Arkiv för februari, 2013

Möte med: Gränspolisen
Medverkande: Du min vän, jag och GränspolisHandläggaren.
Dag: Häromdagen.
Tid: Mitt på dagen.

Vi var där igår. Du och jag, min vän. Jag följde dig till ett möte med en Gränspolis, din handläggare där. Jag tror jag väljer att kalla honom för GränspolisHandläggare, allt i ett enda ord. Sådär lite slarvig men ändå tydligt, på något vis. Ordning och reda. Men ändå inga pengar på fredag (förklaring kommer).

Vi hade pratat länge om det, du och jag. Skulle du verkligen gå dit? Var det inte farligt? Fanns det inte en risk att de skulle sätta dig direkt i förvar? För vi visste ju att vi tog en risk. För det är ju inte så, att vi liksom inte vet om, att flera av dina och mina vänner sitter och har suttit i flyktingfängelserna runtomkring i detta landet.

Men du är stressad just nu. Det är svårt för dig att ordna mat på bordet och tak över huvudet nu, när Migrationsverket inte längre ger dig någon dagersättning.

Det var din Handläggare vid Migrationsverket, MigrationsverksHandläggaren kallar jag henne fortsättningsvis. Det var din MigrationsverksHandläggare som drog in dina pengar. Det gjorde hon samtidigt som hon skickade dina papper till Gränspolisen, till GränspolisHandläggaren. Genom att dina papper, papperen som handlar om ditt liv, flyttades från ett skrivbord till ett annat, ledde detta till att dina förutsättningar för överlevnad drastiskt förändrades.

MigrationsverksHandläggaren hade kallat dig till något som kallas för Återvändandesamtal. Där sade hon, att du nu var tvungen att säga att du ”frivilligt” ville resa tillbaka till ditt hemland. För: Om du säger så, så ser det bättre ut i Migrationsverkets statistik. Då kan de säga: ”Titta här, det är ju MÅNGA som FRIVILLIGT återvänder till det landet! Då kan det inte vara så himla farligt där, som många säger!”

Du hade flera gånger försökt förklara för henne att du inte kan åka tillbaka till ditt hemland. Du har berättat flera gånger att det inte går, eftersom du en gång i tiden har varit med och tagit ifrån poliserna deras vapen och slängt in i en moské. Ni var flera den gången, som hjälptes åt att avväpna poliserna. Det var när de försökte skjuta dina kamrater vid en demonstration. Det gick bra för er att göra det eftersom ni var fler den gången, än poliserna. Ni lyckades rädda många liv. Men efter det blev ni som hade begått detta ”brott”, tvungna att fly för era egna liv. Polisen jagade er alla med blåslampa, de gick in i era hem, de kom till era arbetsplatser. De skulle till varje pris ha tag på er och de ville sätta er i fängelse. Det går till så i ditt land. De som gör motstånd mot regimen, sätts i fängelse, där förhörs man under tortyr för att terrorregimen skall kunna fylla på sina listor med ytterligare namn på regimkritiker, sedan kan regimen välja att hitta på att man t.ex. är tjuv och drogmissbrukare och då blir man enligt sharialagarna hängd på ett offentligt torg i en lyftkran, i syfte att skrämma övriga medborgare från att försöka göra motstånd. Så du har ett straff att vänta i ditt hemland och PolisHandläggarna i ditt hemland sitter liksom inte vid skrivbord iklädda stickade tröjor och ser lite småmysiga ut och frågar om du vill ha kaffe. Det är liksom lite hårdare än så därborta.

När du på Återvändandesamtalet svarade, att du vill fortsätta leva och alltså stanna kvar i detta landet, sade MigrationsverksHandläggaren att hon då var tvungen att skicka dina papper till Gränspolisen. Hon var även tvungen att ta dina matpengar då. Så hon gjorde det. Detta sade MigrationsverksHandläggaren till dig, innan hon själv åkte hem och åt middag. Jag vet inte vad hon åt för middag just den dagen, kanske hade hennes man ringt henne och bett henne skynda sig hem, för han hade slutat tidigare från sitt jobb och hade en god köttgryta på gång. Eller så lever hon kanske själv och var lite trött den dagen. Kanske stannade hon bilen (jo, hon har nog egen bil) halvvägs på väg hem från jobbet och köpte en pizza på någon av alla de pizzerior, där några av hennes ”ärenden” jobbar svart för en väldigt låg lön. Jag vet inte. Men hon hade ju, till hennes försvar skall sägas, i alla fall sagt till dig att du också skulle få mat på ditt eventuella köksbord om du ”frivilligt” åkte till Gränspolisen och pratade med dem. Jag undrar i mitt stilla sinne, hur hon hade förhållit sig till ett sådant ”frivilligt förslag” om hon hade haft samma erfarenheter av poliser, som du, min vän, har.

Nej, detta var bara för mycket för dig. Du visste inte hur du skulle förhålla dig till hela saken, men däremot gick ditt blodtryck upp och du fick svårare att sova. Så jag, din vän, hjälpte dig att ta reda på vem som egentligen var din GränspolisHandläggare. Det hela var lite oklart. Ingen verkade veta vid Gränspolisen. Men den första jag pratade med var i alla fall helt SÄKER på att du var efterlyst och sade att de visste att de varit hos dig och letat efter dig, men det var bara den lilla detaljen, att INGEN hade skrivit vem som varit var och när och INGEN hade skickat någon kallelse till dig men du hade ändå inte svarat (eftersom det inte existerade någon kallelse att svara på och fortfarande än idag har ingen hittat den hos hos denna myndighet) men alla var helt överens om att därför (!?) var du just nu det du ändå var, ja, Efterlyst.

Till slut var det i alla fall en Gränspolis som valde att erkänna att, ok, han kunde väl säga att det var just han som var det, då: Handläggare. Och just den här GränspolisHandläggaren lovade mig flera gånger, att han inte skulle häkta dig. Inte just den gången. Inte just den här tänker han inte ta dig. Den här gången ville han bara titta på dig. Han sade att han ville ”känna dig på pulsen”.

Din puls har många känt på vid det här laget. Det är så många som just nu har velat undersöka, om du tänker samarbeta med dem ”frivilligt” eller inte. Om du själv ”frivilligt” tänker gå mot en möjligt död eller om de kommer att behöva tvinga dig till att gå mot en möjlig död. Det är så många just nu, min vän, som har ett intresse av att veta om du ämnar ge avkall på din självbevarelsedrift just nu.

De som har det intresset just nu, det är just de där MyndighetsHandläggarna. Handläggarna bor själva ofta i stora, varma hus, (de har bra löner, så de har råd med det), åker fram i goa, varma bilar. De har mat på bordet varje dag, hemförsäkringar, pensionsförsäkringar, troligtvis försäkrade husdjur till och med och de har säkra jobb inom Deportationsapparaten. Det är de, som på dagarna sitter vid sina skrivbord och ergonomiska stolar på Migrationsverket eller vid Gränspolisen. De kommer dit på morgnarna, tar en ärendefolder ur högen medan de tar en sipp av lattekaffet från kaffeapparaten de har ute i fikarummet, den med 7 olika alternativ av fika att välja mellan. De ögnar igenom papperen, varav vilka de begriper några av dem och varav vilka några av dokumenten kan vara tröttsamt svårtolkade för dem, sedan skriver de in några kommentarer i sina datorer, skickar iväg ett och annat brev, ringer ett och annat samtal, har ett eller annan möte och till slut viker ihop ärendefoldern. Någon räknade en gång ut den tid de har, för varje ärende och påstod att den tiden inte är lång nog, för att begripa komplexiteten i de olika ärendena. Vi som har vänner som drabbats av detta kan, utan att vara ett dugg ironiska svara: ”Instämmer!” på det påståendet. Ibland får de som jobbar vid Migrationsverket och vid Gränspolisen, själva komma ut och se sig om i världen, hänga med vid några deportationer eller göra studieresor i syfte att skaffa sig information om de olika länderna. De kan de sedan sitta där vid skrivbordet och säga: ”Ja, jag var där själv förra veckan och det var ju lugnt och bra där för det såg jag med mina egna ögon.” Nej, jag tror inte att en svensk polis behöver vara rädd för sitt liv i ditt hemland, han klarar sig nog en vecka där.

Ditt ärende hos dessa Handläggare, kan väl egentligen beskrivas som ett antal fragmentariska försök, att på papper fånga, för ärendet adekvata delar av din verklighet. En verklighet som egentligen inte låter sig förkortas ner i några korta, byråkratiska formuleringar, eftersom det handlar om dig och hela din tillvaro. Det handlar om vad du verkligen varit utsatt för och hur du lyckats fånga det på papper redan då du befann dig i ditt hemland. Just du lyckades få med dig många av dina viktigaste dokument. Men ändå räckte det inte, då svarade myndigheterna att papperen var falska.

Detta gör dig oerhört frustrerad och trött. Du kan inte begripa att de inte tar dig på allvar och att de kränker dig genom att hävda att du inte talar sanning. Det ligger ju redan en sådan oerhörd ansträngning bakom ditt dokumentationsarbete, för det är svårt och farligt i ditt hemland att röra sig på dessa nivåer överhuvudtaget.

Det har tagit tid för dig, men nu har du börjat inse, att den princip som Handläggarna inom Deportationsapparaten arbetar efter är: ”Damn you if you do and damn you if you don’t-principen”. Du har insett det nu och du har börjat ge upp hoppet om att rättssäkerhet är ett begrepp som DeportationsapparatsHandläggarna bryr sig om att hedra.

Du, min vän, har nu börjat förstå, att uppdraget som DeportationsapparatsHandläggarna egentligen har, är att inte släppa igenom dig i processen. För det är så den här regeringen vill ha det. Den här regeringen vill inte låta dig stanna kvar i detta land. Det är inte bara i ditt hemland man sätter strypsnaror på människor, det sker även i det här landet, men här sätts strypsnarorna på människors möjlighet till en framtid i skydd och säkerhet. I det här landet mördas inte människor så direkt och brutalt som i ditt hemland, där de hängs offentligt i lyftkranar på torgen. I det här landet sker morden långsamt, i form av justitiemord istället och det sker små justitiemord på många ställen, varje dag, av mer eller mindre aktivt blundande tjänstemän, allt medan medborgarna fortsätter med det tycker är mer intressant: att byta till nyare bilmodell, leta efter större lägenheter, bättre jobb med högre löner samt försöker hitta på smarta sätt att placera sitt pensionssparande på. Vi är med i EU nu och vi har Euro och vi skall satsa på oss själva nu och ingen skall kunna klättra in över muren, då har vi också Dublinförordningen att ta till.

Det här landets regering har satt satt en strypsnara för dig, för dina och mina vänner och deras anhöriga, både gamla och unga. Det här landet regering splittrar familjer, halva familjen kom tidigare in, andra halvan tvingas kvar i det gamla landet nu, familjeåterförening är inget modernt begrepp i detta vårt EU-land. Nej, det här landets regering har bestämt att dina vänners barn inte skall få fortsätta gå i dagis och i skolan. Det här landets regering vill inte att barnen skall kunna växa upp i ett tryggt land under säkra förhållanden och ha en framtid där de så småningom själva kan skaffa sig hem, familj och kanske diverse försäkringar på det som de är rädda om här i livet.

Så: Nu vill Handläggarna veta om du går med att ”frivilligt” åka till det land där du kommer att fängslas, bli torterad och nogsamt förhörd under tortyren om vad du haft för dig, vilka du har arbetat regimkritiskt tillsammans med så de får skriva upp dem på sina listor och sedan vill de döda dig, hänga dig på ett torg, kanske hittar de på att du stulit något och missbrukat droger, som de brukar göra med de som kritiserat regimen, medan folket hela tiden vet att det inte är sant. Och de som inte blev skjutna av polisen den där gången när polisen höll på att skjuta demonstranterna, har dig att tacka för sina liv, men det kommer inte att hjälpa dina anhöriga.

Det är viktigt för Handläggarna, de som jobbar på Migrationsverket och vid Gränspolisen, att de får veta om du tänker gå med på frivilligt, på att riskera döden genom hängning i ditt hemland. För dem är det viktigt att de i sina papper nu får skriva att du gått med på det ”frivilligt”. Eftersom: Annars ingår det i deras arbete att tvinga dig dit. De gillar inte det. De mår inte bra av det. Det är viktigt för dem att de ska må bra av sina arbeten och det är viktigt för dem att du får dem att må bra.

Det säger också GränspolisHandläggaren till oss, där du och jag sitter mitt emot honom med hans stora skrivbord emellan oss. Han sitter där med ditt ärende i sin mapp. Han bläddrar långsamt och visar oss all sin makt. Han har bokstavligen ditt liv i sina händer och det demonstrerar han, genom att bläddra långsamt, långsamt i dina papper. Han bläddrar i dig och i bläddrar demonstrativt i ditt liv. Han har alla de dokument i sina händer, som en medborgare med självbestämmande över sitt liv brukar ha hand om själv. Men GränspolisHandläggaren gillar att demonstrera att det är han som sitter vid ratten på Deportationsapparaten just nu och han vill få dig att känna dig maktlös, en strategi som tillfälligtvis riskerar att lyckas, men förhoppningsvis bara tillfälligtvis, ber jag tyst för mig själv.

Jag ser hur dina händer börjar skaka lite, nästan omärkligt, men jag har sett det förut. Det är när din puls, som de just nu känner på, går upp och du börjar få för mycket adrenalin. Du blir lite varmare, men du tar ändå inte av dig jackan här, för trots att GränspolisHandläggaren just nu försöker grilla dig så du blir lagom medium-rare, så fryser du. Det finns ingen värme i det här rummet. Det spelar ingen roll att GränspolisHandläggaren har en tjock, vackert stickad tröja på sig och ser lite småmysig ut. För oss kunde han lika gärna ha en tröja av ödlehud, det skulle varit ärligare.

Gränspolismannen bläddrar på. Jag tittar honom i ögonen och frågar om han verkligen läst alla dina papper. ”Har du läst vad som hände min vän i hans hemland?” frågar jag. Då viker med polismannen bort blicken, ser åt sidan, upp i taket, åt andra sidan och ner tillbaka i pappren igen. Han mumlar tillbaka: ”Nja, jag har liksom ögnat igenom dem.”

Gränspolismannen har ögnat igenom ditt liv med sin ytliga blick och han vill han excellera i sin lagliga rätt att känna på dig puls. När jag fortsätter titta i hans ögon utan att vika med min blick, utan att aggressivt böja mig framåt över hans stora skrivbord, jag bara fortsätter se lugnt på honom, börjar han ursäkta sig: ”Ja, jag har hållit på med det här länge, det handlar ju om människor, det är ju jobbigt för oss också.” Sedan försöker han vända den lilla moraliska press jag lyckats utsätta honom för, tillbaka mot mig istället och säger: ”Det måste vara jobbigt för DIG också?”

Jag svarar inte direkt, låter bara frågan hänga där i luften, emellan oss. Runt den frågan, flockas alla andra tysta frågor runtomkring den: ”Är det verkligen jobbigt för MIG att min vän riskerar att bli hängd? Vem är det mest jobbigt för? Är det synd om mig eller farbror GränspolisHandläggaren här, att min vän riskerar att dö?” Det är den och tusen andra obesvarade frågor som just nu samlas likt ett moln ovanför våra huvuden där det tillfälligtvis blivit tyst.

Trots den påtagliga tystnaden, bär jag ett skrik inom mig, ett skrik som jag just nu kväver. I min fantasi lutar jag mig över skrivbordet och skriker Gränspolismannen i ansiktet, skriker så att saliven stänker på honom: ”VEM är det egentligen synd om här, tycker du?”

Men jag gör inte det jag skulle vilja. Istället svarar jag till slut: ”Det är inget problem för mig, jag är stark.” Detta tar idioten (skrev jag det där nu eller tänkte jag det bara?) som en styrkemätning och svarar reflexmässigt: ”Det är JAG MED.” Okej, vi erkänner, du vann, herr GränspolisHandläggare. Grattis.

Eftersom det är GränspolisHandläggaren som har all makten så bestämmer han sig just nu för att han har lust att ”informera” dig om, ”att det är bäst för dig själv, att du reser tillbaka frivilligt, det blir ju himla jobbigt för dig om du kommer tillbaka till ditt land med poliseskort”. Om du kommer tillbaka till ditt hemland – det land där man hänger människor i lyftkranar på torgen, som varnande exempel för att hålla folket i schack och inte kritisera regimen – med poliseskort. Därför att det skulle kunna bli ”jobbigt för dig”. Därför är det ”bättre” att du reser dit ”frivilligt”. Det är den ”information” du nu får ta emot. Och nej, det får inte kallas för det hot som det upplevs som, det skall kallas för ”information”, även om ”informationen” gör ont i dig.

Min vän: Jag vet allvarligt talat inte, vilket som ÄR bäst för dig. Är det bäst för dig att du tar risken att bli hängd på ett ”frivilligt sätt” eller tar risken att bli hängd via att du anländer med svensk polis som eskorterar dig? Vad ska vi säga? Pest eller kolera?

När vi skall gå därifrån säger GränspolisHandläggaren, att han tycker att det är skönt att han snart skall gå i pension. Jag vill tolka det som att det är hans extremt diskreta sätt att låta det skina igenom situationen, att han inte är särskilt förtjust i sitt uppdrag. Synd bara att det är så diskret att du i ditt adrenalinbad inte förmår uppfatta hans subtila signaler, det är nog bara jag som gör det just nu. Och jag, jag har det verkligen på tungan, jag villvillvill säga det, för jag erkänner det: Jag är en sådan där jobbig typ som bara älskar att få sista ordet. Jag vill skriva honom på hans polisnäsa det jag tycker. På GränspolisHandläggarnäsan vill jag skriva: ”Du har valt ditt jobb FRIVILLIGT!”

Men jag vet ju att det inte är den som fick sista ordet, som vinner. Just nu finns det inga vinnare överhuvudtaget i den här situationen. Vi är alla förlorade och vi riskerar alla att förlora våra själar i den här processen. För jag vill mena att: Jag tror bara att det är den, som gör motstånd mot en omänsklig lag, som möjligen har en chans att rädda sin förlorade själ. Och jag känner mig fullkomligt säker på att minst en av oss tre, som nyss befann oss inne på det där tjänsterummet, INTE kommer att välja den vägen. Och då menar jag varken mig själv eller dig, min vän.

GränspolisHandläggaren kommer inte att bry sig om att rädda vare sig ditt liv, din kropp och din själ och inte heller sin egen själ. GränspolisHandläggaren kan leva gott på att jobba på, fram till sin hägrande pension genom att veta med sig att han iallafall var en som följde den Heliga LAGEN, må den sedan vara åt h-lvete och må Sverige bryta 1000 gånger mot konventioner om mänskliga rättigheter och må ännu en felaktig tvångsdeportation leda till att Sverige prickas av CAT, sådana DETALJER tänker han inte bry sin hjärna med och det man inte ser framför ögonen det finns helt enkelt inte.

I min dröm tar GränspolisHandläggaren ett extra varv förbi papperstuggen och kör ner alla papper där. Hans skall ju snart gå i pension, så vad har han att förlora? Men sådant sker bara på film. I verkligheten vill GränspolisHandläggaren åka till Spanien och spela golf sedan och det kommer han att se till att han får. På samma sätt som MigrationsverkHandläggaren imorgon kommer att dra in dagersättningen för ännu en plågad människa, en, i sitt hemland torterad och traumatiserad människa, i Sverige sekundärt byråkratiskt traumatiserad och vid tvångsdeportationen för tredje gången traumatiserad och sedan tillbaka i hemlandet för fjärde gången traumatiserad människa tillbaka i det helvete han/hon flydde ifrån. Det är så här det går till.

Du min vän, och jag, vi går ut från GränspolisHandläggarens tjänsterum och ut från polisstationen. Du ber om ursäkt för att du började gråta lite där inne och det får nästan mitt hjärta att brista. Men det visar jag inte för dig eftersom du har fullt sjå med att samla ihop dig själv just nu. Sedan åker vi därifrån.

Slut på minnesanteckningen.

Annonser