Arkiv för augusti, 2013

Sverige har fått ett nytt VM-guld. Abeba Maregawi är vår och Expressens nya favorit efter att ha sprungit ihop till en medalj i VM i Moskva, så jättekul. http://www.expressen.se/sport/friidrott/aregawi-fick-sin-guld–medalj-jattekul/

Samma dag som Abeba Maregawi emottar sin guldmedalj går Asylstafetten i mål i Stockholm. I Sveriges Radio får vi veta att en av deltagarna där, Masoud Zaher, kommer att bli utvisad. Masoud Zaher vandrade i sextio mil för att visa på asylsökandes situation. En dag innan målgången och efter att ha levt i sju år i Sverige, tvingas han avbryta sitt deltagande i Asylstafetten och på tisdag kommer han att utvisas ifrån detta land.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5618386
http://www.aftonbladet.se/kultur/article17304280.ab

Meritokrati är synen på att människorna i ett samhälle måste förtjäna det de har, sina liv, sina samhälleliga positioner. Den devis som styr ett meritokratisk samhälle är: ”Åt var och en efter förtjänst”.

Springer man väldigt snabbt vill Sverige ha en. Den 28 juni i år publicerade kvällsblaskan Expressen en gråtartikel med ett meritoratiskt förhållningssätt, om vår blivande guldmedaljös. Man skrev om Maregawi, att hon ”lämnar Sverige”. http://www.expressen.se/sport/friidrott/nya-vm-guldhoppet-lamnar-sverige/

Valde hon att lämna Sverige? Hade hon fått avslag på sin asylansökan? Vad hade hänt? Nej då, Maregawi hade fått asyl. Det enda som hade hänt, var bara att Maregawi valde att resa till sitt tidigare hemland Etiopien, för att hon tycker att hon tränar upp sig bättre i det etiopiska klimatet, men ”oroa er inte, hon kommer att komma tillbaka hit och kommer sedan att representera Sverige i VM, var bara lugna”, verkade Expressen vilja meddela. ”Hon är fortfarande vår och hon kommer att ge oss fler medaljer. Ja, henne vill vi ha!” ropade liksom Expressen, likt matadoren på Kalle Ankas julafton, han som skulle välja den tjur, som skulle få honom att framstå som bäste matadoren på tjurfäktningsarenan.

De som verkligen skulle behöva Sveriges skydd och stöd, de väljer Sverige bort. Sverige ger inte människor asyl efter skyddsbehov idag. Vi nekar de som behöver det, skydd. De som torterats och som kritiserat en diktatorisk och mordisk regim. De som råkar ha en, enligt regimen en icke tillåten, sexuell orientering. De som flytt från länder där det är farligt att vistas, länder som Afghanistan, Irak och Iran. Då spelar det ingen roll om man bevisar att man klarar av att vandra 60 mil eller om man innan man vandrade dessa 60 mil både kröp, smög, simmade, jobbade hårt, sprang och vandrade fram genom ett ogästvänligt Europa. Man är ändå inte välkommen. Det visar historien om Ahmad Mohammadi.
http://debatt.svt.se/2013/08/16/jag-har-vandrat-genom-denna-varld-som-illegal/

Ja, jag vågar i detta inlägg göra det,enligt vissa, förbjudna. Detta att jämföra idrott och politik, i detta fall jämföra idrott och asylpolitik. Jag gör den obehagliga jämförelsen mellan en ung afghansk man, som vandrade 60 mil och fick avslag och en ung etiopisk kvinna, som har stora inre och yttre resurser och som ger Sverige en guldmedalj för att hon springer 1500 meter väldigt, väldigt fort. Hon får inget avslag. Ja, jag jämför och när jag gör det kan jag dra slutsatsen att Sverige uppvisar en högst meritokratisk syn på varför någon ska beviljas uppehållstillstånd i detta land.

Är det en orättvis jämförelse att göra? Nej, jag tänker inte ge någon Riksidrottsförbundsordförande tolkningsföreträde här. Jag tänker inte låta mig tystas och hindras från att ställa den obekväma frågan, den fråga som denna jämförelse leder fram till. Och jag för det för Masoud Zaher’s skull. Han som vandrade 60 mil, som var här i 7 år och sedan fick avslag och nu skall utvisas till ett farligt land. Den fråga jag ställer mig är: Måste Masoud Zaher bli extremt bra på någon särskild idrott, för att välkomnas med stora famnen i detta landet? Eller är det möjligt att det skulle kunna finnas någon annan väg? Samt: Är det rimligt att människor som behöver skydd nekas detta medan elitidrottare får gräddfil i Migrationsverkets system?

För om vi ska välja att ha en meritokratisk syn på det svenska flyktingmottagandet så skulle jag vilja hävda att prestationen som skall mätas här, rimligen borde bestå i hur förföljd och utsatt den asylsökande är. Den som får flest poäng på förföljelseskalan borde få den permanenta uppehållstillståndsmedaljen först. En idrottslig prestation borde vara sekundär i sammanhanget, vill jag mena. Samt, om vi ville, skulle vi tillsammans kunna bygga ett samhälle där människor togs på allvar utifrån sina behov i första hand. Prestationen borde få utföras utifrån förmåga och den borde fortfarande vara sekundär jämfört med individens behov. Låter vi prestationsförmågan rendera ett medborgarskap, har vi gjort fascismen till ledstjärna och de bruna stövlarnas trampande i marschtakt är inte långt borta.

Nu menade jag inte att man borde dra tillbaka medborgarskapet för Maregawi, tro nu inte att jag är så simpel av mig. Det jag gjorde nu, var bara en liten gymnastikövning av de små grå, vilket jag för övrigt anser att även Maregawi borde unna sig då och då ibland, eftersom det man övar på blir man bättre på, även att tänka och reflektera. För något saknas ändå denne Maregawi, som inte verkar ha fattat att det är något sjukt i det land hon just nu befinner sig, i ett land som så systematiskt begår övergrepp mot de mänskliga fri- och rättigheterna. Ge kvinnan en HBTQ-broschyr, åtminstone! Herregud.

Bilden föreställer för övrigt egentligen palestinska ungdomar, på väg in i Israel för att be i en populär moské under ramadan men i jag vill i detta sammanhang använda bilden för att illustrera den mur som EU utgör för många ensamkommande flyktingbarn och -ungdomar.
wall

Hanna Tellholt
Idrottslärare, vårdadministratör, asylrättsaktivist inom Asylrörelsen.

Annonser