Lördagen den 20:e juli: De afghanska barnfamiljernas sittstrejk fortsätter

Publicerat: juli 20, 2019 i Uncategorized

#livutangränser #afghanistanisnotsafe #stopdeportationstoafghanistan

Mitt på dagen lördagen den 20:e juli är det varmt och soligt på Norra Bantorget. De afghanska barnfamiljernas sittstrejk fortsätter och ikväll kommer man även att ha en demonstration vid Mynttorget, som börjar idag, lördag, klockan 18.

Jag pratar lite med en av de kvinnor, som tog initiativet till sittstrejken från början. Hon heter Shogota Barez och kommer från Junsele. Fatema Rasoli, som är från Östersund, hjälper till med att tolka.

Shogota berättar att det var 10 familjer från området där hon bor, som åkte ner för att strejka. Man är nu inne på 12:e strejkdagen och det har varit upp till ca 270 personer med när det varit som mest deltagare. Vädret har varit stundtals dåligt och det har blivit jobbigt de dagar då det regnat. Nu har man fått tillstånd att fortsätta strejka i ytterligare 15 dagar.

Shogota har åkt ner med sin man och deras två söner, som är 3 och 8 år gamla. Om sig själv och sin egen bakgrund berättar hon att hon blev tvungen att lämna Afghanistan en gång i tiden, då hon var i 19-årsåldern, p.g.a. att hon träffat en man som tillhörde en annan folkgrupp. Varken hennes egen familj eller mannens familj, ville respektera och acceptera deras förhållande, så de flydde till Iran och har levt där i 25 år.

Det var svårt att leva och klara sig i Iran, där invandrare från Afghanistan behandlas som andra klassens medborgare, men Shogota fick kraft och motivation i sitt liv, när hon började undervisa papperslösa barn. Hon hade själv fått gå i skolan i Afghanistan och för henne har det varit mycket viktigt att kunna hjälpa barn att få en utbildning oavsett vilken social status barnen råkar ha haft. Jag tänker att i Sverige hade hon kunnat fullfölja en sådan här motivation och utbilda sig till lärare, istället för att hela tiden behöva vänta på sitt uppehållstillstånd.

Fatema Rasoli, Maryam Hosseini med ett av sina barn, Shogota Barez, Fatemeh Miralipour

Om strejken säger Shogota att hon hade större förhoppningar om att få ett bättre gensvar från olika hjälporganisationer, politiker och myndigheter. Nu har trots allt barnfamiljer funnits här på stadens torg i 12 dagar och hittills har man endast fått besök av tre politiker och det har endast rört sig om korta besök.

Då man söker kontakt med politiker och hjälporganisationer som t.ex. Röda Korset, får man hela tiden svaret att folk är borta på semester. Refugees Welcome har varit där, men sedan har de inte tillbaka, kanske har de åkt på semester. Men nöden tar varken semester eller andrum. Gruppen behöver hjälp på flera sätt och den hjälpen behövs nu, här och idag. En strejk sker inte för att man tycker att det är roligt utan för att det finns ett starkt behov av förändring. Den här gruppen behöver mycket hjälp och stöd, det är sjuka och trötta mammor, pappor och barn som är här, de har blivit negligerade av det svenska samhället och de använder sig nu av det sista medel de har att ta till och det är att strejka.

Några av de andra kvinnorna berättar om svåra saker, som att behöva börja ta antidepressiv medicinering, tappa livslusten, att ha ständiga smärtor (en person har t.ex. skolios men får inte beviljat sjukgymnastik där hon bor), att känna att ens barn inte får hjälp (ett barn har fått en bokstavsdiagnos, men man får ingen hjälp med LSS). Sverige ger dessa familjer en enda stor likgiltighet. Det ofta förekommande svaret som upprepas inför dem, är att de inte kan få någon hjälp med någonting, för att de inte har sina fyra sista siffror.

Därför har man fått nog och därför strejkar man. Man kommer inte att acceptera att Sverige försöker skära ner på dagersättningar, hota med tvångsdeportationer till de eskalerande farligheterna i Afghanistan eller att svenska vårdinrättningar nekar dem vård. Man vill se fler besök av politiker, man vill se fler besök av Migrationsverkets representanter och man söker svar på vad Sverige tänker göra för att leva upp till de åtagande man ändå skrivit under på, när man undertecknade FN:s Barnkonvention och Flyktingkonventionen.

Således: Kampen för rätten till asyl fortsätter!

Hanna Tellholt

Aktivist

Stockholm 20:e juli 2019

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s