Arkiv för mars, 2014

Det är fredagen den 21 mars, klockan är 6 på kvällen och jag har planerat att träffa mannen som jag skall intervjua och som jag kommer att kalla Ali och en person till på förvaret Sagåsen, Kållered utanför Göteborg. När jag kommer in önskar jag få träffa två av de intagna samtidigt, eftersom jag behöver hjälp med tolkningen, Ali kan mycket lite svenska. Personalen svarar mig att man aldrig får det, man får alltid bara träffa en i taget. Jag försöker skoja lite med henne och svarar att jag är svår att få omkull men hon drar inte för ett ögonblick på mungiporna utan svarar bryskt: ”Det där var inte roligt, det får inte hända dig något här i förvaret”. Jag ber henne dock att ändå fråga sin arbetsledare och det visar sig att de denna gång går med på att låta mig få prata med båda killarna tillsammans. Den är tröttsam, denna inställning de som jobbar inom förvaret har, till de som sitter i förvaret, som om de vore farliga brottslingar. Det är slussar och säkerhet överallt, det är en känsla som att besöka ett fängelse. Brottet dessa människor har begått? De har försökt rädda sina egna liv, sin existens. De har sökt skydd i Sverige och blir nu behandlade som kriminella av Sverige och av EU med sin höga, taggtrådsbeklädda mur mot resten av världen.

Jag får vänta i slussutrymmet mellan den låsta avdelning och besöksrummet, sedan kommer vakten igen med Ali och en till man. Den mannen visar sig vara fel person, vakten har förväxlat männen, så han förs tillbaka och vakter återkommer igen, nu med den person som kommer att hjälpa oss att tolka. Han vill hjälpa oss med språket, dock vill han inte att jag ska skriva något personligt om honom. Han vill ligga mycket lågt med sitt ärende och är rädd nu för negativa konsekvenser från myndigheternas sida för minsta steg han tar. Så här kan jag nu därför bara skriva att jag fått hjälp av en mycket godsinnad ung afghansk man – God bless you, brother!

Vi sätter oss ner i besöksrummet och börjar vårt samtal. Ali har nu blivit flyttad hit från förvaret i Märsta där han suttit i 5 månader. Det ryktades redan vid förra deportationen, den som var den 11 februari, att Ali skulle flytta ner då men han kom alltså bli kvar ytterligare en månad och 11 dagar i Märsta. Nu är han på förvaret i Kållered och ryktet går att det är ungefär 10 afghanska personer här nu.

Rykten har också sagt att folk flyttats från Åstorp till Kållered, men de här männen säger att det är tvärtom, att personer har flyttats från Kållered till Åstorp. Det är mycket som är oklart och obekräftat med information som cirkulerar just nu. Ändå verkar många vara överens, både på sociala medier och i förvaret, att nästa datum som gäller för gruppdeportation till Afghanistan är nu på tisdag och att det lutar åt att det blir från Sagåsen, Kållered i Göteborg. Dock har ingen blivit visad någon biljett eller fått ytterligare besök av Gränspolis som officiellt delgett information om att de skall bli deporterade. Ali själv har här i Kållered inte träffat det juridiska biträde som har hand om förvarsdelen av hans ärende men han tror att det kommer att ske på måndag.

Hur klarar man av att sitta i ett förvar och vara redo på att när som helst bli flyttad? Det är obegripligt. Ali verkar klara sig hyfsat mentalt, med hjälp av sin muslimska tro och sitt ödestänkande. Han resonerar som så, att det måste vara hans Gud som vill något med detta, detta att han blir så extremt ovälkommet emottagen av det kalla Sverige. I Afghanistan är hans fru och 4 barn kvar. Där sker nya bombdåd regelbundet och i den lilla by han kommer ifrån, går det inte att leva och överleva. Därför han han sökt sig till Europa, eftersom han hört skulle vara bättre att leva i. Han har haft problem med hälsan och behövt genomgå två operationer, det har varit svårt att klara den svåra tillvaron i limbo samtidigt som han varit sjuk. Ali har försökt klara sig i 7 år i ett iskallt Europa, både i Sverige och i Tyskland. Tillbaka till Sverige fördes han från Tyskland, dit han begav sig efter avslag från det svenska Migrationsverket. Detta med Dublinförordningen har han inte riktigt förstått, då han varken är läs- eller skrivkunnig. Det är en mycket långsam och omständig tolkning som behövs genom samtalet.

Ali visar mig även ett dokument han skrivit på och som han inte har förstått. Det visar sig vara en suicidriskbedömning. På tre punkter som handlar om screening av risken för suicid har man hört Sultan och han har fått skriva under på att han inte tänker ta sitt liv när han är i förvaret. Dock har han alltså inte förstått vad det var fråga om, eftersom han ber mig förklara för honom nu.

Det är tyvärr inte det enda dokument Ali tvingats skriva på. Han har även uppfattat det som att man lovat honom stödfinansiering (s.k. återvändandebidrag) om han skriver under på att han frivilligt återvänder till Afghanistan. Det skall röra sig om en summa på 30.000:-. En vän till honom, som jag senare får kontakt med berättar hur Ali berättat för honom, att det hela gått till: Man har pressat Ali under tiden han satt i förvaret i Märsta. Man har sagt till Ali att kommer att låta honom sitta kvar i förvar om han inte samarbetar med myndigheterna och man har lovat honom pengarna. Dagen efter han skrivit under har man sedan informerat honom om att han inte kommer att få några pengar och att han nu kommer att deporteras.

Det är visserligen inte nytt att Migrationsverket erbjuder återvändandebidrag till frivilligt återvändande. T.ex. erbjöds summor på ca 60.000:- under en period för frivilligt återvändande till norra Irak. Jag satt personligen med under en lång period av regelbundet återkommande hjärntvättssamtal under ett halvårs tid för några år sedan. En kurdisk man blev då återkommande ”erbjuden” denna summa, mot kraven att han skrev under på att frivilligt återvända. Han skrev aldrig under, eftersom han har 3 av sina bröder i Sverige och Norge. Han hade motståndskrafter som konsekvens av ett tryggt socialt nätverk.

Några motståndskrafter har inte Ali nu. Han har ingenting kvar. Han skrattar uppgivet och pekar på sig själv och den enkla mobil han har: ”Detta är det som finns” säger han. Det finns ingenting mer. Och inte heller ser det ut som att de där pengarna som utlovades, existerar. Inga dokument, inga kvitton, noll och intet. Varför är det så svårt att få fram uppgifter från Migrationsverket om dessa erbjudna ersättningar? Ali är inte den förste som säger sig ha blivit utsatt för detta. I den grupp som det verkar vara fråga om, som eventuellt kommer att deporteras nu på tisdag, sägs 3 personer ha skrivit under mot den här typen av falska löften. Detta är någonting som behöver granskas, dokumenteras och klargöras för just nu leder förfarandet tankarna till att Gränspolisen och Migrationsverket går så långt i sitt REVA-pinnjagande, som till att lura tillbaka asylsökande till Kabul. Om det är sant är det en sann skandal.

Efter samtalet ringer jag upp en kollega till den advokat som tidigare handlagt Alis ärende. Han låter meddela att advokaten befinner sig i Paris och återvänder på måndag. På måndag kommer troligtvis även det, av Migrationsverket förordnade juridiska biträdet att svischa förbi. Det juridiska biträde som enbart har hand om förvarsdelen av ärendet, och som Migrationsverket måste förordna enligt reglementet, men som egentligen bara kommer att göra en kvaiinsats i det redan på förhand koordinerade deportationsmaskineriet. Han kommer troligtvis att meddela Ali att Migrationsverket inte kommer att titta närmare på några överklaganden. Inte nu när han skrivit på. Inte nu när han skrivit under……”frivilligt”.

Frågan är hur jag ska lyckas förklara de här sammanhangen för Ali. Men det kanske jag inte behöver. Bara för att Ali inte kan läsa och skriva så bra svenska, betyder det inte att han inte har förstått det mest basala i detta spel: Att han har blivit sviken i sin strävan att trygga sin existens. Jag ställer mig frågan vad det gör med honom att bli behandlad så. Jag ställer mig också frågan vad det gör med oss alla, att några av oss behandlas så.

Hanna Tellholt
Asylrörelsen
22 mars 2014

Tillägg: 140418 Deportationen blev inställd och detta troligen p.g.a. de många våldsdåd som var i samband med valet. Många av de intagna blev utsläppta i samband med detta, dock med krav på att regelbundet inställa sig hos Gränspolisen, ett omänskligt krav. Man säger till den som har sina papper liggande på Gränspolisens skrivbord: ”Inställ dig hos oss regelbundet så att vi vet var du är, så att vi kan komma och hämta dig och skicka dig till ett ställe där du kommer att riskera din hälsa och ditt liv, till det land du behövt fly ifrån”. Ali fick dock inte den stora förmånen att bli utsläppt för att ”frivilligt” kunna inställa sig, utan blev förd från förvaret i Kållered och är nu tillbaka i Märsta förvar.

Annonser

Torsdagen den 6 mars greps Feisal Hassan, 19 år, av Gränspolisen. Han fördes till Avesta polisstation, sedan till Arlanda flygplats och Gränspolisen gjorde sedan ett försök att tvångsdeportera honom till Kenya. Detta trots att han ursprungligen är från Somalia. Orsaken till att man försökte deportera honom till Kenya är att man tror att hans mamma möjligen kan befinna sig där, efter att ha flytt från Somalia. Tvångsdeportationen gick inte att genomföra då han vägrades inresa i Kenya, eftersom Feisal inte hade några id-handlingar. Gränspoliserna som följde med Feisal, åkte därför tillbaka med honom till Arlanda, Sverige och placerade honom därefter i Migrationsverkets förvar i Märsta, där han nu befinner sig i hus 1.

feisalhassan
Feisal Hassan

Det är många saker som är upprörande i hur detta ärende har hanterats. Det som är mest iögonfallande är väl kanske att Feisal själv, egentligen inte alls verkar vara de 19 år han sägs vara. Han ser yngre ut och man kan anta att Migrationsverket överskattat hans ålder då han anlände till Sverige. Sedan är det sättet han grips på, att inte Gränspolisen skickat kallelse för inställelse vid deras kontor, så som iallafall brukar ske (än så länge) i Västra Götaland. Att man sedan försöker dumpa honom på flygplats i Kenya, grundat på att man enbart tror att släkt finns där och utan att ens ha med adekvata ID-handlingar, är också något som ser mycket konstigt ut. Det är flera saker som gör att man känner att Feisal och hans ärende vid Migrationsverket, behöver få en bättre behandling på fler än ett sätt.

Bakgrund
Feisal har varit i Sverige som ensamkommande flyktingbarn, för snart fyra år sedan.  Efter att ha varit placerad i Malmö och Umeå, blev till slut Feisal placerad på ett familjehem i Avesta, ett familjehem där han har trivts mycket bra och där han fått möjligheter att börja bygga upp sitt liv på ett fint och fungerande sätt.

Enligt familjehemsmamman fick Feisal avslag i sitt ärende i februari 2013 och i samband med detta lämnades hans ärende över till Gränspolisen och man sade till dem att ”han kunde bli hämtad och deporterad när som helst”. I princip ett år senare, alltså i mars året efter, kom då plötsligt Gränspolisen hem till Feisal, utan att först vare sig ringt eller ha skickat något brev med kallelse att Feisal skulle inställa sig hos Gränspolisen och man grep Feisal. Detta var i torsdags, den 6:e mars, på morgonen kl 6. Faisal var då på väg att gå upp, för att sedan bege sig till skolan.

Feisal går just nu på Karlfeltsgymnasiet i Hedemora, håller på att läser in behörighetsgivande grundämnen på det Individuella programmet och har gått där ett och ett halvt år och hans studieresultat har varit mycket goda. Han har sedan sökt till gymnasiet, både i Hedemora och i Avesta, Estetisk linje Musik i första hand, i andra hand Handelsprogrammet. Han är mycket musikalisk, han dansar och sjunger mycket bra och är på sin fritid danslärare på Kulturhuset i Avesta.

Feisal har många vänner och är mycket omtyckt av dem. Han har ett rikt och välfungerande liv som det är just nu och och alla i hans vänkrets, familjehemsföräldrar och lärare i skolan är chockade och mycket upprörda över att han plötsligt ryckts ifrån dem på det brutala sätt som nu har skett. Protestaktioner mot detta är nu på gång att ordnas och på den juridiska arenan är inte kampen över på långa vägar ännu. Asylrörelsen hoppas att många är redo att sluta upp och hjälpa Feisal att säkra sin trygghet och sin framtid här i Sverige nu!

Kampen för rätten till asyl fortsätter!
Hanna Tellholt och Tess Asplund
Asylrörelsen Göteborg och Stockholm

Artikel i Avesta tidning:
http://avestatidning.com/nyheter/nyheter/1.2409405-upprorda-kanslor-nar-kamrat-utvisades