Mohammad Amir och döttrarna Narges och Nasrin

Jag tänker att det är en sorg att något som är en sådan rik resurs, en studiemotiverad ung flicka, en grönsaksodlande pappa med gröna fingrar, varför ska de hindras överhuvudtaget till att åter kunna bygga upp sina liv igen, efter ha flytt från ett land som inte går att leva i.

Marzie
Marzie är med på strejken med sin dotter och sin man Hussein. Hon berättar att hon fått två avslag och nu är orolig för att det tredje avslaget skall komma. Hon är rädd för att, om det tredje avslaget kommer, att boendet skall dras in och att familjen inte kommer att klara sig. Hon lever i en oro varje dag, en oro som till slut har satt sin prägel på hennes hälsa. Hon har fått börja med antidepressiva mediciner, har hjärtproblem, högt blodtryck och flera andra sjukdomar. Hon har med sig alla sina mediciner och visar en Dosett, en sådan som man portionerar ut medicinen i. Tabletterna är så många att det nästan inte går att stänga facken.

20190717_153850.jpg

Marzie

Marzies dotter berättar att läkarna ville lägga in mamman på sjukhus för att man var orolig över att mamman hade tappat viljan att leva, men att dottern då hade svarat att hon själv skulle ta hand om sin mamma hemma, tillsammans med pappa Hussein. Jag frågar då dottern hur det blir för henne, med skolan och allt. Hon säger att det går, men hon ser ledsen och trött ut. Hon berättar att mamma Marzie inte sover. Hon är uppe på nätterna och kommer in till dotter och ser efter så att att hon verkligen lever. Den ständiga oron och rädslan för det Damoklessvärd, som ett tredje avslag skulle innebära, sätter sin prägel på hela familjen och mamma Marzie håller på att gå sönder.

Hennes dotter har drömmar. Hon skulle gärna vilja öppna ett café när hon gått klart skolan. Hon tycker om att baka och berättar detaljerat om hur hon vill att hennes café skall se ut. Jag önskar att hon en dag skall kunna starta det. Hon har så mycket liv i sig, den här unga flickan, ett liv som just nu tyngs ner på ett helt orimligt sätt av en situation som är inhuman.

Kampen kommer inifrån, nu är det allvar
Överhuvudtaget blir det tydligt för mig när jag pratar med de strejkande denna dag, hur svårt det blir för hela familjerna som en konsekvens av inhumana beslut, lång väntan och en allmän känsla av att inte bli tagen på allvar av Migrationsverket.

Sedan jag själv började vara aktiv i flyktingfrågor har jag följt många strejker, bland iranier, palestinier, irakier och afghaner. Det har oftast varit män som orkar strejka, kvinnorna och barnen har valt att stanna hemma då det ju är svårt att strejka med små barn.

Den här gången är första gången jag ser så många barn som är med i en strejk. Initiativet har kommit inifrån. Det är kvinnor i Junsele och i Kramfors, som helt enkelt fått nog nu. Det är en mycket stark signal när kvinnor och barn, hela familjer, kliver ut på ett torg och väljer strejken som kampform. Det är ett tecken på att den svenska regeringens och Migrationsverkets usla behandling av människor har gått för långt.

Men jag undrar också: Var är representanterna från Migrationsverket? Jag har tidigare sett representanter från Migrationsverket besöka strejker. De kom och pratade med de strejkande iranierna vid Gustav Vasas torg i Göteborg, de bar till och med vatten till de hungerstrejkande palestinierna vid Olof Palmes torg i Göteborg, som en symbolhandling för att visa att man tog palestiniernas problem på allvar. Var är Migrationsverkets representanter nu?

Och var är de politiska partiernas representanter? Bryr de sig inte? Var är de som talar alla de vackra orden om hur viktigt med barn-skola-omsorg? Är alla nu på semester och har flugit utomlands för sina höga politikerlöner, eller snickrar på en sommarstuga, som de påstår att de bor i året om, medan de tar ut extra ersättning i sitt riksdagsarvode? Det enda parti jag hittills sett besökt denna sittstrejk har varit Vänsterpartiet, via sin representant Christina Höj Larsen. Fler politiker behöver ta sig till Norra Bantorget, hur svårt kan det vara? Det ligger ju nära T-Centralen och Stockholms Centralstation!

Denna dag blir det också en ljusmanifestation på kvällen.

Man håller en tyst minut för de fem personer som idag har deporterats från förvaret Märsta. Aktivister åkte ut och försökte göra motstånd, men denna gång hade Gränspolisen lekt katt och råtta med de som försökte hjälpa personerna i förvaret. Man hade gett desinformation i flera omgångar. Först hade information gått ut till de som skulle deporteras, att de skulle åka kl 18, sedan kl 16, men i själva verket åkte man redan kl 14.45. Det var ett trött asylnätverk, som i elfte timmen försökte mobilisera till den aktion vid förvaret, men Nellie Shirazi som är en av aktivisterna, säger ändå att kampen fortsätter och nästa gång får vi åka ut ändå tidigare.

Nellie Shirazi, aktivist

Kampen kommer inte att sluta för att myndigheternas representanter leker med människoliv och tvångsdeporterar människor till ett livsfarlig land, där bombdåden dagligen avlöser varandra.

Kampen för rätten till asyl fortsätter!

Hanna Tellholt
Aktivist
Stockholm, 17:e juli 2019

Tisdagen den 9:e juli startade en strejk vid Norra Bantorget i Stockholm. Det rör sig om afghanska barnfamiljer och strejken organiseras av nätverket ”Liv utan gränser” (1), stöds av ett flertal olika organisationer, med och samordnar är kanske främst Refugees Welcome Stockholm och Benjamin Fayzi, som är ordförande i Ensamkommandes Förbund Stockholm, talesperson för och grundare av Ung i Sverige samt arbetar med med Rädda Barnen.

Det handlar om att afghanska barnfamiljer som tröttnat på att vänta och på att få avslag efter avslag i ett Sverige, som inte klarar av att uppfylla det man egentligen har förbundit sig att följa i FN:s Barnkonvention.

FN har redan, via Barnrättsrådet, kritiserat Sverige på ett flertal punkter som ytterst mynnar ut i att Barnkonventionen ännu inte inkorporerats i svensk lag (2). Många humanitära organisationer kämpade för saken och förra sommaren, 2018, kunde man till slut få till stånd beslutet om att så skall ske. Så den första januari 2020 kommer Barnkonventionen till slut av inkorporeras i svensk lag (3), vilket bör få konsekvensen att barns rättigheter kommer ännu mer i fokus i samband med olika beslut som rör barnens liv.

Men barns liv vävs in i fler olika lagrum, även Utlänningslagen så det återstår ännu att se hur det slår ut när nya lagskrivningar skall tillämpas i praktiken. Klart är att regeringen ju har satt krokben för asylrätten iockmed de tillfälliga asyllagarna, som de även tydligt visat, vill ska fortsätta gälla minst 2 år till, vilket regeringen gick ut med i en proposition i maj i år (4). Enligt denna proposition ville regeringen att de tillfälliga lagarna skall gälla fortsättningsvis till den 19:e juli 2021 och sedan togs beslutet i riksdagen den 18:e juni (5), om att så skulle ske , där det enda parti som röstade nej till detta var Vänsterpartiet. Nu kommer alltså en förlängning att träda i kraft den 20:e juli och de gäller nu alltså fortsättningsvis till den 19:e juli 2021. Tyvärr.

Vi var många som var besvikna på detta beslut, men de flesta av oss som är besvikna, sitter inte i regering och riksdag, utan sliter med en tuff verklighet där vi på olika sätt försöker hindra de som drabbas av detta grymma beslut, att hamna i ren humanitär nöd.

Rädda Barnen pekar i en rapport (6) i slutet av förra året, om att nöd har rapporterats gällande de barn och unga som Europa tvingat att återvända till stora faror och noll framtidsmöjligheter i det söndertrasade och farliga land som Afghanistan är. Man pekar på data från FN som visar på att första halvan av 2018 var det dödligaste hittills för afghaner och av de 1700 dödade och skadade, var 363 dödade och 992 skadade, barn. Det är fortfarande oklart varför Sverige fortsätter att deportera de som lyckats fly från sådana omständigheter.

190716: Bilder från Liv utan gränsers egen sida på Facebook, barnen som är med i strejken får lite sysselsättning och stöd att fortsätta leka och skapa.

Det är också fortfarande oklart varför Sverige inte bättre uppgraderar sina juridiska riktlinjer gällande Afghanistan och säkerhetssituationen där . Världssamfundet i övrigt rapporterar kontinuerligt om de återkommande bombdåd, våld och död som drabbar civilbefolkningen, men just det svenska Migrationsverket fortsätter att blunda aktivt. Vad skall få dem att öppna sina ögon? När ska det svenska Migrationsverket, Sveriges regering och Sveriges riksdag börja erbjuda andra än sig själva – skydd? Vi är många som följer det som händer i Afghanistan och listan på händelser där börjar bli mycket, mycket lång (8), men till slut börjar man tänka att det inte spelar någon roll för det svenska Migrationsverket, hur farligt det är i ett land. Den humanitära rätten verkar just nu spela en så liten roll, att Sverige för länge sedan tappat sitt renommé såsom varande en skyddande hamn för utsatta människor och vi är många som vägrar att acceptera att det går till så här.

Strejken pågår just nu (9, 10) och jag vill uppmana alla som kan, att besöka strejkgruppen, peppa dem och låt dem känna ditt stöd. Ta gärna med sovsäckar, liggunderlag, värmande tröjor och filtar, gärna regnkläder (det har både regnat och varit kallt). Det går även bra att swisha en slant till nr: 123 28 00 001 och skriv ”Liv utan gränser”. Som vanligt gäller principen: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Kampen för rätten till asyl fortsätter!

Stoppa deportationerna till Afghanistan!
Riv de tillfälliga lagarna!
Utvisa inga, varken barn, unga eller äldre till Afghanistan!
Återinför rätten till asyl!

Hanna Tellholt
Aktivist
16:e juni 2019

Bild: © danzigercartoons.com

Länkar:
1) Liv utan gränsers Facebooksida:
https://www.facebook.com/Liv-utan-gr%C3%A4nser-418779852278740/

2) UNICEF: Sverige får kritik av FN.
https://unicef.se/barnkonventionen/sverige-far-kritik-av-fn

3) UNICEF Blogg 180613: Barnkonventionen blir svensk lag 2020.
https://blog.unicef.se/2018/06/13/barnkonventionen-blir-lag/

4) 190509: Regeringens pressmeddelande om förlängning av tillfälliga lagen i ytterligare 2 år.
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/05/regeringen-foreslar-att-den-tillfalliga-lagen-forlangs-i-tva-ar/

5) 190618: Migrationsverket: Tillfälliga lagen förlängs efter beslut i riksdagen.
https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Pressrum/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv-2019/2019-06-18-Tillfalliga-lagen-forlangs-efter-beslut-i-riksdagen.html

6) 181016: Rädda Barnen, pressmeddelande: Ny rapport – Stora risker för barn och unga som återvänder till Afghanistan.
https://press.raddabarnen.se/pressreleases/ny-rapport-fraan-raedda-barnen-stora-risker-foer-barn-och-unga-som-aatervaender-till-afghanistan-2764690?fbclid=IwAR1xoUn5EnLWt3UgKRPR7xxQGQxlRTgGFHJAMsQfGU0SSSwTKR2od7DwEd4

7) Lifos – Migrationsverkets egen databas med landrapporter etc för Afghanistan.
https://lifos.migrationsverket.se/fokuslander/fokus/2016-03-30-afghanistan.html

8) Länklista – Afghanistan – Lista med nyhetslänkar över några av de händelser med bombdåd som skett i Afghanistan under de senaste åren.
https://www.facebook.com/notes/hanna-lucia-tellholt/afghanistan/745253825492006/

9) SVT 190712: Afghanska barnfamiljer i sittstrejk på Norra Bantorget.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/afghanska-barnfamiljer-i-sittstrejk-pa-norra-bantorget?cmpid=del%3Afb%3A20190713%3Aafghanska-barnfamiljer-i-sittstrejk-pa-norra-bantorget%3Anyh%3Alp&fbclid=IwAR1m1vNIMCE2m098amI4bhoQRsh-79EteewXcrQ0cFK9jagLOi0dA8ouNxM

10) Dagens Arena 190712: Vi gör vad som krävs för att rädda våra barn.
https://www.dagensarena.se/innehall/vi-gor-vad-som-kravs-att-radda-vara-barn/?fbclid=IwAR1VZEa5itqChtMt5W20917P0Kos0t9jvJgEdb4y8pCrVEmhtuLWoZ6C9Q4

(Med reservation för eventuella  fel.)

Så var det återigen dags för en heldag med Rosengrenska, som denna gång genomfördes söndagen den 7:e april 2019 vid Världskulturmuséet i Göteborg. Dagen inleddes såsom brukligt är, med att ordförande för Rosengrenska stiftelsen, Lina Lönnberg hälsade dagens deltagare välkomna. Temat för denna dag, kommer att vara ”Vård som kan anstå – finns det?” Det är nu 6 år sedan den nya lagen kom den 1:a juli 2013, och man kan fortfarande ställa sig frågan vilken vård det egentligen är – om det överhuvudtaget finns någon sådan typ av vård och vi kom under dag att få flera olika infallsvinklar från initierade personer, på denna problematik.

Rosengrenska är alltså ett nätverk av professionella inom vården, som sedan 1998 arbetat med vård för papperslösa och i kärnan finns en stiftelse som finansierar mycket av verksamheten. Målet är man inte skall behövas – alltså att den reguljära vården skall fånga upp dessa vårdbehov och man jobbar med att sprida kunskap om papperslösas situation, hälsa och tillgång till vård samt att erbjuda vård. Idag finns frivilliga sjuksköterskor, psykologer och även tandläkare vid kliniken. Just nu jobbar man mer med att remittera in patienter till den reguljära vården än tidigare, efter att den ”nya lagen” trädde i kraft. Man har omkring 1700 besök per år och det är mellan 600-700 unika besökare.

Vem är då papperslös? Ja, det kan vara den som fått avslag på sin asylansökan, har ett Dublinärende, eller ett utgånget visum, som inte har sökt asyl, är född papperslös av papperslösa föräldrar eller som kan ha haft ett uppehållstillstånd som gått ut. Antalet papperslösa kommer troligen att öka, som en konsekvens av den ”nya”, strängare lagstiftningen. (Just nu ser man ingen tydlig ökning på mottagningen, men den förväntas komma.) Antalet personer exakt som är papperslösa är oklart, de ju lever gömda, så det finns olika siffor på detta. T.ex. uppskattade vid ett tidigare tillfälle, Gränspolisens chef Patrik Engström ,antalet av, av dem efterlysta personer, till någonstans mellan 12.500-13.000 personer.

Rapport från Rosengrenskas mottagning för vård för papperslösa och om vårdhinder
Docent Henry Ascher
inledde detta avsnitt med att presentera det betänkande: Vård på lika villkor, som kom ut 2011 och som har beteckningen SOU 2011:48. Det var en statlig utredning som flera aktörer inom vården drev fram, särskilt efter FN:s och deras utnämnde observatör Paul Hunt’s kritik mot den undermåliga vården för papperslösa i Sverige. Alliansregeringen släppte aldrig ut utredningen på remiss, det fanns splittringar inom regeringen gällande vården för papperslösa. Istället utfärdade regeringen en ny lag den 30/5-2013som hette ”Lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd”.
Länk till ”nya lagen”:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2013407-om-halso–och-sjukvard-till-vissa_sfs-2013-407

Lagen kan ses som ett visst framsteg, eftersom det nu var ett slags principiellt genombrott för att vård överhuvudtaget juridiskt skall beviljas för papperslösa, dock finns stora brister, eftersom det blir ”upp till varje vårdgivare” att avgöra, det uppstår risker för patientsäkerheten om bedömningen blir nyckfull, risk för komplikationer med sen vård, försämring av den enskilde patientens hälsotillstånd.

Regeringen beslutade veckorna innan lagen spikades, att gå ut med en proposition: 2012/13:109, som innebar en slags utvidgning av ”omedelbar vård”. I propositionen står angivet att det är just behandlade läkare avgör, inte t.ex. den som sitter i receptionen. Vad som dock rent konkret som är vård som inte kan anstå får avgöras i det enskilda fallet av den behandlande läkaren eller tandläkaren, men begreppet har kritiserats hårt från flera håll, även av Socialstyrelsen, som har menat att den nationella modellen kan inte tillämpas på individ- utan skall möjligen ske på gruppnivå samt att IVO bör inspektera och följa upp. Det finns ett uttalande antaget juni 2014 från samtliga vårdprofessioner som faktiskt helt sågar begreppet ”Vård som inte kan anstå”.

Och det finns även de, som försökt formulera lite tydligare anvisningar.
Till exempel har Psykiatrin i Skåne formulerat följande:
1) Patienter som är asylsökande eller saknar tillstånd att vistas i landet har rätt till vård och tandvård på samma villkor som alla andra patienter med undantag för vår som kan anstå.
2) I de fall patienter nekas vård p.g.a. att läkare/tandläkare eller annan vårdpersonal bedömer att den kan anstå bör detta liksom underlaget för bedömningen dokumenteras i patientens journal.

Henry Ascher ställer ofta frågan till sina läkarstudenter vad som är vård som kan anstå och han har hittills faktiskt aldrig fått något vettigt svar.

Något man trots allt gäller generellt är följande:
Läkarbesök skall kosta 50 kr.
Läkemedel (innefattar läkemedel som omfattas läkemedelsförmånen), skall kosta 50 kr per utskrivningstillfälle.
Akut tandvård skall kosta 50 kr.
För de läkare som skriver recept i VG-Regionen är det viktigt att recepten som skrivs, märks med: ”U-till, faktureras VGR!”

Vad gäller utsatta EU-migranter, finns ett särskilt problem, och det är att man då de söker vård, ofta kräver att de uppvisar European Health Insurance Card, ett för EU gemensamt id-kort som är tänkt att säkerställa att vården inte blir alltför dyr för medborgare i EU då de reser mellan EU:s länder. Men i stora delar av Europa är det mycket svårt att få fram ett korrekt European Health Insurance Card. Bl a har SKL vänder sig emot detta krav och menat att betalningsförmåga inte får hindra att man ger vård.

Matilda Persson, vårdsamordnare Rosengrenska vårdförmedling och gruppledare för sjuksköterskegruppen, övergick till att berätta lite mer om själva mottagningen och beskriver att man numera övergått till hålla mottagningen öppen varannan vecka och mest arbetar med att dirigera patienter till den reguljära vården, som ju enligt den nya lagen skall fånga upp även papperslösa patienter, om bara lagen tolkas på rätt sätt.

Konsekvenser av formuleringen ”vård som inte kan anstå” som man ser på Rosengrenskas vårdförmedling, är som följer:
1) Formuleringen i lagen tolkas eller används för att begränsa papperslösa patienters tillgång till vård.
2) Otydlig lagstiftning leder till att vårdpersonalen tror att papperslösa enbart har rätt till akut vård.
3) Vårdpersonal känner till att det finns särskild lagstiftning för papperslösa och kräver dessa patienter på bevis för sin juridiska status. När tillgång till vård beror på juridiskt status krävs patienten på bevis om sin juridiska status och vårdpersonal krävs på kunskap om juridiska klassifikationer.

Ssk Matilda ger fyra olika patientexempel som beskriver olika varianter av vårdhinder, som jag inte kommer att beskriva närmare här i blogg, av hänsyn till patienternas integritet, men de handlar alla om att patienter med komplexa sjukdomstillstånd som, om de hade haft personnummer, troligen hade beviljats vård utan knot. Det handlar om patientfall där grupper av läkare missbedömt vilken rätt patienten har till vård, om behandling av svåra smärttillstånd, där läkare trott att de inte får förskriva adekvat medicinering, att patient med kronisk sjukdom inte fått förnyelse av adekvat medicinering för kronisk sjukdom, att patient som sökt vård akut nekats vård p.g.a. att receptionspersonal trott att nya reservnummerkort måste vara belagda med foto (vilket de inte alls skall vara och det står angivet på personalens intranät). Efter kontakt med Rosengrenskas vårdförmedling och återkommande kontakter med de olika inrättningar det varit fråga om, har patienterna till slut beviljats vård.

Det rör sig således om en komplex problematik som kan delas upp i olika delar:
1) Otydlig lagstiftning.
2) Bristande kunskap bland vårdpersonalen.
3) En patientgrupp som har svårt att hävda sina rättigheter.

Så ser läkarna på begreppet ”Vård som kan anstå”
Josephine Greenbrock, psykolog, medicinsk etiker och medicinsk jurist, från The University of Edinburgh och som just nu nu arbetar som forskare och läkare vid Sahlgrenska Akademien, har i sin forskning undersökt hur läkare egentligen förhåller sig till det något luddiga begreppet ”vård som kan anstå”.

Det ämne som hon har utgått ifrån kallas på engelska: Legal Consciousness Theory och begreppet kommer från det ämne som heter Sociology of Law. Ämnet har utvecklats under 4-5 decennier som en slags hybrid av socio-juridiska studier och det fokuserar på den ”levda lagen”.

Josephine Greenbrock har undersökt hur läkare ser på sina patienters rätt till vård, inte bara i Sverige, utan även i andra länder och hon kan konstatera att problemet är internationellt och att det är komplext. Det saknas vård för papperslösa i hela Europa. Det finns många länder som har okej formuleringar i lagtexten, men ändå levs de inte i handling inom vården. Många ger endast akutvård, många regeringar har passivt lutat sig mot NGO:s, för frivillig vård gentemot sjukvård och socialt stöd och både patienter och läkare lider av konsekvenser av brist på information och olika tolkningar. Riskerna att patienter får sämre vård ökar om det blir upp till olika regioner i respektive länder får tolka fritt kring vården och Josephine Greenbrock påpekar att genom nationella riktlinjer ökar sannolikheten att vården för de papperslösa bättre kan säkerställas.

Hon formulerar det som att ”Lagen kommer inte in till kliniken”, att det saknas kunskap om lagen, Patienterna får ofta hjälp av aktivister, men vad händer när patienten inte har stöd av aktivism och NGO:s? Det är en myriad av faktorer som påverkar: egen moral, etik, värderingar, politik, religiös uppfattning, i stället för det som borde styra, en övergripande lag om rätt till vård.

Hon beskriver också ett tillstånd där läkaren får en slags grindvaktsfunktion i vårdsystemet. Och den här grindvakten har oftast större juridiskt svängrum än hen förstår. Om denne är dåligt insatt i lagar och möjligheter, är risken att patienten kommer i kläm. Det blir en slags dissonans mellan lag och etik och Lagen 2013:407 placerar med emfas läkaren som grindvakt, det är läkaren som skall bedöma enligt ”den nya lagen”. Dock var det i princip bara en (1) i Greenbrocks undersökning, som visste om ”den nya lagen”!

Greenbrock har alltså genomfört en studie som grundar sig på det som kallas ”Legal consiousness theory” omkring ämnet hur läkaren uppfattar sin roll som grindvakt. Det har varit en kvalitativ, fenomenologisk, randomiserad studie, där 42 läkare vid 5 stora sjukhus har djupintervjuats. Det rörde sig om 42-79 minuters intervjuer, flera via FaceTime och Skype. Efter varje intervju passade man på att även ge information omkring den nya lagen.
Generellt fann hon att det förelåg en slags ”avsaknad” av lagen. Många läkare ansåg att den nya lagen inte hade någon som helst roll i deras dagliga arbete. Kunskapen om lag 2014:407, var i princip obefintlig. Alla trodde i princip att det var akutvård som gällde! Många upplevde att det var svårt att tolka ordet ”anstå”,

Man bortser från lagen som aktivt val, man väljer att utesluta att lagen finns. Man tror att det är olagligt att ge vård men de ger vård ändå – hur känner läkarna kring det? Det handlar mycket om att man känner att man har makt ändå och den maktkänslan ligger ändå i yrkesrollen. Läkarna tänkte att: ”Ingen kommer att säga till mig att jag kommer att gå emot medicinsk etik och det finns nog i lagen.” och: ”Ingen politiker skall komma till mig och säga att jag inte skall bedöma det som inte är medicinskt.” På frågan om de behövde mer kunskap om lagen så svarade respondenterna nej, de menade att de inte skulle ändra om de skulle ge vård ändå.

Just vid vård av barn verkar många på ett sett förstå att barnen kan skyddas av en högre etik, många läkare håller en hög etik och drivs av det men förstår inte att barnen faktiskt även har juridisk rätt till det. Man använde begrepp som medicinsk säkerhet och etik för att rättfärdiga att man gjorde det man gjorde, men tog liksom inte stöd av lagen.  Man trodde att man gjorde olagliga saker men de saker man gjorde var egentligen helt lagliga. I undersökningen var det ingen som tyckte att de inte kunde ge vård. Ett vanligt svar var: ”Lagar är visst relevanta men mina etiska principer kommer alltid att övertrumfa lagarna.” Flera läkare valde att inte journalföra, för att det inte skulle uppstå fakturor, vilket ju blir fel, då kliniken faktiskt har juridisk rätt att ge vård och rätt att få ersättning för given vård.

Greenbrock konstaterar att Sverige har unik juridisk kontext där en läkare inte lika lätt riskerar att förlora sin legitimation om de bryter mot lagen. De läkare som ingått i studien kan antas vara övergenomsnittligt motiverade att ge vård åt papperslösa, annars skulle de inte valt att delta. Det kan finnas saker man gör att vara solidarisk med kollegor, men det är ibland ändå inte saker som baseras på patientens behov. Man bryter mot lagen för att det är ett samhällsansvar att bryta mot den, men man har ju ändå inte förstått att man har rätt att ge den vården. En läkare i studien ansåg: ”Det är inte hållbart att ge vård till alla.” Den läkaren tyckte att det var moraliskt fel att ”bryta mot lagen” och man måste lyda politikerna och vara ”realistisk” och ”respektera köer”, men ”alla har åtminstone rätt till akutvård”.

Slutsats: När lagen går i konflikt med medicinsk etik, blir det omöjligt för läkaren att leva upp till lagen. Lagen i skrift blir inte lagen i praktiken. Studien visar att det finns risker med nya lagen, det blir upp till respektive läkare att tolka lagen välvilligt.

Framtida implikationer kan bli att undersöka t.ex. följande frågeställningar:
Hur mycket är aktivism och hur mycket är medicinskt ansvar?
Osäkerhet omkring var den starka etiken kommer ifrån, kommer den från läkarutbildningen, om inte – varifrån?
Var ligger identiteten? I läkarprofessionen eller i läkaren själv?

Hur fungerar vården i Västra Götalandsregionen?
Elisabeth Lönnermark, Infektionsläkare, presenterade en enkätstudie som gjorts bland sjuksköterskestudenter, läkarstudenter och läkare i Västra Götaland och som handlar om hur vården fungerar i Västra Götalandsregionen.
Man ställde frågor till följande yrkeskategorier:
517 läkare (10 frågor), 1330 ssk och läkare (21 frågor), 192 ssk och läkarstudenter (18 frågor).
Det rörde sig om pappersbaserade frågeformulär och dessa fylldes i på plats vid möten, för att säkra upp att respondenterna inte skulle Googla fram svaren.
Enkätfrågorna byggde på nya lagen om papperslösas rätt till vård, läkemedel, tolk, transport osv, i enlighet med den ”nya” lagen.
Totalt tillfrågades 43 kliniker/grupper.
Några deltog inte p.g.a. följande: 4 svarade aldrig, 8 hade inte möjlighet att delta under tiden för datainsamling, 2 uppgav att de inte hade någon kontakt med papperslösa, 1 klinik uppgav att det inte var meningsfullt att delta. Kvar blev 24 kliniker vid SU/Sahlgrenska, Östra och Mölndal samt man hade 1 möte med AT-läkare.
Totalt fick man in 517 frågeformulär och man lyckades hålla en svarsfrekvens på 90 %.

Resultatet blev:
89 % svarade att det behövde mer kunskap om tillståndslösas personers rätt till vård.
66 % svarade att de inte visste vem de skulle kontakta vid frågor om rätt till vård.
4,1 % skulle kontakta Asylenheten vid sitt sjukhus (som nu inte finns kvar).

64 % visste att barn har samma rätt till vård som svenska barn. 11 % svarade fel på den frågan!
10 % svarade korrekt att tillståndslösa har rätt till kostnadsfri hälsoundersökning, 41 % svarade fel!
Endast 7,7 % visste hur man utfärdar ett recept för att tillståndslösa personer skall få subventionerade läkemedel.

Vid en annan studie vid sköterskeutbildningar, kunde man konstatera att kunskaperna om papperslösa sjönk med längden på utbildningen! Man kan ställa sig frågan vad som händer under utbildningstiden. Faktorer som kan öka upplevelsen av att vara säker i hur vården för papperslösa kan gå till, kan t.ex. vara om man någon gång själv orienterat sig igenom en sådan process. Då går det lättare nästa gång en sådan typ av patient kommer till kliniken. Och det påpekas att fortbildning i frågan är viktigt.
Det bedrivs viss fortbildning, t.ex. är folk från Rosengrenska ute och föreläser i frågan om papperslösas rätt till vård vid läkarprogrammet och sjuksköterskeprogrammen i Göteborg och Skövde, och man kan snabbt notera att en ganska liten fortbildningsinsats kan göra en stor skillnad här. Samt: Om man jämför papperslösa och asylsökande, så verkar fler ha koll på vilka rättigheter som gäller för asylsökande än för papperslösa

Slutsatserna av genomförda undersökningar är att just bristande kunskap utgör största hindret för vård och studierna från VGR visar att kunskaperna brister.

Anna Paiva, läkarstudent, presenterade också siffror från undersökningar inom Primär- och Akutvården, som visar på ungefär samma grader av brist på kunskap samt – hon drar också den viktiga slutsatsen att ju mer man kan i frågan, det mer positiv attityd har man till ämnet vård för papperslösa. Vilket alltså ytterligare bekräftar att det är värt att satsa på fortbildning av samtliga personalgrupper i frågan.

Ny forskning om papperslösas hälsa och livssituation
Henry Ascher, docent vid Enheten för epidemiologi och socialmedicin, Sahlgrenska Akademin och Göteborgs Universitet och Lena Andersson, universitetslektor och socionom, från Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs Universitet, presenterade rön från en studie man gjort om papperslösas hälsa och livssituation.

Bakgrunden till studien har varit att det föreligger ett ökat antal papperslösa i Europa och att papperslösa är en mycket utsatt grupp i samhället som lever i ständig rädsla och stress. Antalet som uppges är olika: i Sverige antas de vara 10.000-50.000 enligt olika källor, med det finns egentligen ingen tillförlitlig statistik. Enligt Socialstyrelsen kan man anta, att antalet ökar. De flesta papperslösa i Sverige är asylsökande flyktingar som fått avslag. Antalet papperslösa i EU uppskattas till 8 miljoner (Lancet 2007).

Migranter är en högriskgrupp för psykisk ohälsa, med ofta multipla traumata från både före, under och efter flykten, med ständig rädsla för utvisning, och med liv bestående svåra förhållanden. Det är en komplex situation. Man lider ofta av höga stressnivåer, depressioner, sömnproblem, PTSD, ångest, höga självmordsfrekvenser, infektionssjukdomar, bristande tillgång till vård, smärtsjukdomar och olika smittsjukdomar som HIV, hepatit och tuberkulos.  Kvinnor är extra riskutsatta, med ökad risk för våld och missbruk. Man är ofta i en skyddslös situation (behöver mat och husrum) men kan ha en rädsla för att anmäla övergrepp och missfälligheter p.g.a. risken för deportation. Vid graviditetet föreligger ett lågt utnyttjande av mödrahälsovård, det sker även förlossningar utanför förlossningskliniker (inte så mkt i Sverige möjligen vanligare än man tror, sker dock mer ute i Europa).

Barn i migration missar ofta sina vaccinationer. Föräldrastress, särskilt PTSD, kan påverka anknytningen till barnet och man har ofta svåra levnadsförhållanden. Bra eller dålig hälsa under graviditet och barndom påverkar inte bara barnhälsan utan också hälsan som vuxen – epigenetiska mönster ärvs mellan generationer. (Epigenetik är ett nytt forskningsområde som handlar om styrningen av vilka våra gener som är ”påslagna eller avslagna”, regleras i moderlivet och kort efter förlossningen.)

Man lever ofta under osäkra och trånga levnadsförhållanden, i ohygieniska och farliga bostäder och frekventa flyttningar har negativ påverkan.

I och med den ”nya lagen” har man genom flera undersökningar märkt att det föreligger olika vårdhinder och tillgång till vård, vilket har motiverat ytterligare forskning för att möta behovet av nationella kartläggningar. Även organisationer som t.ex. PICUM har varit drivande, eftersom trots stora vårdbehov, så finns det fortfarande brist på kunskap och forskning om papperslösa i Europa.

Specifika mål med studien har varit att försöka utvärdera fysisk och psykisk hälsa, identifiera vilka riskfaktorer som finns före, under och efter migration. Se hur vårdbehov kan bedömas och vilka copyingfaktorer (psykologiska hanteringsmekanismer) som papperslösa kan använda sig av för att hantera sina svåra situationer.

Det rör sig om en tvärsnittsstudie med epidemiologisk design, som bedrivits i Göteborg, Malmö, Stockholm m.fl. mindre orter och man har frågat 200 papperslösa personer, i åldrarna från 18 år och äldre. Frågorna har varit konstruerade i form av en enkät som översättning till totalt 9 olika språk och man har i samband med studien även jobbat med metodutveckling i form av att låta respondenterna svara med hjälp av s.k. iPad:s.

I enkäten har frågor ingått som har handlat om bl.a.: Respondentens bakgrund, barn, boende, utbildning, graviditet, hälsa, vårdbehov, våld, återvändande, pre- och postmigrationsdetaljer.
Vad gäller den psykiatriska delen har man undersökt nivåer av eventuell depression, ångest och PTSD med hjälp av frågeformulär som BDI II, BAI, PTSD Check list och PCL-5.
Man har genomfört s.k. semistrukturerade intervjuer med hjälp av 10 st intervjuare, översatt till 9 språk, och man har använt sig av tolkar i Stockholm, Göteborg och Malmö m.fl. mindre orter.
Intervjun har tagit ca 1,5-2 timmar, den har genomförts på en trygg plats och det har varit okej för respondenten att avbryta om denne inte mått bra samt att hoppa över frågor.
Man har månat sig om att efterfölja etiska aspekter vid bemötande och bygga förtroende i intervjusituationerna. Respondenterna har fått information på eget språk och det har understrukits att det har varit okej att välja att inte svara på obehagliga frågor. Man har avidentifierat data så att respondenternas id-info inte går att spåra och i enkäterna har det inte varit några frågor som krävt beskrivning av trauma. Samt: Om man under intervjuerna noterade att respondenterna mått dåligt så har man tagit ansvar för att hjälpa dessa patienter till vård.

Det råder många utmaningar med ett icke konventionellt projekt som detta. Dels hur man skall finna respondenter, dels att man inte får inge falskt hopp om förändring av den egna situationen, att det har varit många intervjuare inblandande kan föreligga viss risk för intervjuarbias samt att traumatiserade respondenter tenderar att inte orkar fullfölja långa djupintervjuer.

I studien ingick personer från Afghanistan, Mellanöstern och tidigare ”jugoslaviska republiken” och 41 % hade levt i 12-24 månaders papperslöshet.
45 % av kvinnorna hade universitetsutbildning.
37,5 % av männen hade universitetsutbildning.
54 % levde som singlar, 46 % var gifta.
Bodde ”hyfsat stabilt” gjorde 69,3, resten levde ”mobilt”.
Ofta hungriga var 56,8 %!

Det förelåg en relativt sett hög förekomst av ångest och depression.
Ångest: Moderate + severe scores 68 % (”Svenskar” brukar ha ca 11 %)
Depression: Moderate + severe scores 71 % (”Svenskar” brukar ha ca 8-10 %)
Förekomst av PTSD: 58 %.
Man kan genom studien konstatera att det råder en högre förekomst av ångest hos yngre samt en högre förekomst av depression hos äldre, samt att situationen för boende statistisk signifikant.

En viktig slutsats man dragit av denna studie är att en väldigt hög nivå av allvarlig psykisk ohälsa indikerar ett stort behov av vård och rådgivning!

Sverige har ratificerat FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och EU:s stadgar om de grundläggande rättigheterna och har därmed accepterat varje människas rätt till hälsa. Detta inbegriper också rätten till grundläggande nödvändigheter såsom mat, boende och tillgång till hälsovård.
Det finns en stor sjukdomsbörda hos papperslösa och en ohälsa relaterad till sociala hälsofaktorer.
Sverige ansvarar för att uppfylla sina skyldigheter gentemot mänskliga rättigheter: att respektera, skydda och uppfylla dessa skyldigheter gentemot alla som bor i landet.

Men just nu: Så många som 56,8 % – går hungriga!

Socialtjänstlag (2001:453)
2 kap Kommunens ansvar.
2:a paragrafen: Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Mänskliga rättigheter och det politiska arbetet för vård på lika villkor i Västra Götalandsregionen – Carina Örgård, Vänsterpartiets representant i VG-Regionen.
Carina Örgård kallar sig ”fritidspolitiker och är ersättare i Regionrådet och huvudansvarig för bl.a. psykiatri, migration, barn- och ungdomssjukvård. Till sin profession är hon psykoterapeut vid Rädda Barnens centrum för stöd och behandling. Hon är de behandlare/handläggare, hittar vilka grupper av barn och ungdomar som inte får den hjälp till stöd och behandling de behöver/har rätt till och hon utbildar och handleder i en psykoterapeutmetod (T-KBT) för barn och ungdomar med PTSD.

Hon beskriver att situationen i VG-Regionen just nu är att vi har ett minoritetsstyre med moderat ledning och hon menar att det därmed finns en ingång till att kunna påverka nu, då det just är ett minoritetsstyre. Carina sitter i beredningen för mänskliga rättigheter som har i uppdrag att vara initiativtagare, förslagsställare, remissorgan och rådgivare när det gäller mänskliga rättigheter i VGR. Tillsammans med företrädare för olika verksamheter inom VGR, kommuner, myndigheter och frivilligorganisationer, ska beredningen utveckla arbetet för efterföljandet av de mänskliga rättigheterna i VGR.

Carina Örgård ger en översiktlig bild av några faktorer som sjukvården i VGR lider av, och som även kan tänkas påverka vården för papperslösa. De mycket överbeläggningar på sjukhusen, långa vårdköer, en hög personalomsättning med många vakanser och sjukvården går med underskott. Det blir många överbeläggningar när avdelningar måste stänga p.g.a. personalbrist och det blir personalbrist p.g.a. dåliga anställningsvillkor. Det uppstår ett underskott hos sjukhusen då de får avsevärt mindre pengar än den beställda vården kostat, eftersom vården bedrivs enligt en beställare-och utföraremodell, som innebär att man gör uppgörelse om ungefär hur mycket vård som en avdelning skall producera. Dock finns ingen synk med påsen pengar, som kommer centralt ifrån. Det är dåligt finansierat från början och problemet är att man inte resurssätter som man borde. Vänsterpartiet lägger förslag om att man skall lägga mycket mer från början.

Vänsterpartiet lade 2017 en motion i Regionfullmäktige, som hette: Vård för papperslösa på samma villkor. I den lades ett förslag till beslut som formulerades: VGR skall erbjuda hälso-och sjukvård och tandvård till asylsökande och vissa personer utan uppehållstillstånd (papperslösa) på samma villkor som till svenska medborgare. Tyvärr blev motionen nedröstad av politikerna – några var till och med samma politiker som tackat ja till platser i kommittén för mänskliga rättigheter – vilket lite ironiskt skulle kunna sägas vara ett slags bottenrekord.

Carina Örgård menar att det ute på sjukhusgolven verkar finnas en stor budgetstress hos gemene läkare, och när det råder budgetstress riskerar patientgrupper att hamna i kläm, att man inte ska försöka hitta olika strategier att stänga ute olika patientgrupper, men att det bara verkar vara Vänsterpartiet som just nu driver frågan om lika rätt till vård för alla i VGR. SD har tyvärr vuxit och finns med i alla beredningar och nämnder just nu och det är tyvärr många tecken som tyder på att kampen för rätten till vård på lika villkor för alla kan komma att behöva stärkas ännu mer framöver. …..och där väljer jag att sluta med rapporten från denna intressanta seminariedag, trots att jag tvingats utelämna mycket intressant av brist på plats i bloggen.

Till sist vill jag bara nämna, att om du vill ge ett bidrag till Rosengrenska stiftelsen, så är det alltid välkommet. Du kan då välja att swisha till 123 237 11 28
Länk till Rosengrenskas hemsida, där mer information finns:
http://www.rosengrenska.org/

Och länk till Rosengrenskas stiftelsens sida på Facebook:
https://www.facebook.com/rosengrenskastiftelsen/

Ja, det blev ett långlångt blogginlägg, detta, och jag vill tacka dig som orkade läsa ända hit och hoppas att du tyckte att det var värt läsningen ändå! Och kampen för rätten till vård på lika villkor fortsätter som vanligt!

Göteborg 7:e april 2019
Hanna Tellholt
Medicinsk sekreterare & aktivist

I Göteborgs Tingsrätt meddelades idag domen mot Elin Ersson, som stoppade en flight med en person som riskerade deportation till Afghanistan. Hon döms till brott mot luftfartslagen och skall betala 60 dagsböter à 50 kronor till staten. Jag antar att domen kommer att överklagas till både Svea Hovrätt och eventuellt Högsta domstolen, då det rör sig om ett principiellt viktigt mål.

Det jag personligen reagerar på just nu, är att det skrivs om vad det har kostat att stoppa planet, att det i en demokrati är principiellt fel att stoppa ett flyg osv. osv. På få ställen tas det upp vad ett människoliv är värt utan man hävdar att mannen på flyget ju ”hade gått med på” att återvända och ingenstans verkar någon fundera över hur fri hans vilja egentligen varit i det fallet. Och låt mig då göra klart här, att jag personligen inte anser att en person som blivit straffad och sedan suttit av sitt straff, sedan skall få ytterligare bestraffning genom deportation till ett land där denne riskerar att bli dödad.

För den som flyr har egentligen inget val, det är därför man flyr från sitt hemland. Inte ens tingsrätten tyckte att frågan om nöd – ett begrepp som annars är det som aktivister brukar åberopa i den här typen av rättegångar – var intressant utan man hade argumenterat att våra Migrationsdomstolars beslut skall respekteras. Vi aktivister väntar fortfarande på den dag då våra Migrationsdomstolar slutar bryta mot principen om non refoulement och när Migrationsverket slutar negligera asylsökande människors skyddsskäl. Och vi kommer att fortsätta kämpa för att människor inte skall skickas i döden.

Således: Domen idag mot Elin Ersson kommer inte att förändra det faktum att vi som är aktivister fortsätter att göra motstånd mot deportationerna till farliga länder. Motståndet kommer att fortsätta. Däremot är det möjligt att vi behöver se över våra olika arbetssätt, men det måste vi alltid göra. Allt motstånd måste anpassa sig över de förändringar som sker i systemet och vi kommer alltid att behöva förhålla oss till den repression som deportationssystemet försöker utöva över oss.

Och våra arbetssätt har förändrats under den period som jag varit aktivist i dessa frågor, vilket är på denna sida om millennieskiftet.

En av orsakerna är att Polis och Gränspolis ändrat sitt arbetssätt och nu utvisar med kortare tid mellan delgivning och avvisning, att man nu även har fler resurser till sitt förfogande. Tidigare var det några polisbussar bara vid deportationerna, kanske någon kravallbuss, men sedan kom fler poliser, fler polisbussar, kravallbussar, polishundar, polishästar, ibland till och med en polishelikopter. Till en början avgränsades området kring deportationsbussen med plastband, sedan började man använda kravallstaket, men här i Göteborg har striden generellt oftast stått kring T-korset, utfarten från Kållered och vi aktivister har på olika sätt försökt hindra utfarten där. Ja, jag beskriver det hela öppet, eftersom inget av detta är någon hemlighet dessa dagar.

Repression har drabbat de ledande aktivisterna, några av dem en mycket hård och överdjävlig personlig repression. De har fysiskt misshandlats på plats och det bedrevs mot en aktivist en rent av häpnadsväckande antikampanj med rent malign rättsröta i just det ärendet. Annars har det även varit flera rättegångar, där faktiskt de flesta aktivisterna har friats.

Vi mobiliserade till en början via anonymiserade sms-listor, sedan kom Facebook och vi övergick till öppen mobilisering, via olika event. På senare tid började en del av de som tidigare åkt ut, istället följa via FB och skrev ”är det några där, är det någon idé att åka ut” hemifrån stugvärmen. Men FB har inte bara inneburit att folk övergått till att följa händelserna på håll, mobilisering via sociala medier har också inneburit att fler kunnat åka långväga ifrån till aktionerna.

En film från januari 2011 – då förvaret vid Sagåsen, Kållered, hölls i blockad av aktivister i 3 dygn.
https://www.youtube.com/watch?v=yxnM59CJbIk
De aktioner som ordnats på senare tid, har mest rört sig om motstånd mot gruppdeportationer till Afghanistan. Det har då mer handlat om demonstrationer, inga blockader och hittills på senare tid, har iallafall inte jag kunnat se att någon av oss lyckats stoppa någon buss, vilket absolut inte är någon kritik mot någon av alla dem som är där och försöker, utan mer ett konstaterande som beskriver hur svårarbetat det är idag med just de fysiska stoppen på grund av de övermäkta polisiära resurserna som staten väljer att lägga på att skicka människor till farliga länder.

Tidigare: Vi fick bussbolag att sluta ta uppdrag med körningar till flygplatsen, vi stoppade något flygplan genom att komma i kontakt med piloten som skulle flyga och när han insåg att familjer skulle splittras vägrade han att aktivt delta, då han själv var familjefar. Men i och med Frontex’s anonymisering av flighterna vid gruppdeportationer har vi funnit det svårt att göra motstånd vid dessa. Dock har flera individer själva lyckats stoppa sina egna deportationer vid reguljära flighter. Och tilläggas kan, att vi har haft lyckade stopp av reguljära flighter av aktivister, t.ex. då Vänsterpartisten Malin Björk klev ombord på en flight från Östersund och vägrade sätta sig ner, se denna artikel.
https://www.etc.se/inrikes/malin-bjork-v-darfor-stoppade-jag-planet

Den gången var det ingen som sprang och anmälde någon för något luftfartslagbrott, då kunde man fortfarande tala i termer om humanitär rätt i detta dj-vla landet, så i det ljuset blir rättegången mot Elin Ersson ett slags signum för våra nya, mer mörkblåbruna tider där det pratas alltmer om ekonomism i saker och ting och i den rättegången tvingades försvararen även utgå ifrån en ny infallsvinkel, eftersom begreppet nöd inte hade tillräcklig tyngs tydligen – för vad är väl ett människoliv?

Det finns en sak till jag vill ta upp, om hur vi jobbar. Den första är att vi numera kämpar mer direkt på den juridiska arenan. Många av oss som tidigare varit redo att med våra kroppar stoppa en bil eller buss, har istället valt att jobba via juridiken, genom att försöka få till beviljat, ett så kallat verkställighetshinder. Där vi tidigare tog på oss ylleunderställ och tog med termos för lång utevistelse, har flera av oss istället odlat vårt kontaktnät av advokater och jurister som är redo att skriva dessa och några av oss har till och med fortbildat oss så mycket i dessa frågor att vi även skriver sådana själva. Det är kanske just den juridiska vägen varit det framgångsrika sättet att stoppa deportationer på senare tid. Det är enligt min mening, en underskattat metod, som om vi organiserade oss ännu mer på detta område, möjligen skulle kunna få ut fler personer ur förvaren. Och särskilt när vi idag vet hur ”underbehandlade” många asylansökningar egentligen är, och det absolut bästa vore om de som får avslag fick tidig rättshjälp att skriva dessa verkställighetshinder. Dock måste jag självklart betona i det här sammanhanget att vi öppnar upp för risken med en ökad rättsosäkerhet när lekmän börjar ge sig på det som en lång utbildning i juridik egentligen kräver. Våra klienter borde egentligen ha VIP-kort hos de allra bästa i asylrätt, eftersom deras ärenden ofta blivit misshandlade av Migrationsverket under alltför lång tid.

En fråga jag asylrättsaktivist ställer mig, är varför det stöd som tillerkänns en asylsökande, enbart ges fram till det tredje avslaget. Det blir en fråga om ”tur eller otur” då, om den som fått avslag, haft ett så engagerat ombud att han/hon kan få hjälp med att skriva ett verkställighetshinder. Juridiska ombud kan jobba pro bono, men gör ofta inte det, utan börjar då kräva pengar av en klient med noll inkomst för att jobba vidare med ärendet, vilket är en inhuman situation, att någon som kämpar för sitt liv med näbbar och klor, ska sitta medellös och därmed rättslös.

I en humanitär stat borde systemet fungera så att en individ får en så rättssäker behandling att den, även om denne inte håller med om att det är ett bra beslut, ändå bereds möjlighet att begripa sitt beslut och att det känns som ett rimligt beslut. Men idag är alltför många beslut orimliga, ologiska och grymt inhumana. Det är därför vi blir aktivister. Också de som varit tysta tidigare då de trott att det fanns en rättvisa i asylsystemet, har sett för många orättvisor ske och börjar agera.

Jag menar med emfas att det inte skulle behöva vara en fråga om pengar, att försöka få igenom rättvisa i sitt ärende. Staten borde garantera rätt till VUT även med det offentliga ombudet, blir det sedan avslag på det så kanske man sedan även kunde skapa en institution som prövar om ärendet kan behöva anmälas till FN, gå via CAT eller Europadomstolen. Jag saknar en sådan institution idag, idag finns i Sverige ett antal ideella organisationer bara och det räcker inte. Vi skall inte lämna människor i hopplöshet, prisgivna till enbart tur eller andras eventuella generositet eller goda vilja. Det är inte nog att vi låter det bli så.

Med allt detta som bakgrund vill jag säga, att det är nog ingen av oss aktivister som är förvånade varken över att Elin försökte stoppa planet, då hennes agerande vilar på en lång kamptradition, eller över Göteborgs Tingsrätts dom, men att det för oss inte gör någon skillnad. Så länge asylsökande behandlas som de gör i Sverige, kommer vi att fortsätta vårt arbete med att få upp de här frågorna på agendan som vanligt. För oss har det – och kommer alltid – att handla om värdet i ett människoliv. Och det låter sig inte värderas i pengar.

Således: Kampen för rätten till asyl fortsätter alldeles som vanligt!

Göteborg den 18:e februari
Hanna Tellholt
Aktivist
Göteborg

Bilaga:
Flygblad som kan delas ut vid flygplats i händelse av tvångsdeportation.