Arkiv för juli, 2019

Idag, tisdagen den 30:e juli, har de afghanska barnfamiljerna strejkat i tre veckor och man är nu inne på den fjärde veckan av sittstrejk. Man har växlat mellan att vara på Norra Bantorget på dagarna och sedan marchera till Mynttorget, vid Riksdagshuset för demonstrationer på eftermiddagarna.

Man är visserligen uttröttade och några barnfamiljer har åkt hem, men nya har tillkommit och man har fortfarande inte uppnått målet för strejken, som har varit att få någon form av besked från Migrationsverket och våra politiker, om hur man kommer att hantera ärendena för de många barnfamiljer, där några har hamnat och några riskerar att hamna på gatan under den kommande hösten.

Många upplever att de inte har något att förlora, de redan blivit så marginaliserade att deras tillvaro inte kan bli värre än det redan är. Strejken har liksom visualiserat deras problem.

Men de saknar än så länge bättre respons från Migrationsverket, politikerna och övriga samhället.

Shogota Barez från Junsele, som är en av initiativtagarna till strejken, tycker inte att man uppnått målet ännu, utan att gruppen hittills har negligerats, även om man visserligen haft några få besök av politiker och vissa artiklar skrivits i media.

Men responsen gällande barnfamiljernas lägen har ännu inte kommit. Inte ens ett besök från någon representant, som har kunnat ses vid övriga gruppers strejker, har Migrationsverket brytt sig om att ordna med. Det är ”nånannanismen” som råder just nu och tjänstemän och politiker skyller på varandra.

Det står helt klart att den här gruppen måste komma upp på fler agendor den kommande tiden, både i riksdagen och på Migrationsverkets Rättsenhet, som behöver omformulera sina juridiska riktlinjer så att de bättre matchar det budskap som Afghanistan redan har gett, att man inte kommer att ta emot barnfamiljer så länge landet inte är säkert.

Under tiden händer ständigt nya bombdåd i Kabul, senast i förrgår hände ett, som drabbade minst 50 personer varav 10 dog (1).

Ikväll mellan kl 17-20 höll gruppen en demonstration vid Mynttorget. Det var många som talade idag och man märker att de strejkande har stärkts och numera talar vant och säkert efter denna långa period av aktivt motstånd.

Efter att man återkommit till Norra Bantorget, följde en lång och bra diskussion om hur man nu skall fortsätta kampen. En sak är dock helt klar redan nu, och det är att kampen för rätten till asyl kommer att fortsätta. Hur det kommer att fortsätta kan man följa via gruppens sida på Facebook, se länk nedan.

Hanna Tellholt

Aktivist

Stockholm, tisdagen den 30:e juli 2019

Länkar:

Gruppens sida på Facebook:

https://www.facebook.com/Liv-utan-gr%C3%A4nser-418779852278740/

RS, Artikel 190717: http://www.socialisterna.org/barnfamiljer-i-ny-sittstrejk/

KhaamaPress – om senaste bombdådet i Kabul:

https://www.khaama.com/casualties-toll-from-kabul-blasts-rises-above-50-women-children-among-killed-wounded-03444/?fbclid=IwAR2skUHen4XDqWv6DYagvIykGW0fAYAtk5o3rKEHl951_37fuMCmNuWTsSI

Bilder från dagens demonstration vid Mynttorget i Stockholm.

Annonser

#livutangränser #afghanistanisnotsafe #stopdeportationstoafghanistan

Mitt på dagen lördagen den 20:e juli är det varmt och soligt på Norra Bantorget. De afghanska barnfamiljernas sittstrejk fortsätter och ikväll kommer man även att ha en demonstration vid Mynttorget, som börjar idag, lördag, klockan 18.

Jag pratar lite med en av de kvinnor, som tog initiativet till sittstrejken från början. Hon heter Shogota Barez och kommer från Junsele. Fatema Rasoli, som är från Östersund, hjälper till med att tolka.

Shogota berättar att det var 10 familjer från området där hon bor, som åkte ner för att strejka. Man är nu inne på 12:e strejkdagen och det har varit upp till ca 270 personer med när det varit som mest deltagare. Vädret har varit stundtals dåligt och det har blivit jobbigt de dagar då det regnat. Nu har man fått tillstånd att fortsätta strejka i ytterligare 15 dagar.

Shogota har åkt ner med sin man och deras två söner, som är 3 och 8 år gamla. Om sig själv och sin egen bakgrund berättar hon att hon blev tvungen att lämna Afghanistan en gång i tiden, då hon var i 19-årsåldern, p.g.a. att hon träffat en man som tillhörde en annan folkgrupp. Varken hennes egen familj eller mannens familj, ville respektera och acceptera deras förhållande, så de flydde till Iran och har levt där i 25 år.

Det var svårt att leva och klara sig i Iran, där invandrare från Afghanistan behandlas som andra klassens medborgare, men Shogota fick kraft och motivation i sitt liv, när hon började undervisa papperslösa barn. Hon hade själv fått gå i skolan i Afghanistan och för henne har det varit mycket viktigt att kunna hjälpa barn att få en utbildning oavsett vilken social status barnen råkar ha haft. Jag tänker att i Sverige hade hon kunnat fullfölja en sådan här motivation och utbilda sig till lärare, istället för att hela tiden behöva vänta på sitt uppehållstillstånd.

Fatema Rasoli, Maryam Hosseini med ett av sina barn, Shogota Barez, Fatemeh Miralipour

Om strejken säger Shogota att hon hade större förhoppningar om att få ett bättre gensvar från olika hjälporganisationer, politiker och myndigheter. Nu har trots allt barnfamiljer funnits här på stadens torg i 12 dagar och hittills har man endast fått besök av tre politiker och det har endast rört sig om korta besök.

Då man söker kontakt med politiker och hjälporganisationer som t.ex. Röda Korset, får man hela tiden svaret att folk är borta på semester. Refugees Welcome har varit där, men sedan har de inte tillbaka, kanske har de åkt på semester. Men nöden tar varken semester eller andrum. Gruppen behöver hjälp på flera sätt och den hjälpen behövs nu, här och idag. En strejk sker inte för att man tycker att det är roligt utan för att det finns ett starkt behov av förändring. Den här gruppen behöver mycket hjälp och stöd, det är sjuka och trötta mammor, pappor och barn som är här, de har blivit negligerade av det svenska samhället och de använder sig nu av det sista medel de har att ta till och det är att strejka.

Några av de andra kvinnorna berättar om svåra saker, som att behöva börja ta antidepressiv medicinering, tappa livslusten, att ha ständiga smärtor (en person har t.ex. skolios men får inte beviljat sjukgymnastik där hon bor), att känna att ens barn inte får hjälp (ett barn har fått en bokstavsdiagnos, men man får ingen hjälp med LSS). Sverige ger dessa familjer en enda stor likgiltighet. Det ofta förekommande svaret som upprepas inför dem, är att de inte kan få någon hjälp med någonting, för att de inte har sina fyra sista siffror.

Därför har man fått nog och därför strejkar man. Man kommer inte att acceptera att Sverige försöker skära ner på dagersättningar, hota med tvångsdeportationer till de eskalerande farligheterna i Afghanistan eller att svenska vårdinrättningar nekar dem vård. Man vill se fler besök av politiker, man vill se fler besök av Migrationsverkets representanter och man söker svar på vad Sverige tänker göra för att leva upp till de åtagande man ändå skrivit under på, när man undertecknade FN:s Barnkonvention och Flyktingkonventionen.

Således: Kampen för rätten till asyl fortsätter!

Hanna Tellholt

Aktivist

Stockholm 20:e juli 2019

Sittstrejken fortsätter. I ur och skur har man samlats på Norra Bantorget. Idag, onsdagen den 17:e juli, tittar solen äntligen fram igen och här befinner sig från och till uppskattningsvis mellan 40 till ungefär 300 personer.

Initiativet till den här sittstrejken kom norrifrån, närmare bestämt Junsele och Kramfors, men eftersom ryktet spridit sig om sittstrejken har folk anslutit sig från hela landet. Här finns familjer från Gotland, Norrköping, Jönköping, Göteborg och ett flertal andra orter. De flesta av familjerna kom 2015 och fler har nu fått flera avslag.

Kamilla och hennes familj
Kamilla är med på sittsstrejken tillsammans med döttrarna Fatemeh, Sunbod och sonen Sahand och pappa Ali Saifi.

Mamma Kamilla är sammanbiten och trött. Hon berättar att hon till slut, efter att ha väntat så länge på prövning (1 år) och sedan få avslag efter avslag, blivit så dålig att hon fått problem med sitt psykiska mående. Hon får nu stödsamtal hos en psykolog regelbundet men frågan är om det räcker. Hon märker att den långa väntan har tärt på psyket. Som mamma bär hon hela familjens smärta på något sätt och det blir för mycket för henne. Hon, som tidigare jobbade som lågstadielärare, har nu fått problem med minnet, har svårt att sova och är hela tiden orolig och nedstämd. Efter sista avslaget har man dragit in på dagersättningen och Kamilla oroar sig redan nu över hur allt ska gå med överlevnaden. Hon nämner busskort som en viktig faktor för att allt skall fungera. Nu när Migrationsverket har sänkt dagersättningen, är hon orolig för hur familjens medlemmar skall kunna ta sig till sina respektive skolor i höst.

20190717_164225.jpg

Mamma Kamilla

Dottern Sunbod har svårt att se en möjlig väg framåt. Hon går just nu Barn- och fritidsprogrammet och skall börja andra årskursen i höst. Hon blir diskriminerad på fler sätt och att hon inte får tillgång till samma framtidsmöjligheter som hennes klasskamrater. Eftersom hon inte har ett personnummer så får hon inte jobba och hon får inte heller söka uppehållstillstånd på basen av studier, då hon inte räknas som ensamkommande. Det blir ett slags Moment 22. Sunbod skulle behöva få hjälp en arbetsgivare att ordna fram ett samordningsnummer, men där familjen måste bo just nu finns inte många arbetsgivare.

Sonen Sahand älskar fotboll och lever för att spela, hans dröm är att bli proffsfotbollsspelare i framtiden och han är redan känd lokalt i Kramfors för sin fotbollstalang.

Den andra dottern i familjen, Fatemeh, vill bli läkare i framtiden. Hon älskar att studera och suger i sig kunskap som en svamp. Hon är ivrig att få med sig så mycket som möjligt i form av kunskap och hon resonerar som så att om något händer och hon tvingas lämna Sverige, så har hon ändå med sig relativt sett mer kunskap än hon haft innan hon kom till Sverige. Jag tänker på hur långt den här unga tjejen skulle kunna komma om hon bara fick studiero och slapp känna ständig oro för om familjen får stanna i Sverige eller inte.

Mohammad Amir och hans döttrar
Mohammad Amir är med vid strejken tillsammans med sina döttrar Narges, 14 år och Nasrin, 10 år. Mamma Seddiga är kvar i Jönköping med lillasyster Fatima och lillebror Johannes.

Narges berättar att när familjen kom hit för 4 år sedan, då hon alltså var 10 år gammal, så var hon först hemma i nästan ett och ett halvt år, innan hennes skola kunde få komma igång. Det blev mycket hon behövde komma ikapp med. Nu pratar hon god svenska och hon har fått jobba hårt för att hänga med i alla ämnen, det är imponerande vilken intellektuell kraft en ung människa kan ha men Narges haft ofta varit ledsen och känt sig utanför när hon jämför sitt liv med sina klasskamraters. Hon har fått kämpa orimligt hårt för saker som för svenska ungdomar tas för självklart, att kunna studera och bygga upp en början till ett självständigt liv.

Pappa Mohammad Amir berättar att när familjen levde i Iran, dit de tidigare flytt, så hyrde han flera hektar odlingsmark, odlade grönsaker där och sålde sedan. Han har blivit en duktig odlare och gör nu samma sak i Sverige. Han visar stolt upp bilder av flera stora växthus han byggt upp och de grönsaker han odlat fram.

Pappa Mohammad Amir och döttrarna Narges och Nasrin

Jag tänker att det är en sorg att något som är en sådan rik resurs, en studiemotiverad ung flicka, en grönsaksodlande pappa med gröna fingrar, varför ska de hindras överhuvudtaget till att åter kunna bygga upp sina liv igen, efter ha flytt från ett land som inte går att leva i.

Marzie
Marzie är med på strejken med sin dotter och sin man Hussein. Hon berättar att hon fått två avslag och nu är orolig för att det tredje avslaget skall komma. Hon är rädd för att, om det tredje avslaget kommer, att boendet skall dras in och att familjen inte kommer att klara sig. Hon lever i en oro varje dag, en oro som till slut har satt sin prägel på hennes hälsa. Hon har fått börja med antidepressiva mediciner, har hjärtproblem, högt blodtryck och flera andra sjukdomar. Hon har med sig alla sina mediciner och visar en Dosett, en sådan som man portionerar ut medicinen i. Tabletterna är så många att det nästan inte går att stänga facken.

20190717_153850.jpg

Marzie

Marzies dotter berättar att läkarna ville lägga in mamman på sjukhus för att man var orolig över att mamman hade tappat viljan att leva, men att dottern då hade svarat att hon själv skulle ta hand om sin mamma hemma, tillsammans med pappa Hussein. Jag frågar då dottern hur det blir för henne, med skolan och allt. Hon säger att det går, men hon ser ledsen och trött ut. Hon berättar att mamma Marzie inte sover. Hon är uppe på nätterna och kommer in till dotter och ser efter så att att hon verkligen lever. Den ständiga oron och rädslan för det Damoklessvärd, som ett tredje avslag skulle innebära, sätter sin prägel på hela familjen och mamma Marzie håller på att gå sönder.

Hennes dotter har drömmar. Hon skulle gärna vilja öppna ett café när hon gått klart skolan. Hon tycker om att baka och berättar detaljerat om hur hon vill att hennes café skall se ut. Jag önskar att hon en dag skall kunna starta det. Hon har så mycket liv i sig, den här unga flickan, ett liv som just nu tyngs ner på ett helt orimligt sätt av en situation som är inhuman.

Kampen kommer inifrån, nu är det allvar
Överhuvudtaget blir det tydligt för mig när jag pratar med de strejkande denna dag, hur svårt det blir för hela familjerna som en konsekvens av inhumana beslut, lång väntan och en allmän känsla av att inte bli tagen på allvar av Migrationsverket.

Sedan jag själv började vara aktiv i flyktingfrågor har jag följt många strejker, bland iranier, palestinier, irakier och afghaner. Det har oftast varit män som orkar strejka, kvinnorna och barnen har valt att stanna hemma då det ju är svårt att strejka med små barn.

Den här gången är första gången jag ser så många barn som är med i en strejk. Initiativet har kommit inifrån. Det är kvinnor i Junsele och i Kramfors, som helt enkelt fått nog nu. Det är en mycket stark signal när kvinnor och barn, hela familjer, kliver ut på ett torg och väljer strejken som kampform. Det är ett tecken på att den svenska regeringens och Migrationsverkets usla behandling av människor har gått för långt.

Men jag undrar också: Var är representanterna från Migrationsverket? Jag har tidigare sett representanter från Migrationsverket besöka strejker. De kom och pratade med de strejkande iranierna vid Gustav Vasas torg i Göteborg, de bar till och med vatten till de hungerstrejkande palestinierna vid Olof Palmes torg i Göteborg, som en symbolhandling för att visa att man tog palestiniernas problem på allvar. Var är Migrationsverkets representanter nu?

Och var är de politiska partiernas representanter? Bryr de sig inte? Var är de som talar alla de vackra orden om hur viktigt med barn-skola-omsorg? Är alla nu på semester och har flugit utomlands för sina höga politikerlöner, eller snickrar på en sommarstuga, som de påstår att de bor i året om, medan de tar ut extra ersättning i sitt riksdagsarvode? Det enda parti jag hittills sett besökt denna sittstrejk har varit Vänsterpartiet, via sin representant Christina Höj Larsen. Fler politiker behöver ta sig till Norra Bantorget, hur svårt kan det vara? Det ligger ju nära T-Centralen och Stockholms Centralstation!

Denna dag blir det också en ljusmanifestation på kvällen.

Man håller en tyst minut för de fem personer som idag har deporterats från förvaret Märsta. Aktivister åkte ut och försökte göra motstånd, men denna gång hade Gränspolisen lekt katt och råtta med de som försökte hjälpa personerna i förvaret. Man hade gett desinformation i flera omgångar. Först hade information gått ut till de som skulle deporteras, att de skulle åka kl 18, sedan kl 16, men i själva verket åkte man redan kl 14.45. Det var ett trött asylnätverk, som i elfte timmen försökte mobilisera till den aktion vid förvaret, men Nellie Shirazi som är en av aktivisterna, säger ändå att kampen fortsätter och nästa gång får vi åka ut ändå tidigare.

Nellie Shirazi, aktivist

Kampen kommer inte att sluta för att myndigheternas representanter leker med människoliv och tvångsdeporterar människor till ett livsfarlig land, där bombdåden dagligen avlöser varandra.

Kampen för rätten till asyl fortsätter!

Hanna Tellholt
Aktivist
Stockholm, 17:e juli 2019

Tisdagen den 9:e juli startade en strejk vid Norra Bantorget i Stockholm. Det rör sig om afghanska barnfamiljer och strejken organiseras av nätverket ”Liv utan gränser” (1), stöds av ett flertal olika organisationer, med och samordnar är kanske främst Refugees Welcome Stockholm och Benjamin Fayzi, som är ordförande i Ensamkommandes Förbund Stockholm, talesperson för och grundare av Ung i Sverige samt arbetar med med Rädda Barnen.

Det handlar om att afghanska barnfamiljer som tröttnat på att vänta och på att få avslag efter avslag i ett Sverige, som inte klarar av att uppfylla det man egentligen har förbundit sig att följa i FN:s Barnkonvention.

FN har redan, via Barnrättsrådet, kritiserat Sverige på ett flertal punkter som ytterst mynnar ut i att Barnkonventionen ännu inte inkorporerats i svensk lag (2). Många humanitära organisationer kämpade för saken och förra sommaren, 2018, kunde man till slut få till stånd beslutet om att så skall ske. Så den första januari 2020 kommer Barnkonventionen till slut av inkorporeras i svensk lag (3), vilket bör få konsekvensen att barns rättigheter kommer ännu mer i fokus i samband med olika beslut som rör barnens liv.

Men barns liv vävs in i fler olika lagrum, även Utlänningslagen så det återstår ännu att se hur det slår ut när nya lagskrivningar skall tillämpas i praktiken. Klart är att regeringen ju har satt krokben för asylrätten iockmed de tillfälliga asyllagarna, som de även tydligt visat, vill ska fortsätta gälla minst 2 år till, vilket regeringen gick ut med i en proposition i maj i år (4). Enligt denna proposition ville regeringen att de tillfälliga lagarna skall gälla fortsättningsvis till den 19:e juli 2021 och sedan togs beslutet i riksdagen den 18:e juni (5), om att så skulle ske , där det enda parti som röstade nej till detta var Vänsterpartiet. Nu kommer alltså en förlängning att träda i kraft den 20:e juli och de gäller nu alltså fortsättningsvis till den 19:e juli 2021. Tyvärr.

Vi var många som var besvikna på detta beslut, men de flesta av oss som är besvikna, sitter inte i regering och riksdag, utan sliter med en tuff verklighet där vi på olika sätt försöker hindra de som drabbas av detta grymma beslut, att hamna i ren humanitär nöd.

Rädda Barnen pekar i en rapport (6) i slutet av förra året, om att nöd har rapporterats gällande de barn och unga som Europa tvingat att återvända till stora faror och noll framtidsmöjligheter i det söndertrasade och farliga land som Afghanistan är. Man pekar på data från FN som visar på att första halvan av 2018 var det dödligaste hittills för afghaner och av de 1700 dödade och skadade, var 363 dödade och 992 skadade, barn. Det är fortfarande oklart varför Sverige fortsätter att deportera de som lyckats fly från sådana omständigheter.

190716: Bilder från Liv utan gränsers egen sida på Facebook, barnen som är med i strejken får lite sysselsättning och stöd att fortsätta leka och skapa.

Det är också fortfarande oklart varför Sverige inte bättre uppgraderar sina juridiska riktlinjer gällande Afghanistan och säkerhetssituationen där . Världssamfundet i övrigt rapporterar kontinuerligt om de återkommande bombdåd, våld och död som drabbar civilbefolkningen, men just det svenska Migrationsverket fortsätter att blunda aktivt. Vad skall få dem att öppna sina ögon? När ska det svenska Migrationsverket, Sveriges regering och Sveriges riksdag börja erbjuda andra än sig själva – skydd? Vi är många som följer det som händer i Afghanistan och listan på händelser där börjar bli mycket, mycket lång (8), men till slut börjar man tänka att det inte spelar någon roll för det svenska Migrationsverket, hur farligt det är i ett land. Den humanitära rätten verkar just nu spela en så liten roll, att Sverige för länge sedan tappat sitt renommé såsom varande en skyddande hamn för utsatta människor och vi är många som vägrar att acceptera att det går till så här.

Strejken pågår just nu (9, 10) och jag vill uppmana alla som kan, att besöka strejkgruppen, peppa dem och låt dem känna ditt stöd. Ta gärna med sovsäckar, liggunderlag, värmande tröjor och filtar, gärna regnkläder (det har både regnat och varit kallt). Det går även bra att swisha en slant till nr: 123 28 00 001 och skriv ”Liv utan gränser”. Som vanligt gäller principen: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Kampen för rätten till asyl fortsätter!

Stoppa deportationerna till Afghanistan!
Riv de tillfälliga lagarna!
Utvisa inga, varken barn, unga eller äldre till Afghanistan!
Återinför rätten till asyl!

Hanna Tellholt
Aktivist
16:e juni 2019

Bild: © danzigercartoons.com

Länkar:
1) Liv utan gränsers Facebooksida:
https://www.facebook.com/Liv-utan-gr%C3%A4nser-418779852278740/

2) UNICEF: Sverige får kritik av FN.
https://unicef.se/barnkonventionen/sverige-far-kritik-av-fn

3) UNICEF Blogg 180613: Barnkonventionen blir svensk lag 2020.
https://blog.unicef.se/2018/06/13/barnkonventionen-blir-lag/

4) 190509: Regeringens pressmeddelande om förlängning av tillfälliga lagen i ytterligare 2 år.
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/05/regeringen-foreslar-att-den-tillfalliga-lagen-forlangs-i-tva-ar/

5) 190618: Migrationsverket: Tillfälliga lagen förlängs efter beslut i riksdagen.
https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Pressrum/Nyhetsarkiv/Nyhetsarkiv-2019/2019-06-18-Tillfalliga-lagen-forlangs-efter-beslut-i-riksdagen.html

6) 181016: Rädda Barnen, pressmeddelande: Ny rapport – Stora risker för barn och unga som återvänder till Afghanistan.
https://press.raddabarnen.se/pressreleases/ny-rapport-fraan-raedda-barnen-stora-risker-foer-barn-och-unga-som-aatervaender-till-afghanistan-2764690?fbclid=IwAR1xoUn5EnLWt3UgKRPR7xxQGQxlRTgGFHJAMsQfGU0SSSwTKR2od7DwEd4

7) Lifos – Migrationsverkets egen databas med landrapporter etc för Afghanistan.
https://lifos.migrationsverket.se/fokuslander/fokus/2016-03-30-afghanistan.html

8) Länklista – Afghanistan – Lista med nyhetslänkar över några av de händelser med bombdåd som skett i Afghanistan under de senaste åren.
https://www.facebook.com/notes/hanna-lucia-tellholt/afghanistan/745253825492006/

9) SVT 190712: Afghanska barnfamiljer i sittstrejk på Norra Bantorget.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/afghanska-barnfamiljer-i-sittstrejk-pa-norra-bantorget?cmpid=del%3Afb%3A20190713%3Aafghanska-barnfamiljer-i-sittstrejk-pa-norra-bantorget%3Anyh%3Alp&fbclid=IwAR1m1vNIMCE2m098amI4bhoQRsh-79EteewXcrQ0cFK9jagLOi0dA8ouNxM

10) Dagens Arena 190712: Vi gör vad som krävs för att rädda våra barn.
https://www.dagensarena.se/innehall/vi-gor-vad-som-kravs-att-radda-vara-barn/?fbclid=IwAR1VZEa5itqChtMt5W20917P0Kos0t9jvJgEdb4y8pCrVEmhtuLWoZ6C9Q4