Gränspolisen fortsätter ta in folk i förvaret samtidigt som motståndet mot deportationer till Afghanistan ökar

Publicerat: april 2, 2017 i Asylrörelsen, Human rights, NGO
Etiketter:, , ,

Endast 3 dagar efter deportationen av 10 personer till Kabul, Afghanistan, får jag flera meddelanden från olika håll, om att man redan dagen efter deportationen tagit in ännu en afghansk person till förvaret i Kållered. Personen ifråga är från Malmö och skulle ha förts till Åstorp, men där är det just nu så fullt att man fyller på i Sagåsen, Kållered, Göteborg istället. Det är alltså uppenbart att Gränspolisen fortsätter med sitt vidriga arbete med att försöka föra ut människor som behöver skydd och asyl, från Sverige till Afghanistan, där bombdåden fortsätter. Samtidigt ökar motståndet mot deportationerna.


Stoppa deportationerna till Afghanistan – nu!

Det blir ett långt, delvis personligt och reflekterande blogginlägg här idag. Jag har mycket att säga och kommunicera just nu. Jag har även länkat flera grejor här direkt i bloggen, så var beredda med att trycka på ”bakåt”-knappen om du hoppar in i länkarna, så att du kommer tillbaka in i bloggen igen.

Om deportationerna till Afghanistan
Det behöver inte vara så här svårt. Sverige väljer just nu att misshandla en liten andel av de asylsökande, genom att hålla åldersuppskrivna, egentligen minderåriga personer i förvar under en lång tid. Nu senast i samband med den senaste gruppdeportationen till Afghanistan. Det skulle vara betydligt enklare om dessa personer helt enkelt beviljas amnesti och det skulle gå att göra om den politiska viljan fanns till detta.

Jag kommer inte att ta upp särskilt många namn i min blogg idag, det är redan så många som strösslar med de deporterades namn i sociala medier, men jag kommer att nämna Josef Moradi, då både han och hans ärende har misshandlats på fler än ett sätt i de här processerna.

Tisdagen den 28:e mars 2017, blev 10 personer deporterade till Kabul, Afghanistan och för dem fortsätter nu det helvete det innebär, att försöka överleva och att för några, fortsätta den juridiska striden för rätten till asyl, alternativt söka andra vägar till en tryggare tillvaro. Många av de som deporteras till Kabul lämnar landet igen så fort de bara kan och förmår, med hänsyn till ytterst begränsade resurser.

6 personer blev kvar i förvaret. 3 av dem är ute nu. 2 ärenden handlar om att man numera överklagat till FN. 1 ärende hade mycket dokumentation från Röda Korsets Kris- och traumacenter. 3 av de som blev kvar, blev det troligen huvudsakligen p.g.a. att de har barn och flera med mig antar just nu, att de inte beviljats resehandlingar av det skälet, vilket även skett vid tidigare gruppdeportationer. Jag kommer inte att skriva fler detaljer i blogg av hänsyn till integriteten hos klienterna men för min egen del kan jag nämna att jag varit i kontakt med de flesta som satt i förvaret i Kållered just vid senaste deportationen. Jag ordnade även fram många av deras ombud, där de enbart hade förvarsombud men även förvarsombud byttes ut, då de inte brytt sig om att träffa sina klienter. Orsaken till att jag nu väljer att dela just den här informationen, handlar om den eventuella nytta den kan göra för bedömningen av, vilken väg som kan vara relevant att gå med framtida ärenden och jag vill då här bara kort hinta om att det finns fler vägar vidare efter avslag.

Och nu har även ett ärende för en av de deporterade, gått vidare till Europadomstolen. Jag är insatt i detaljerna då det är jag som har ordnat fram just det ombudet, som driver ärendet, tillsammans med personens tidigare gode man. Dock brukar man om Europadomstolen säga att det är en lång pipeline in till genomgång av process, väntetiderna brukar vara på 4-5 år. 4 år är även den tid som en klient kan behöva vänta innan en klient kan ansöka om asyl på nytt i Sverige.

En snabbare väg ser spontant FN-anmälan ut, men då är det fråga om klienter med stor bakgrundsdokumentation och gediget genomarbetade inlagor. Skall det överhuvudtaget vara aktuellt att tänka på vare sig Europadomstol eller anmälan till FN, skall ärendet för övrigt anses vara helt uttömt på alla nivåer, och det är faktiskt ofta så i praktiken, att det i vissa ärenden, kan löna sig att söka omprövning på lägre nivåer också, men det är en sak för advokater och jurister att bedöma.

För övrigt: Den i praktiken mest funktionella väg jag ser, när jag hör hur de som deporterats till Kabul gör, är att ansöka om arbetstillstånd, det är många som går den vägen. Men har man valt att inte medverka och samarbeta till sin egen deportation straffas man då först med 1 års väntetid, men sedan kan man söka sig tillbaka via ett arbete.

Om fullmaktsförfaranden och arbetssätt kring dessa
Jag vill mana till begrundan och eftertanke och jag vill uppmana till att man inte håller på tar ut fullmakter i personers ärenden, om man inte vet exakt exakt vad man gör. Det senaste, värsta exemplet jag har på det, var att person från kyrkan tagit ut en fullmakt och sedan använt en förvarstagen persons väns personnummer och använt den vännen som vittne, utan att faktiskt den vännen själv var närvarande på plats och utan ha förklarat för vad det var fråga om. När det sedan också visar sig att personen även gjort ett suicidförsök, så gränsar ett sådant förfarande till övergrepp i rättssak (eller vad lagrummet kan tänkas heta för sådana saker) skulle jag tro. Så skulle nog Jesus aldrig ha gjort.

Mitt generella råd, är att undvika att ta ut fullmakt. Det är ganska lätt att undvika detta, särskilt då det gäller de ensamkommande, som ofta redan har ett nätverk av redan aktiva personer omkring sig. Det finns ju ofta ett tidigare juridiskt ombud som man kanske kan återaktivera, eller man försöker kanske ibland få ett förvarsombud (om personen hamnat i förvar har de rätt till juridiskt ombud för förvarsdelen av ärendet) att även söka omprövning av ärendet i sin helhet pro bono och om det inte går, försöker man söka fram annat juridiskt ombud. Då skall givetvis det juridiska ombudet ha en fullmakt och den lilla delen av pappersproceduren, kan jag som aktivist hjälpa till med, för att skynda på processen i kritiska lägen.

Sedan: En tidigare god man som kanske tillfälligtvis tappat hoppet men som bryr sig om klienten och känner hen sedan längre tid, kan vara den som möjligen också har en fullmakt från klienten och då kan sedan den tidigare gode mannen även fortsätta att hålla kontakten med rättsapparaten och med det juridiska ombudet i syfte att kontinuerligt uppdatera sig kring det som händer i ärendet och kunna stötta klienten som befinner sig i förvaret.

Vad gäller just Afghanistanärenden har mitt arbetssätt varit att försöka återaktivera tidigare existerande strukturer och en god man med fullmakt kan fortsätta göra nytta under längre tid, då gode män ofta är bra på långtidsarbete. Kommer man in i något som redan pågår, tar man naturligtvis reda på sådana här saker och hittar inte på nya grejor innan man vet hur landet ligger, det borde vara en självklarhet, även om jag inte riktigt ser att alla gör så.

Som asylrättsaktivist ser jag mig själv som en slags katalysator för dessa strukturer och behöver inte gå in i individuella ärenden under någon särskilt lång tid, bara hjälpa till med att de liksom kommer igång igen och sedan vara bollplank för de som håller långsiktigt i ärendet, maila in förslag på åberopande av nya omständigheter som uppstår, förslag som en initierad jurist/advokat kan ha bruk av eller förkasta, oftast förkasta, eftersom mina idéer inte visar sig juridiskt gångbara då jag bara är lekman i dessa frågor. Det är så jag ser på min roll. Sedan har jag inte sagt att man måste jobba så här, detta är bara mitt råd för hur en aktivist kan jobba för att orka fortsätta i längden. Det kommer nämligen att komma fler nya personer till förvaret som kommer att behöva hjälp och skall man orka fortsätter hjälpa till som asylrättsaktivist i extremlägen, behöver man kunna frigöra tid för det nya som kommer till en. Detta är ett sätt att göra detta på, som jag här försöker beskriva.

Om Migrationsverkets nya juridiska riktlinjer för Afghanistan
Annars – om nya RCI SR 59/2016: Överklaganden av ärenden i sin helhet med hänsyn till de juridiska riktlinjer som kom ut i slutet av förra året, pågår i migrationsdomstolssystemet över hela landet just nu och det sker liksom en slags lärande process i rättssystemet när Migrationsverket ger ut nya juridiska riktlinjer. Jag antar att man från initerat håll, snart kommer att börja dra slutsatser om hur de nya riktlinjerna kan användas och hur kraftfullt detta nya instrument kan vara, men jag kan ju nämna att jag redan från början hörde, att en initierad advokat tyckte att nya RCI:n ”var svag”, möjligen till viss del p.g.a. det ”loop hole” bestående av internflyktsalternativet Kabul, som MIV skrivit in i det. Länk till RCI SR 59/2016 (får du inte upp denna länk, Googla istället fram detta från Lifos – Migrationsverkets egen databas):
http://www.migrationsverket.se/download/18.2d998ffc151ac387159194c1/1485556080208/RCSR5916.pdf

Och som lekman kan jag ju hålla med, då jag tittar på utfallet. För så länge det går plan till Kabul, så länge är vår RCI gällande Afghanistan, alltför svag. Jag behöver varken vara advokat eller politiker för att dra just den slutsatsen. Den slutsatsen kan jag dra när jag ser på filmen som Abdul Ghafoor grundaren av organisationen AMASO -Afghanistan Migrants Advice and Support Organization, har publicerat efter att han nu mött Josef Moradi efter att han anlänt till Kabul, utan sin väska med kläder, utrustning, pengar och mediciner.
https://www.facebook.com/195295217167437/videos/1476933402336939/

(Tillägg kl 16:05: Kan lägga till i texten här, att jag nu fått beskedet att Josef äntligen fått delar av sina saker, 5 dagar efter att han blev deporterad och efter att flera personer kämpat för att lokalisera dem och ställa förvaret, Migrationsverket och Gränspolisen till svars för dåligt handhavande.)

Om kravet på amnesti, debatt i Aktuellt, om ensamkommande krigsbarn och sannolikheter
Kravet på amnesti är inget nytt, det är en fråga som är återkommande i asylfrågor. Vi har haft en tidigare folkrörelse historiskt, då den tidigare Utlänningsnämnden ombildades till ett system med Migrationsverket och Migrationsdomstolar. Med tanke på de många ensamkommande, 18 000, som väntar på besked i sina asylärenden, blir det återigen aktuellt att resa frågan.

Vänsterpartiet ansluter sig nu till kravet på amnesti för ensamkommande som varit här i mer än 1 år. I Aktuellt i veckan, möttes migrationsminister Morgan Johansson (S – eller M – skrev jag ut det där M:et eller tänkte jag det bara?) och Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen i en kort debatt. 18:45 in i denna video, debatteras frågan:
https://www.svtplay.se/video/12954760/aktuellt/aktuellt-30-mar-21-00-1?start=auto&tab=senaste

De siffror som presenteras i programmet är att det kommit 37 000 ensamkommande barn sedan 2015 och att 18 000 väntar på besked eller avslag. Man pratar om att 86 % fått bifall i sitt ärende förra året, den siffran kan kritiserar på olika sätt. Var de åldersuppskrivna landar i detta kan jag inte de exakta siffrorna, men som jag ser det, blir det ändå ofta ett slags trolleri med siffror och så gör Migrationsverket ofta, även i samband med antal återvändanden, där personer som plågats länge av den byråkratiska misshandeln, till slut ger upp och går med på att deporteras och då skrivs in som ”frivilliga” i MIV:s rullor.

Frågan jag ställer mig är: Varför inte 100 % bifall? Så länge Utrikesdepartementet avråder från resor till Kabul borde det omfatta alla som är människor som reser till Kabul, inte bara svenskar! För det finns ju i realiteten inte ett fredat hörn i det landet och Migrationsverkets rapporter och nya juridiska riktlinjer med inbyggt ”loop hole” där man kan hänvisa till internflyktsalternativet Kabul, är ju bara en chimär. Man påpekar i början av inslaget att man inte tagit emot så många flyktingar på så kort tid sedan Balkankriget på 90-talet.

Men då vill jag påpeka att Sverige tog emot fler förr i tiden.

Jag vill ställa siffran 37 000 mot 80 000 och jag syftar då på de 80 000 krigsbarn som Sverige tog emot i mitten av förra seklet. En av dem, var min far, som numera inte längre lever. När min far var barn, skickades han över till Sverige i samband med att det var krig i Finland. Det var på 40-talet.

På 40-talet tog Sverige emot så många som 80 000 ensamkommande barn och hjälpte dem till trygghet. Min pappa var här i 10 år. Sedan tog kriget slut och han skickades tillbaka till Finland. Man har diskuterat den här frågan mycket, frågan om de finska krigsbarnen. Gjorde man rätt eller gjorde man fel, när man skickade tillbaka dem? Det finns inget enkelt svar men jag vet hur det blev för min far. Han hade tvingats lämna den enda famn han kände till och kommit till ett land ett land där han inte förstod vad de sade. Men han hade tur. Han hade en snäll, ny mamma, de fick en bra anknytning till varandra och man hade det gott ställt på gården dit han kom, så han blev så småningom trygg och välanpassad här i Sverige. Sedan, när han var 13 år, tvingades han komma tillbaka ”hem”. Till en familj som han faktiskt inte hade mer än vaga minnen av.

Det var problem i Finland, även om kriget var slut. Man var fattiga och hade svårt att försörja sig. Så fort min far vuxit upp, flyttade han faktiskt tillbaka till det som han uppfattade som ”sitt hemland” och det var Sverige. Han tog med sig min mamma, som var 20 år när hon kom hit och han presenterade för henne det land där han kände sig trygg och där han ville sitt leva och bygga sitt liv. Som barn var jag ofta på den gård i Uppsala, där min far varit som barn och sedan fick vi en bit mark där, där vi byggde ett sommarhus. Där är mina rötter i det här landet, där jag blev född. Sedan har min släkt även rötter i Finland, och det är också en bra sak. Men det har aldrig varit några tvivel om vilket land jag betraktar som ”mitt”, även om jag inte blev medborgare i Sverige förrän jag var 6 år gammal.

Jag upprepar. Min far tvingades alltså åka tillbaka ”hem” till Finland, då han bara var 13 år gammal. Det blev problematiskt för honom. Men han löste det sedan själv igen, 7 år senare, genom att flytta tillbaka så fort han själv kunde bestämma. Notera noga att detta inte betyder att han hade en dålig familj i Finland. Bara en väldigt fattig sådan. En familj, som nätt och jämt kunde försörja de 8 barnen de hade. Eftersom det var efterkrigstid. Men kriget var iallafall slut.

Det är det inte i Afghanistan. Och jag bryr mig inte om vilken ordlek vi väljer här: krig, inre väpnad konflikt, konflikter mellan väpnade styrkor. Våld är våld, död är död. Och i Afghanistan är döden ständigt närvarande. Det är terroraktioner med bomber och död och elände. I Afghanistan råder kronisk fara för människors liv, det är ett farligt land att vistas i. Så farligt att UD rekommenderar svenskar att inte åka dit, på sin hemsida skriver man att man ”avråder”. Man har avrått sedan 2014 och avrådan står kvar, även efter valet i Afghanistan, eftersom våldet har ökat då skyddsstyrkorna drogs tillbaka från landet.
http://www.regeringen.se/uds-reseinformation/ud-avrader/avradan-till-afghanistan/

Morgan Johansson pratar i debattinslaget i Aktuellt om skyddsbehov, och han återkommer upprepade gånger till det, och då vill jag översätta vad han egentligen menar. Han menar ungefär att man kan få skyddsbehov erkända endast om det råder 200 % sannolikhet, att en taliban kastar en bomb rakt på mig och har skrivit ett brev till mig i förväg om att han tänker kasta den och jag sedan har lyckats få med mig foto på talibanen och 4 bevittnade och av auktoriserat översättningsföretag, översatta kopior av originalet av hotbrevet, inlämnade vid rätt tillfälle, vid fullmåne, om jag hoppade tre varv motsols runt Migrationsverket och om det blåste motvind från rätt väderstreck, vid tillfället för inlämnandet av hotbrevet och de korrekta kopiorna. Ja, då kanske jag kan få skydd. Men troligen inte då heller.

Nu överdrev här och det övergick i satir, men det är ju nästan så, som vi som jobbar med att försöka putta upp överklaganden av ärenden ibland upplever det, att det är ungefär lika svårt att få skyddsskälen erkända inför Migrationsdomstolssystemet, alltså lika svårt som det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Och ordet ”skyddsgrundsdirektiv” är återkommande i den initierade diskussionen mellan sakkunniga och det är ett EU-ord som kommer ifrån att Sverige nu anpassat sin usla flyktingpolitik till EU:s usla flyktingpolitik, alltså ett slags nivelleringsord. Men jag bryr mig inte ens om det till slut. Allt bara omskrivningar av ett faktum: Att det är farligt i Afghanistan. Det räcker så. Folk är inte dumma. Dumma är de politiker och byråkrater, som försöker lägga blöta ordfiltar över farligheterna.

Så vi kämpar vidare för amnesti. Kommer att bli fler demonstrationer nu i Göteborg, i samband med Socialdemokraternas kommande kongress här. Länk till event som Asylrörelsen ordnar den 8:e april kl 12 utanför Svenska Mässan vid Korsvägen i Göteborg, gällande demonstration mot Socialdemokraternas deportationspolitik och för amnesti:
https://www.facebook.com/events/730647323783515/

Avslutningsvis kan jag förmedla en glad nyhet, som iallafall är att bussbolaget som körde bussen från Landvetter till Kållered, numera avsagt sig ytterliggare deportationskörningar för Migrationsverket. Detta efter att folk i det event som Vian Delzos, från ”Skåningar som inte står ut” och aktivisten Em Forslund skapat för aktionen vid förvaret, ringt och mailat och krävt stopp för detta. Bussbolaget tog rättelse, vilket visades bl.a. i ett mail som en av de aktivister, Katarina Biel, från Rättvisepartiet Socialisterna och Asylrörelsen, och som mailat bussbolaget, fick.

———–Svaret börjar här:
”Hej Katarina,
Vi är jätteledsna att den här körningen blev av, vi fick den av ett annat bussbolag och vi hade ingen aning vad det var för körning innan detta uppdagades.

Dagens Leja Touring är ett bolag vars medarbetare kommer från många olika länder och kulturer och denna transport kändes naturligtvis inte bra.

Företaget har efter detta tagit ett policybeslut att ej utföra liknande transporter i framtiden.

Med vänliga hälsningar

Frida Jaktlund Galle
Leja Touring AB”

Slut svar.—————-
Det var bra. Om bussbolag kan ta rättelse, kan även flygbolag göra det så vi kan även fortsätta påverka flygbolagen. Så låt oss fortsätta!

Och en till sista, glad nyhet: En av de intagna på förvaret lyckades vidareförmedla information till en person om hur man själv stoppar en deportation, personen följde instruktionerna och hens deportation stoppades. Detta fungerar inte vid gruppdeportationer, då det ofta råder ett massivt överläge rent resursmässigt från Gränspolisens sida, men vid deportation av enstaka personer kan det fungera. Den som skall deporteras informerar helt enkelt sina medpassagerare om att hen inte befinner sig frivilligt ombord och att hen inte vill bli deporterad. Om tillräckligt många vägrar sätta sig ned, uppstår då en situation, då piloten kan tvingas fatta beskedet att inte flyga innan personen tas ur planet och så skedde denna gång. Detta leder till att man vinner tid att fortsätta söka överklaga ärendet i den juridiska processen och flera personer har tidigare lyckats stoppa sina egna deportationer på detta vis. Jag är glad över att det finns ett motstånd mot deportationerna även inuti förvaren och ju längre man sitter där, desto bättre bli man på hur man ska förhindra deportationer. Förtryck föder motstånd, det är en erfarenhet mänskligheten vet sedan tidigare och vi ska tillsammans skapa mycket motstånd mot de övergrepp som sker från myndigheternas sida mot människor i samband med den deportationspolitik som just nu råder.
(Kan även nämna att en till deportation, denna gång till Irak från Landvetter, även stoppades helt nyligen på detta sätt.)

Således: Motståndet mot deportationerna ökar. Personligen väntar jag fortfarande på att få se alla dessa som säger att de kämpar, inte bara ute på gator och torg, utan även i en stor jätteblockad vid förvaret. Kanske blir det vid nästa deportation? Man kan alltid hoppas! Och jag säger som jag även skrev i mitt förra inlägg: Det är bra om man vill vara med på blockad, men då behöver man vara klar med sitt eget ärende. Det är mycket viktigt. För det är ingen som vinner på Gränspolisen ser någon ytterligare anledning till att få in personer in i de förhatliga förvaren. Låt oss som kan ta matchen utan att det blir självdestruktivt, ingå i blockaden och låt oss bli fler än förra gången! Nästa gång åker vi alla ut till förvaret. Väl mött vid nästa deportation! Motstånd, kamrater!

Kampen för rätten till asyl fortsätter!
Riv nya tillfälliga flyktinglagen!
Stoppa deportationerna till Afghanistan nu!
Amnesti nu!

Göteborg, den 1 april 2017
Hanna Tellholt
Aktivist i Asylrörelsen

Flygblad som kan kopieras upp och spridas i samband med deportation av enstaka personer med reguljärt flyg, vid flygplatsaktioner:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s