Arkiv för december, 2012

Lördagen den 24 november i år, hölls i sedvanlig ordning en ett heldagsseminarium med Rosengrenska stiftelsen, som i samarbete med Röda Korset driver en mottagning för vård av papperslösa i Göteborg. Seminariet hölls på Världskulturmuséet och programmet var som vanligt späckat av merkunskap inom det komplicerade och komplexa området vård för papperslösa.

EN MOTVILLIG, OKUNNIG PROMEMORIA ISTÄLLET FÖR EN INITIERAD PROPOSITION PÅ REMISS

Efter att dr Henry Ascher hälsat auditoriet välkomna, rapporterade den nyvalde ordföranden för Rosengrenska, AT-läkaren Milosz Swiergiel tillsammans med sjuksköterskan och Rosengrenskas samordnare Anne Sjögren om läget rörande ”propositionen som aldrig skickades ut på remiss”, nämligen den som heter SOU 2011:48 – ”Vård efter behov och på lika villkor”. Propositionen har av initierade frivilligarbetare inom området bedömts hålla en så god kvalité, att den nästan skulle kunna användas som en slags manual omkring hur vården av papperslösa skulle kunna organiseras i, i princip hela landet. Utredarna har nogsamt satt sig in i komplexiteten i frågan och redan från början tagit bra vara på den merkunskap som finns inom NGO-rörelsen i frågan. Trots den stora populariteten hos propositionen (eller kanske på grund av den?) har sittande regering på ett mycket ovanligt förekommande sätt, ignorerat sedvanligt remissförfarande och istället nöjt sig med att den 27 september i år, gå ut med Departementspromemoria 2012:36, vilken gick sedan ut på remiss den 1 oktober. Departementspromemorian har populärt kommit att kallas för ”ett motvilligt förslag” av i frågan insatta grupper och man har även kritiserat språkbruket, där patienterna plötsligt börjar kallas ”utlänningar”, istället för det de kallades för från början, patienter, vilket är det som brukar vara det vanliga i vårdsammanhang. 43 organisationer har inkommit med ett totalt så många som ett 80-tal olika svar på detta. Läkaresällskapet och t.o.m. Justitiekanslern är kritiska till promemorian och Rosengrenskas kritik kan kort sammanfattas enligt följande:

Promemorians förslag kommer att leda till att hälso- och sjukvården för papperslösa inte kommer att kunna leva upp till det som kan krävas enligt de mänskliga rättigheterna. Innehållet i den strider med medicinsk etik, mot Lissabondeklarationen och är oförenligt mot allas rätt till bästa uppnåeliga hälsa. Inte enbart patienter utsätts för hälsorisker om promemorians innehåll blir det som får utgöra ramverk för vården för papperslösa. Ett begrepp som är mycket omdiskuterat och som utgjort ett problem inom vården av papperslösa, och som promemorians författare inte gjort upp med ordentligt, är ”vård som kan anstå”. Att anstå med vård står i strid med både Patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) och i konflikt med Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och konsekvenserna av tillämpningen av en sådan orimlig princip är helt enkelt alldeles för många, dels i form av ökat lidande hos patienterna, dels ökade risker för smittspridning samt även en stressad och osäker personal. Rosengrenskas personal och övriga som arbetar inom vården anser att begreppet ”vård som kan anstå” är ett helt ovetenskapligt begrepp som bör saneras ut från vårdsammanhang överhuvudtaget och fokus borde ligga på hur vården skall organiseras för att den skall hålla samma nivå som vården för övriga medborgare i samhället, alltså lika vård för alla, oavsett medborgarstatus.

Uppgifterna om hur finansieringen skall gå till är oklar. SOU 2011:48 har redan flera bra förslag kring detta, varför väljer man att bortse från dessa? Promemorian är överhuvudtaget full av oklarheter och man har inte satt sig in i frågorna på samma djupa sätt som den utredningsgrupp som skapade den tidigare propositionen gjort. Hur uppföljning kommer att gå till, om promemorian implementeras av den skall ske, framgår inte av den och borde ha beskrivits. En generell kritik som inkommit mot regeringens promemoria är att man sagt, att de som skrivit den uppvisat kraftigt bristande insikter i vad ett liv som papperslös innebär.

Från Rosengrenskas sida kommer man att skicka in sitt remissvar på promemorian och man kan väl konstatera att kampen för rätten till lika vård för alla kommer att behöva fortsätta länge till. Vad regeringen egentligen gjort iockmed att de gett ut sin promemoria, har varit att aktivt försöka hälla grus i ett fungerande civilt motståndsmaskineri inom området. Lyckligtvis är den denna civila motståndsrörelse som vården för papperslösa består av, en erfaren grupp som väl kan anses fullt förmögen att rensa bort gruset snabbt och fortsätta sitt enträgna arbete. De facto har Rosengrenska nu en sjuksköterska till som nyligen anställts arbetet fortsätter och blir ständigt bättre.

EN EKONOMI MED MORAL

Professorn av Childhood Studies vid Rutgers University i USA, Charles Watters beskrev några av de forskningsprojekt han och hans grupp genomfört rörande flyktingbarn. Det rör sig om både korttidsstudier och studier som bedrivits under flera år, s.k. longitudinella studier. Bl.a. har man studerat mottagande av asylsökande barn i Europa i 16 länder och här har man också lyckats genomföra en förbättring på de områden där man påpekat brister i mottagandet, en slags nivellering av programmen för mottagandet av barn, har skett länderna emellan efter att Charles Watters grupp presenterat sina resultat. En stor del av den forskning som bedrivs, sker inom området trauma och Watters ställer sig frågan om det motsvarar det objektiva behovet av forskning inom det området. Med detta menar Watters absolut inte att forskningen inom trauma inte behövs, den behövs absolut, utan bara det att det kanske kan vara möjligt att forska även inom fler områden som även berör barnens behov i sin nya situation i det land de kommer till, alltså en mer framtidsinriktad forskning som kan komma flyktingbarnen tillgodo på något sätt. Frågar man flyktingbarnen själva, uppger de ofta att de viktiga frågorna för dem är att de vill gå i skola som alla andra barn, att de vill leva liknande liv som de andra barnen osv.

För övrigt menar Watters att emottagandet av flyktingbarn i Europa inte på något sätt är i närheten av att leva upp till de mänskliga rättigheterna. Exemplet Zebrugge nämns där grupper av flyktingar, däribland barn, hittats döda då de dött under den långa och farliga flykten gömda i lastbilar. Vid färjelägena, t.ex. Dover-Calais, hittas 100-tals barn i de lastbilar som genomsöks av tullpersonalen varje år. De hålls i fängelseliknande situation en period, för att sedan släppas ut och fortsätta leva i limbo på egen hand, medan de fortsätter försöka ta sig till t.ex. England.

Watters berättar om hur forskarna i hans grupp bl.a. har översatt det klotter som de fängslade barnen skrivit ner på fängelseväggarna under vistelsetiden, man har översatt budskap från barnen skrivna på mellan 12-14 olika språk. I dessa budskap har barnen beskrivit sina drömmar om det liv de hoppats komma till och sin besvikelse och chock över den verklighet de utsattes för i form av det inhumanitära emottagandet samt även hur de på olika sätt flytt från sina ohållbara livssituationer i hemländerna.

Watters formulerar frågan, hur man inom EU skall kunna få en ekonomi som lever upp till någon form av moral, vid emottagandet av flyktingbarnen.

PAUL HUNT PÅ VIDEOLÄNK – RÄTTEN TILL BÄSTA UPPNÅELIGA HÄLSA KAN INTE ÖVERLÅTAS ÅT JURISTER ATT BESTÄMMA

Efter lunchen får vi ett cybermässigt besök av FN:s särskilde rapportör i frågan om rätten till hälsa, Paul Hunt, som var verksam i den rollen under 2002-2008.  Idag betonar han, från videolänk via Skype, att han ämnar tillåta sig tala mer obundet än då och han vill mena att, om vi överlåter åt jurister att enbart bedöma huruvida vi har rätt till hälsa, så är vi ”screwed”. Paul Hunt har ett stort förtroende för NGO-aktörerna inom området och vill mena att det är de påtryckningar som frivilligorganisationerna lyckats genomföra, som är den rätta förutsättningen för att förbättringar skall kunna ske. Jurister kan helt enkelt inte förstå detta med hur vård bör bedrivas, de besitter inte tillräckligt mycket utbildning och erfarenhet inom området men de kan informeras om hur vården bör utformas.

Paul Hunt gjorde sig känd 2007, för att ha kritiserat Sverige hårt för attt inte följa konventioner gällande mänskliga rättigheter inom hälso- och sjukvårdsområdet. Han går tillsammans med auditoriet nogsamt igenom ett antal dokument med oss, av vilka en del går att återfinna på Rosengrenskas Weblog (se länk nedan). Han menar också, att just hälsa inte är fråga om någon slags rättighet enligt moraliska värderingar bara, utan någon som ett samhälle säkerställer genom att dessa rättigheter är inskrivna i lagar och konventioner som bör följas.

Det Paul Hunt tidigare har efterlyst i just Sverige, är någon form av institution med kontrollfunktion, som förmår ställa samhället till ansvar för om man bryter mot lagarna och konventionerna och han menar att det svenska ombudsmannasystemet egentligen är en god innovation som kanske skulle kunna användas även i detta sammanhang, alltså ungefär en ombudsman dit de papperslösa skulle kunna vända sig vid brist på eller vid fel begånget i vårdsammanhang.

Paul Hunt är mycket noga med att verkligen understryka vikten av att, för att Sverige skall kunna kalla sig ett demokratiskt samhälle, så behöver man verkligen bevisa att man förmår erbjuda den mest utsatta gruppen de grundläggande mänskliga rättigheterna och de papperslösa flyktingarna utgör just den mest utsatta och sårbara gruppen.

INFORMATIONSPROJEKT RIKTAT TILL PAPPERSLÖSA KVINNOR

Som sista punkt på dagens seminarium vid Rosengrenska presenterades projektet ”Dina rättigheter” av av Paola Cardozo, projektledare och Maja Lundqvist, aktiv även i kampanjen Ain’t I a Woman (ett annat projekt, som startades av Ingen Människa är Illegal). Projektet ”Dina rättigheter” handlar om rätten till skydd mot våld och det drivs i samverkan mellan SFSA, Interfem, Göteborgs Rättighetscenter och Ain’t I a Woman. Man har tagit fram ett informationsmaterial om vad en våldsutsatt kvinna kan göra, ett material som översatts till 12 olika språk och som nu befinner sig under tryckning. Projektet kommer även att ta fram material och ge förslag på metoder till olika myndigheter och andra aktörer, för att stärka asylsökande och papperslösa kvinnors och transpersoners positioner. Man har även haft aktiviteter som syftat till att stärka kvinnornas egenmakt samt kartlagt och dokumentera detta genom att producera ett antal filmer.

Ett problem som diskuteras just nu rörande skyddet för våldsutsatta papperslösa kvinnor, är att det egentligen, efter en motion som lämnades in av Vänstepartiet 2010,  finns ett beslut i Göteborgs kommun sedan 2011, om att platser för papperslösa kvinnor skall finansieras av kommunen vid kvinnojourerna. Dock används inte de platserna, pengarna verkar finnas låsta och de mest motiverade aktörerna just nu verkar vara frivilliga kvinnojourer. Detta är ett problem som behöver lösas. I efterföljande diskussion nämns också detta att det är ett problem att papperslösa kvinnor inte har någonstans att ta vägen och kan komma att bli boende på det skyddade boendet under mycket lång tid, detta p.g.a. att de helt enkelt inte har någonstans att ta vägen. Det är svårt att göra vidare framtidsplaner när asylläget inte klart och då blir allt som har med vägen framåt, såsom var man skall bosätta sig, svårplanerat.

Projektet har nämnt som ett av sina mål att man vill att Kvinnofridslagen skall överordnas Utlänningslagen, och i så fall skulle problem av den här karaktären kunna lösas vidare. Man har även formulerat målsättningen att papperslösa kvinnor skall ha rätt till TUT, Tillfälligt UppehållsTillstånd, så länge rättsprocessen pågår, så att de skall kunna genomgå rättegång osv. Dessutom vill man från projektets sida även se höja kravet på en ökad genusmedvetenhet hos Migrationsverkets personal, då man anser att den i nuläget är i det närmaste obefintlig. Kraven har en gång i tiden delvis formulerats under kampanjen Ain’t I a Woman’s början men modifierats något i detta nyare projekt.

Dagens seminarium lider mot sitt slut, det har som vanligt varit en mycket innehållsrik dag. Känslorna har åkt berg-och-dalbana, som alltid i dessa sammanhang. Det är tårar av glädje då vi får ta del av berättelsen om en lyckad återförening av en tidigare splittrad familj, det är ilska, frustration och upprördhet över historierna om de inhumana förhållandena för de flyende, ensamkommande flyktingbarnen. Det är en stor trötthet och känsla av maktlöshet över regeringens försök att lägga locket på de goda krafter som verkar inom området men framför allt känner jag som varit med denna dag, som vanligt en stor vördnad inför det extrema tålamod som alla frivilligarbetare, som verkar inom området vård för papperslösa uppvisar. Man går i motvind, man fortsätter gå i motvind men man rör sig långsamt och målmedvetet framåt och kampen för ett mer humanitärt samhälle kommer att fortsätta precis som hittills, oavsett vilka käppar i hjulet regeringen tillfälligt försöker sätta.

Vid tangentbordet: Hanna Tellholt

Annonser