Onsdagen den 17:e juli: Bilder från de afghanska barnfamiljernas sittstrejk vid Norra Bantorget i Stockholm

Publicerat: juli 18, 2019 i Uncategorized

Sittstrejken fortsätter. I ur och skur har man samlats på Norra Bantorget. Idag, onsdagen den 17:e juli, tittar solen äntligen fram igen och här befinner sig från och till uppskattningsvis mellan 40 till ungefär 300 personer.

Initiativet till den här sittstrejken kom norrifrån, närmare bestämt Junsele och Kramfors, men eftersom ryktet spridit sig om sittstrejken har folk anslutit sig från hela landet. Här finns familjer från Gotland, Norrköping, Jönköping, Göteborg och ett flertal andra orter. De flesta av familjerna kom 2015 och fler har nu fått flera avslag.

Kamilla och hennes familj
Kamilla är med på sittsstrejken tillsammans med döttrarna Fatemeh, Sunbod och sonen Sahand och pappa Ali Saifi.

Mamma Kamilla är sammanbiten och trött. Hon berättar att hon till slut, efter att ha väntat så länge på prövning (1 år) och sedan få avslag efter avslag, blivit så dålig att hon fått problem med sitt psykiska mående. Hon får nu stödsamtal hos en psykolog regelbundet men frågan är om det räcker. Hon märker att den långa väntan har tärt på psyket. Som mamma bär hon hela familjens smärta på något sätt och det blir för mycket för henne. Hon, som tidigare jobbade som lågstadielärare, har nu fått problem med minnet, har svårt att sova och är hela tiden orolig och nedstämd. Efter sista avslaget har man dragit in på dagersättningen och Kamilla oroar sig redan nu över hur allt ska gå med överlevnaden. Hon nämner busskort som en viktig faktor för att allt skall fungera. Nu när Migrationsverket har sänkt dagersättningen, är hon orolig för hur familjens medlemmar skall kunna ta sig till sina respektive skolor i höst.

20190717_164225.jpg

Mamma Kamilla

Dottern Sunbod har svårt att se en möjlig väg framåt. Hon går just nu Barn- och fritidsprogrammet och skall börja andra årskursen i höst. Hon blir diskriminerad på fler sätt och att hon inte får tillgång till samma framtidsmöjligheter som hennes klasskamrater. Eftersom hon inte har ett personnummer så får hon inte jobba och hon får inte heller söka uppehållstillstånd på basen av studier, då hon inte räknas som ensamkommande. Det blir ett slags Moment 22. Sunbod skulle behöva få hjälp en arbetsgivare att ordna fram ett samordningsnummer, men där familjen måste bo just nu finns inte många arbetsgivare.

Sonen Sahand älskar fotboll och lever för att spela, hans dröm är att bli proffsfotbollsspelare i framtiden och han är redan känd lokalt i Kramfors för sin fotbollstalang.

Den andra dottern i familjen, Fatemeh, vill bli läkare i framtiden. Hon älskar att studera och suger i sig kunskap som en svamp. Hon är ivrig att få med sig så mycket som möjligt i form av kunskap och hon resonerar som så att om något händer och hon tvingas lämna Sverige, så har hon ändå med sig relativt sett mer kunskap än hon haft innan hon kom till Sverige. Jag tänker på hur långt den här unga tjejen skulle kunna komma om hon bara fick studiero och slapp känna ständig oro för om familjen får stanna i Sverige eller inte.

Mohammad Amir och hans döttrar
Mohammad Amir är med vid strejken tillsammans med sina döttrar Narges, 14 år och Nasrin, 10 år. Mamma Seddiga är kvar i Jönköping med lillasyster Fatima och lillebror Johannes.

Narges berättar att när familjen kom hit för 4 år sedan, då hon alltså var 10 år gammal, så var hon först hemma i nästan ett och ett halvt år, innan hennes skola kunde få komma igång. Det blev mycket hon behövde komma ikapp med. Nu pratar hon god svenska och hon har fått jobba hårt för att hänga med i alla ämnen, det är imponerande vilken intellektuell kraft en ung människa kan ha men Narges haft ofta varit ledsen och känt sig utanför när hon jämför sitt liv med sina klasskamraters. Hon har fått kämpa orimligt hårt för saker som för svenska ungdomar tas för självklart, att kunna studera och bygga upp en början till ett självständigt liv.

Pappa Mohammad Amir berättar att när familjen levde i Iran, dit de tidigare flytt, så hyrde han flera hektar odlingsmark, odlade grönsaker där och sålde sedan. Han har blivit en duktig odlare och gör nu samma sak i Sverige. Han visar stolt upp bilder av flera stora växthus han byggt upp och de grönsaker han odlat fram.

Pappa Mohammad Amir och döttrarna Narges och Nasrin

Jag tänker att det är en sorg att något som är en sådan rik resurs, en studiemotiverad ung flicka, en grönsaksodlande pappa med gröna fingrar, varför ska de hindras överhuvudtaget till att åter kunna bygga upp sina liv igen, efter ha flytt från ett land som inte går att leva i.

Marzie
Marzie är med på strejken med sin dotter och sin man Hussein. Hon berättar att hon fått två avslag och nu är orolig för att det tredje avslaget skall komma. Hon är rädd för att, om det tredje avslaget kommer, att boendet skall dras in och att familjen inte kommer att klara sig. Hon lever i en oro varje dag, en oro som till slut har satt sin prägel på hennes hälsa. Hon har fått börja med antidepressiva mediciner, har hjärtproblem, högt blodtryck och flera andra sjukdomar. Hon har med sig alla sina mediciner och visar en Dosett, en sådan som man portionerar ut medicinen i. Tabletterna är så många att det nästan inte går att stänga facken.

20190717_153850.jpg

Marzie

Marzies dotter berättar att läkarna ville lägga in mamman på sjukhus för att man var orolig över att mamman hade tappat viljan att leva, men att dottern då hade svarat att hon själv skulle ta hand om sin mamma hemma, tillsammans med pappa Hussein. Jag frågar då dottern hur det blir för henne, med skolan och allt. Hon säger att det går, men hon ser ledsen och trött ut. Hon berättar att mamma Marzie inte sover. Hon är uppe på nätterna och kommer in till dotter och ser efter så att att hon verkligen lever. Den ständiga oron och rädslan för det Damoklessvärd, som ett tredje avslag skulle innebära, sätter sin prägel på hela familjen och mamma Marzie håller på att gå sönder.

Hennes dotter har drömmar. Hon skulle gärna vilja öppna ett café när hon gått klart skolan. Hon tycker om att baka och berättar detaljerat om hur hon vill att hennes café skall se ut. Jag önskar att hon en dag skall kunna starta det. Hon har så mycket liv i sig, den här unga flickan, ett liv som just nu tyngs ner på ett helt orimligt sätt av en situation som är inhuman.

Kampen kommer inifrån, nu är det allvar
Överhuvudtaget blir det tydligt för mig när jag pratar med de strejkande denna dag, hur svårt det blir för hela familjerna som en konsekvens av inhumana beslut, lång väntan och en allmän känsla av att inte bli tagen på allvar av Migrationsverket.

Sedan jag själv började vara aktiv i flyktingfrågor har jag följt många strejker, bland iranier, palestinier, irakier och afghaner. Det har oftast varit män som orkar strejka, kvinnorna och barnen har valt att stanna hemma då det ju är svårt att strejka med små barn.

Den här gången är första gången jag ser så många barn som är med i en strejk. Initiativet har kommit inifrån. Det är kvinnor i Junsele och i Kramfors, som helt enkelt fått nog nu. Det är en mycket stark signal när kvinnor och barn, hela familjer, kliver ut på ett torg och väljer strejken som kampform. Det är ett tecken på att den svenska regeringens och Migrationsverkets usla behandling av människor har gått för långt.

Men jag undrar också: Var är representanterna från Migrationsverket? Jag har tidigare sett representanter från Migrationsverket besöka strejker. De kom och pratade med de strejkande iranierna vid Gustav Vasas torg i Göteborg, de bar till och med vatten till de hungerstrejkande palestinierna vid Olof Palmes torg i Göteborg, som en symbolhandling för att visa att man tog palestiniernas problem på allvar. Var är Migrationsverkets representanter nu?

Och var är de politiska partiernas representanter? Bryr de sig inte? Var är de som talar alla de vackra orden om hur viktigt med barn-skola-omsorg? Är alla nu på semester och har flugit utomlands för sina höga politikerlöner, eller snickrar på en sommarstuga, som de påstår att de bor i året om, medan de tar ut extra ersättning i sitt riksdagsarvode? Det enda parti jag hittills sett besökt denna sittstrejk har varit Vänsterpartiet, via sin representant Christina Höj Larsen. Fler politiker behöver ta sig till Norra Bantorget, hur svårt kan det vara? Det ligger ju nära T-Centralen och Stockholms Centralstation!

Denna dag blir det också en ljusmanifestation på kvällen.

Man håller en tyst minut för de fem personer som idag har deporterats från förvaret Märsta. Aktivister åkte ut och försökte göra motstånd, men denna gång hade Gränspolisen lekt katt och råtta med de som försökte hjälpa personerna i förvaret. Man hade gett desinformation i flera omgångar. Först hade information gått ut till de som skulle deporteras, att de skulle åka kl 18, sedan kl 16, men i själva verket åkte man redan kl 14.45. Det var ett trött asylnätverk, som i elfte timmen försökte mobilisera till den aktion vid förvaret, men Nellie Shirazi som är en av aktivisterna, säger ändå att kampen fortsätter och nästa gång får vi åka ut ändå tidigare.

Nellie Shirazi, aktivist

Kampen kommer inte att sluta för att myndigheternas representanter leker med människoliv och tvångsdeporterar människor till ett livsfarlig land, där bombdåden dagligen avlöser varandra.

Kampen för rätten till asyl fortsätter!

Hanna Tellholt
Aktivist
Stockholm, 17:e juli 2019

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s