Om jag har lyckats tolkat info rätt från vår irakiske kamrat som nyligen deporterades till Baghdad, har på senaste tiden inte mindre än 3 irakier släppts ut från förvar i Skåne, troligen Åstorp, 1 från förvaret i Mölndal, Göteborg och 1 från Märsta i dagarna plus 4 stycken tidigare i december månad. Alltså enbart från en källa med just nu goda kontakter i förvaret, totalt 9 stycken irakier utsläppta under enbart december månad då. Siffran är förhoppningsvis något högre.
Vad detta beror på är lite oklart. Det brukar kunna gå till så att man kan släppas ut om man skrivit under för frivilligt återvändande och lovar att inställa sig med regelbundenhet vid en lokal polisstation men sedan räknar Migrationsverket då med att man reser tillbaka ”frivilligt” då. I vissa lägen kan detta att man släpps ut ur förvaret bero på att en riktigt driven advokat/juridiskt ombud kan ha lyckats ansöka om och få beviljat inhibition av deportationen med hänvisning till så kallat verkställighetshinder (brukar kallas VUT) – alltså att deportationen av personen bedöms omöjlig att verkställa med hänsyn till olika faktorer.
Det vi kan konstatera är i alla fall en förändring av mönstret, inte samma besked om stora gruppdeportationer som tidigare, nu verkar möjligen något fler komma ut – eller så beror det jag berättar om nu mer på att vi har en vän som talar god irakiska med fler och att vi därför får veta mer just nu. Man ska alltid försöka vara kritisk när man värderar info inom detta område som har så låg transparens som förvaren ändå har och det är inte enbart en nackdel att klienter där hålls under hög integritet, det är också en rättighet de har att deras privatliv skyddas. Så det är alltid en balansgång att rapportera om dessa saker.
Det cirkulerar ett rykte om att man från ambassadens sida sagt att man inte tvingar på någon några resehandlingar men det ryktet är inte bekräftat ännu av några officiella uttalanden och med tanke på hur våra vänner tidigare behandlats av bland andra ambassadören själv, så behövs ytterligare bekräftanden innan man kan ta ryktet på mer allvar.
Hur som helst: Kampen för att stoppa deportationer till ett fortfarande instabilt Irak kommer att fortsätta 2024 och vi har fortfarande inte sett tillräckligt uppdaterade juridiska riktlinjer gällande Irak från Migrationsverkets sida, alltså riktlinjer som korrekt speglar det fortfarande instabila säkerhetsläget. Och det är fortfarande en närmast kronisk push back-rörelse från Sveriges och EU:s sida som måste bekämpas.
Således: Kampen för rätten till asyl fortsätter! Jalla, jalla, asyl åt alla! ❤️
Som tidigare rapporterades i media så var alltså ett stort antal irakier förvarstagna så det är inte någon överraskning att en eller flera nya, större gruppdeportationer planeras framöver. Nästa datum som cirkulerar nu är tisdagen den 17:e oktober och man har de senaste dagarna flyttat om personer som inte riskerar omedelbar deportation, från den avdelning som brukar kallas ”transitavdelningen” på förvaret i Märsta utanför Stockholm, förmodligen i syfte att under helgen göra plats för de irakier som förväntas flyttas dit från andra förvar runtom i landet, som till exempel Göteborg, Åstorp, Flen och Gävle.
Något mer klargörande angående om det ens existerar något återtagandeavtal i verklig mening har inte framkommit, jag har beskrivit delar av turerna kring detta i tidigare blogginlägg och yrkesjournalister har försökt gräva, en del har skrivits om saken i media, men mycket mer har inte framkommit, vilket inte är bra och inger en stark känsla av rättsosäkerhet. Tydligt är nu att Irak gått med på att ta emot personer som inte frivilligt gått med på att återvända och det är märkligt att man nöjer sig med noll förklaringar kring saken.
Några har släppts ut ur förvaret i Märsta, det har varit småbarnsföräldrar, och även från förvaret i Göteborgs släpptes en småbarnsförälder, dessutom är den personen konvertit. Just nu jobbar många juridiska ombud med att söka överklaga/ompröva ärenden osv, men jag som skriver denna blogg måste verkligen understryka: Det skall inte hänga på att man skall vara särskilt resursstark, ha speciella kontakter osv, för att ta sig ur förvaret och tillbaka i relativ trygghet i Sverige, i ett sådant här läge. Hela gruppen irakiers situation behöver tas i beaktande och detta på ett sätt som inger förtroende både för den svenska regeringen och dess myndigheter och likaledes för irakiska sidan. Det får inte gå till som det gör just nu.
Det saknas fortfarande transparens i processerna, det saknas klargöranden om, på vilka grunder det här stora tvångsdeportationsprojektet som Sverige just nu genomför gentemot Irak, vilar. Vad är grunden? Hur ser överenskommelsen ut? När, var, hur och av vilka drogs detaljerna upp? Jag som bloggare har beskrivit vissa pusselbitar, riktiga journalister har beskrivit flera, jurister och advokater har ifrågasatt, en politiker har anmält till KU hur tidigare hantering skett, men – ingen ska behöva lägga pussel i sådana här avgörande frågor. Det handlar om människors liv och tillvaro och just nu är behandlingen från både Sveriges och Iraks sida – av dessa personer – helt inhuman.
Foto av demonstrationsskylt vid demonstration vid Möllevångstorget, Malmö 2017-07-17
Vad som händer med de som tvångsdeporterats är högst oklart. Några särskilt resursstarka personer med nätverk, utbildning och ekonomi kanske klarar sig och kan navigera efter en deportation, men många hamnar direkt på gatan med noll nätverk och noll resurser, mottagandet är undermåligt och har man lämnat landet tidigare på grund av klankonflikter, av hedersskäl osv, så kvarstår ju problemen och man tvingas fortsätta försöka gömma sig, vilket vem som helst kan tänka sig är extremt svårt eller i värsta fall omöjligt.
Ett riktigt sorgligt exempel på hur det gått för någon som egentligen borde ha beviljats skyddsskäl i EU, finns återberättat på tidningen Rüdaw’s sajt (se länk 1). Det handlar om en ung yazidier (en religiös minoritet som egentligen skall erkännas skyddsgrunder), John Saadi Slo, vars ärende separerades från hans övriga familjs i Tyskland, och han blev tvångsdeporterad till Erbil (Hewler) i norra Irak/Kurdistan. Han hade sökt skydd under några papplådor under en bro i Erbil och dog där, kort efter att han anlänt. Föräldrarna blev förtvivlade – de hade tappat kontakten med honom på det ”camp” han bott på i Tyskland, visste inte att han blivit deporterad och vad som hänt honom – och de fick bara plötsligt uppgiften att han antogs ha ”dött en naturlig död”. Hur det har gått med den rättsmedicinska undersökningen är oklart och John Saadi Slo’s historia lämnar många frågetecken efter sig och klart är att varken Tyskland eller Irak/Kurdistan hade något genomtänkt mottagande av en ung man som egentligen borde ha beviljats asyl utifrån de skyddsgrunder det innebär att tillhöra en erkänd och bevisat utsatt religiös minoritet.
Även FARR – Flyktinggruppernas Riksråd – här i Sverige, adresserar flera viktiga frågor på sin hemsida angående tvångsdeportationerna till Irak (se länk 2). Man skriver: ”Det är oroande att utvisningsbeslut verkställs plötsligt så lång tid efter avslag. Det kan behöva prövas om skyddsbehovet har förändrats genom den senaste händelseutvecklingen. Kommer personernas anpassning till Sverige att utgöra ett problem i hemlandet med tanke på den nuvarande relationen mellan Sverige och Irak efter koranbränningarna? Finns nya skäl i form av hedersrelaterade risker gentemot barn eller unga kvinnor som är uppvuxna i Sverige – eller mot personer som konverterat eller kommit ut med sin sexuella läggning? Den anknytning som uppkommit till makar/partner och barn i Sverige behöver också prövas.”
Så många oklara frågor – men Sverige fortsätter med tvångsdeportationsprojekt. Jag skulle vilja uppmana folk att organisera sig i någon form av större demonstration mot hela saken, men det behövs i så fall att de som lever tryggare i Sverige, driver de utsattas talan och hjälper deras röster framåt, för de som lever med risk för att bli tvångsdeporterade nu, kommer inte att våga delta. Så långt har det gått nu – att många som fått avslag inte vågar gå ut som vanligt, gå och handla mat, uppsöka läkare vid behov, låta barnen gå till skolan fast de kanske fortfarande har rätt till det osv. Motståndet mot deportationerna och Sveriges usla flyktingpolitik har kraftigt försvagats under denna repressiva och högst nyckfulla högerregering. Vi behöver öka vårt motstånd nu. Sverige behöver återinföra rätten till asyl.
Tisdagen den 3:e oktober blev det en enstaka deportation – men ingen gruppdeportation. Därför ökar nu trycket inne på förvaret i Märsta och risken att nästa gruppdeportation snart sker ökar för varje dag som går. Och deportationer till Irak sker nu från flera EU-länder. Det är därför dags att vi alla hjälps åt med att mobilisera till stora protester mot deportationerna till Irak i flera forum, i flera städer, i flera EU-länder.
För det börjar bli tydligt för alla och envar nu, att Sverige jobbar hårt på att få irakier att återvända till Irak. Att Irak är ett prioriterat återvändandeland bekräftas av grävande journalister på (webb)tidningen Arbetet (se länk 1). Där bekräftas att Sverige redan för ett år sedan tillsatte en ”EU-gemensam återvändandesambandsman” – en så kallad EURLO (European Union Return Liaison Officer) i Bagdad. Jag som skriver denna blogg, har faktiskt hittat själva jobbannonsen till EURLO-personen i Baghdad – annonsen ligger kvar, utlagd på Linkedin (se länk 2) (och ja, den låg bara en Googling bort). Det skulle vara mycket intressant att höra vad den personen som just nu innehar den tjänsten, har att säga om den senaste utvecklingen med push backs från Sverige till Irak. Finns några möten dokumenterade? Vilka har deltagit? Fler detaljer angivna om hur man planerar att tvinga irakier tillbaka? Något återtagandeavtal skrivna? Så fort journalister börjar fråga kring detta kniper tjänstemännen ihop som musslor och vi kan bara hoppas att det finns duktiga grävare som orkar fortsätta insistera på svar på de här viktiga frågorna, för de verkar inte komma fram så frivilligt som de egentligen borde göra. Varför detta smusslande?
Klart är att de som tvångsdeporterades den 26:e september helt säkert inte upplevt sig behandlade med någon särskild information om något återtagandeavtal, mer än att i praktiken, rent fysiskt ha blivit burna in i förvaret av uniformerad polis från något de trodde skulle ha varit återvändandesamtal, direkt till förvaret. Rena rama övergreppen har det varit. Och Migrationsverket egen personal som har hållit i samtalen har ljugit för personerna som kallats, det har utlovats samtal, uniformerad polis har väntat bakom dörrarna och gripit personerna. Flera som besökts i förvaret har berättat om detaljerna i detta förfarande. Vilken instans kommer att lyssna på de som varit med om detta? Var kan de klaga? Var blir deras röster hörda?
Uppgifterna om antalet irakier i förvar i Sverige varierar mellan olika källor så bilden är inte entydig, men om man bara räknar grovt ifrån de uppgifter i media som cirkulerat mest så var det fråga om 70 irakier i början och 26 personer som deporterades den 26:e september, alltså kanske ungefär ett 50-tal – eller så har man redan hunnit föra in fler personer i förvaren runtom i landet. Det sitter nu i alla fall irakier i varje förvar som finns i landet, kanske ett 20-tal i Märsta totalt – men det kan ändras snabbt inför en gruppdeportation, man märker det när många personer samtidigt börjar flyttas mellan olika förvar och mellan avdelningarna på förvaren – och hittills har det alltså skett en gruppdeportation, ett försök till enstaka deportation där personen själv stoppade sin egen deportation genom att göra motstånd, samt en enstaka deportation med en så kallat ”frivilligt återvändande”.
Men i det här sammanhanget finns ingen ”frivillighet” i sann bemärkelse. Till exempel personen som sades ha valt att återvända frivilligt nu tisdagen den 3:e oktober, blev tvingad i ett tidigare skede att skriva under dokument där han uppgavs gå med på att bli deporterad. Han hade då blivit gripen på väg till ett annat land. Så hur mycket Migrationsverket och Sverige putsar sin siffror om frivilligt återvändande nu så är det bra att folk vet att det är mycket sällan en person frivilligt återvänder till ett farligt land.
Och Irak är fortfarande farligt. Bara under september månad har bland annat följande hänt: * 4 kurder dödades lördagen den 2:a september av regeringens egna milis. Detta hände i Kirkuk, i samband med återinstallerandet av partiet KDP i deras tidigare partilokal inför de kommande provinsvalen och HRW bekräftar att det var de egna regeringsstyrkorna som dödade de 4 männen (se länk 3). * 1 influencer på TikTok blev mördad. De konservativa klanerna i Bagdad klarade inte av att personen fått så stort gillande inom det internationella HBTQI-kollektivet (se länk 4). * 1 person, tidigare från Irak men nu med svenskt medborgarskap, mördades på ett hotell i Bagdad (se länk 5). * Den 26:e september bombade Turkiet minst 16 enligt dem strategiska mål i norra Irak/Kurdistan – man beskrev det som ett svar på ”terroristattack” i Ankara där 2 turkiska poliser dödats, men den kan lika gärna ha utförts av Turkiets egna inre propagandaapparat och ”motattacken” kan möjligen egentligen ha skett i syfte att trygga Turkiets snikiga oljepipeline från Kirkuk. Skrev jag det där? Ja, det gjorde jag. För det är det som det ofta handlar om när ett land blir aggressor i ett annat – man vill tillförskansa sig naturresurser (se länk 6).
De här händelserna beskriver delar av bilden av att Irak egentligen ännu inte själva kan garantera trygghet för de som återvänder dit. Och har man blivit ”västerniserad”, som många blir av att leva många år i Sverige, kan det i sig utgöra att man gör sig själv till måltavla för olika milisgrupper och konservativa klanmedlemmar och ryktet sprider sig snabbt om någon sticker ut för mycket. Men detta hindrar inte Sverige och det svenska Migrationsverket ifrån att försöka locka personer att återvända med pengar (se länk 7). Ja, nu är det tillbaka – tjatet från Sveriges sida om att det är så bra att starta eget i farliga länder, vi hörde senast tjatas om dessa saker för ett tiotal år sedan. Och det ser inte sämre ut än att man nyligen uppdaterat sin infosida på Migrationsverket, det gjordes faktiskt senast samma dag som den första stora gruppdeportationen skedde: tisdagen den 26:e september – en skammens dag. Och de förvarstagna som tvångsdeporterades hade berättat hur Gränspoliser besökt dem och försökt tvinga dem att skriva på om ”frivillighet” genom att locka med de här pengarna.
Men inga pengar kan ersätta en människas känsla av identitet – har man levt halva sitt liv i Sverige kan inga pengar ersätta det man byggt upp här. Då hjälper det inte att man har x antal tusen och startar en liten butik i något område där man ändå inte kommer att accepteras eftersom man inte klarar av att anamma de seder och traditioner som de andra gör i det kvarter man nu råkar hamna. Det blir ett utsatt liv och även i Irak ett slags fortsatt utanförskap, bara nu på ett nytt vis, för den som inte klarar av metamorfosen till livet i Irak med allt vad det innebär. Detta är aspekter som sällan diskuteras i de brunblå sammanhangen, som mest verkar handla om människor som flaggor och i kvantitet som låter sig flyttas likt boskap över med penna på karta dragna gränser.
Och jag vill än en gång påminna om att irakiernas egna myndigheter länge sagt att man inte vill ta emot tidigare irakiska medborgare som inte vill återvända frivilligt. Vad som fått Irak att vända i denna fråga ser inte ut som en samverkan utan faktiskt mer som en påtryckning från EU-ländernas sida. Irak har i sig självt som land, ingen anledning att återkalla tidigare irakiska medborgare, innan de fått sina demokratiska system ordentligt på plats och då faktiskt fortfarande under objektiv frihet, inte påtvingad. Men push backs är nu igång från ett stort antal länder i EU och protesterna har börjat så smått, nu senast på flygplatsen i Wien (se länk 8) och man kan bara hoppas att de snart växer sig orkanstora. För vi måste inte acceptera Fort Europas flyktingfientliga politik.
5) 2023-10-02: Angående mordet på irakisk person med svenskt medborgarskap. Artikel på arabiska. Grovt översatt via Google Translate: ”En säkerhetskälla sade på måndagen att en person med svenskt medborgarskap dödades inne på ett hotell i centrala Bagdad. Källan berättade för Al-Rasheed att ”ett dödsfall rapporterades inne i ett rum på Tigris Al-Khair Hotel i Saadoun-området och huvudstaden Bagdad.” Han tillade: ”En säkerhetsstyrka anlände till hotellet och hittade en död irakier med svenskt medborgarskap till följd av att ha skjutit i huvudet med en vapentyp (pistol) kvar vid kroppen.” Källan påpekade: ”Hotellets ägare sa att offret har bott på hotellet sedan igår, och han åt frukost och lämnade inte sitt rum”, och påpekade att ”ägaren till hotellet greps i syfte att utreda och veta att händelsen är kriminell eller självmord.”” مقتل شخص يحمل الجنسية السويدية داخل احد الفنادق وسط بغداد – قناة الرشيد الفضائية (alrasheedmedia.com)
Flera signaler kommer nu från olika håll om att ännu en gruppdeportation med tvång planeras att genomföras till Irak redan nu på tisdag, den 3:e oktober. Totalt befinner sig just nu ett 70-tal irakier i förvar runtom i landet och fler gruppdeportationer med tvång torde vara att vänta även efter tisdag. Och det börjar bli tydligt även för allmänheten att det pågår någon form av kampanj gentemot just irakier just nu.
Många irakier har även under den senaste tiden kallade till återvändandesamtal vid Migrationsverket och rådet från oss i Asylnätverket blir numera att man inte bör gå till något sådant samtal ensam. Detta råd ger vi i nätverket, då flera av de som tagits till förvar tyvärr har blivit lurade av handläggarna, som i telefon utlovat att samtalet enbart skulle komma att handla om en diskussion om återvändande men att sedan Gränspoliser väntat bakom dörren för att vid samtalets slut gripa personen och att man sedan fört personerna direkt till förvar, utan möjlighet att få kommunicera med sina anhöriga, förbereda sig, kontakta sina juridiska ombud och så vidare. Vid samtal med de som sitter i förvar har alltså de förvarstagna återberättat flera liknande historier som utspelat sig på flera håll runtom i landet, inte bara i en enstaka region.
Fortfarande är det oklart vad som ligger till grund för detta, som nu skulle kunna uppfattas som en ren kampanj gentemot flyktingar från just landet Irak. Reportrar från SVT har i ett frågat UD angående detta men från UD:s sida har svaren hittills varit minst sagt undanglidande:
Ur reportage i SVT (se länk 1 nedan): ”Utrikesdepartementets pressjour skriver i ett mejl till SVT Nyheter att det finns dialog och samarbete mellan Sverige och Irak på många olika områden. ”Inom ramen för samarbetet sker kontinuerliga samtal på olika nivåer. I övrigt vill vi i nuläget inte kommentera innehållet i dessa samtal”, skriver UD i mejlet.”
Och i torsdags höll statsministern ett tal till nationen (nej, jag länkar inte ens till det, så dåligt är det men går att Googla fram) som verkar taget ur någon slags science fictionfilm, där han på ett närmast megalomant sätt antyder att han kan eskalera sina konstitutionella befogenheter till att metamorfosera Sverige in i ett närmast förkrigsliknande läge med visitationszoner, utökad övervakning och berättar för oss lyssnare att han har varit i New York och där blivit uppenbart imponerad av deras åtgärder där och att vi här i lilla Sverige också ska bli lika rediga som de ”over seas”. Och i detta tal till nationen pekar vår statsminister ut invandringen som någon slags central orsak till problemen med gängkriminaliteten. Som om ökade klassklyftor, ökad marginalisering, avvecklandet av offentlig sektor, ökad privatisering, noll tyglar på utomlands skenande kapital inte hade något med utvecklingen av läget att att göra.
Här vill man alltså från vår nuvarande regerings sida inte ge någon komplex analys, nej, det är långt lättare för en mörkblå att sparka på de som redan är marginaliserade och som nu börjar tappa sina röster i rädsla för kommande gruppdeportationer. Det är en sjuk, enkel, svart-vit, skuldförskjutande politik som inte tar ansvar för något annat än egen, snöd vinning. I detta sammanhang kan kampanjen med gruppdeportationer till Irak få en stark signalpolitisk roll. Man kan tycka att det inte ser ut som en slump att gruppdeportationerna sker samma vecka som statministern går ut och håller sitt ”järnhandsketal”.
Och folket från det innersta skräckkabinettet, SD-folket, den där ruttna kärnan till det äpple som utgör vårt riksdagshus lade i samband med tisdagens tvångsdeportation ut en sjukt rasistiskt sk-tbild på ”Ex-Twitter” – alltså numera ”X” – med texten ”Hejdå, Hassan!” Statsministern uteblivna reaktion på detta beteende skulle kunna tolkas som att han sanktionerar saken. Och frågor som kan uppstå vidare är: Har någon ”dialog” förts där, bakom gardinerna i maktens innersta, dunkla environger? Har SD varit drivande i frågan kring gruppdeportationerna?
Och när man fortsatt lägger ihop bilden kring gruppdeportationerna kommer ännu en kommentar upp i media: I den artikel (se länk 2 nedan) där Expressen skriver om massdeportationen, där får vi, förutom ett förevigande av SD:s rasistpropagandabild, även veta att Polisen och Migrationsverket pratat med ambassaden: ””Polisen och Migrationsverket har under en längre tid haft pågående dialog med Iraks ambassad när det gäller återvändandeärenden,” skriver Polisen i ett mejl till Expressen utan att gå in på detaljer.”
Så UD pratar med Irak – om vad vill de vara fortsatt vaga kring. Och Polisen och Migrationsverket har ”under längre tid haft pågående dialog med Iraks ambassad när det gäller återvändandeärenden”(inte så jättenytt i och för sig, men eftersom man inte anger om något nytt framkommit i den dialogen går ju inte svaret att värdera). Så alla pratar ändå ganska mycket med och om Irak och de som gör det vill försöka normalisera sina samtal, få dem att se ut som vilken dag på jobbet som helst.
Den fortsatt underliggande frågan blir: Så vem f-n var det som tryckte på knappen då? Vem var det som bestämde att: ”nu ska vi hålla på och samla alla irakier i förvar runtom i landet, systematiskt kalla in dem till fejkade återvändandesamtal, gripa dem mitt i deras vardag, rycka bort dem ur sina så redan sköra sammanhang som de så förtvivlat försökt kämpa för att få att fungera och kasta ut dem tillbaka till ett trasigt Irak, på gatan i Baghdad, utan att ens ha fått med sig sina allra nödvändigaste tillhörigheter”? Någon som vill ta ansvar för detta?
Eller sagt med andra ord, det där som de riktiga journalisterna får fortsätta lyfta på stenar kring: Var finns avtalet? När slöts avtalet? Hur ser överenskommelsen ut? Vem/vilka deltog på mötena? Var finns dokumentationen omkring detaljerna i överenskommelsen? Vilka har ratificerat detaljerna i detta? Och så vidare. Och så vidare. Vi undrar fortfarande. När tänker alla inblandande börja svara på våra frågor?
Och ja, även Iraks ambassadör behöver börja svara nu. Kan han springa in och ut på förvaret i Märsta, munkavleförsedd i ett fåfängt försök att inte bli identifierad och där trakassera unga kvinnor tillsammans med likaledes maskerade ”medhjälpare” – så kan han även svara på journalisters frågor.
Det har nu bekräftats att det planeras att ske en tvångsdeportation till Irak nu på tisdag den 26:e september. Just nu flyttas irakier mellan de olika förvaren och över 10 stycken av de intagna personerna har nu tvingas ta emot tillfälliga resehandlingar från Irakiska ambassaden – detta trots att de inte gått med på att återvända till Irak och trots att man inte kunnat redovisa något formellt återtagandeavtal mellan Irak och Sverige. Det ryktas även om att en till tvångsdeportation kommer att ske om 2 veckor och det verkar rimligt med tanke på att fler är kvar i de olika förvaren.
Det är nätverket NoBorderBoilingPot (se länk 1) som nu skriver följande på Instagram: DEPORTATION ALERT! A mass deportation to Iraq is planned on the 26th of september. It concerns 15 people, mostly Kurds, from the detention center in Märsta (Stockholm). The flight will most probably be a charter flight, making the possibility to resist harder, both for the detainees as well as us who are on the outside, and easier for the police and guards to use severe violence. This doesn’t equal automatic defeat. We are instead calling for people to mobilise against this. If you would like to be added to a group chat, be on stand by and be a part of planning – message us. #stängallaförvar
Idag, fredagen den 22:a september sker även ett försök till en enskild tvångsdeportation av en irakisk person från Arlanda, i nuläget är det oklart hur det gått med detta. Orsaken till att man valt att tidigarelägga den personens deportation, är att för hen på lördag skulle passera måldatum för att inkomma till Migrationsverket med en nya asylansökan och således få en ny utredning av sitt asylärende. Således kan man nu dra slutsatsen att detta är ett mycket tydlig signalpolitisk handling att välja att tvångsdeportera den här personen – signalen den svenska regeringen vill sända är ingen ska få känna att de ens har en chans att söka asyl i Sverige. Nu lyckades personen själv göra motstånd, piloten vägrade flyga och hen är åter på förvaret.
En annan person tillhörande en religiös minoritetsgrupp, släpptes ut ur förvaret för några dagar sedan, så för de intagna på förvaret upplevs det nyckfullt när man väljer att fria och att fälla. Man upplever också de olika förflyttningar av personerna som nyckfulla. Till exempel flyttades TikTok:aren Saif till Gävle under gårdagen och han har nu förbjudits att sända videos från förvarets datorer. Det är inget annat än ren repression. Man vill helt enkelt inte att han skall kunna berätta vad som händer i förvaret just nu. Och det som har hänt är bland annat även att en person gjort ett självmordsförsök i förvaret i Märsta och att den personen har nu förts till sjukhus (se länk 2).
Det är inte första gången någon mår så dåligt i ett sådant här sammanhang och det vittnar om den psykiska tortyr det innebär att vara inlåst med oviss utgång av läget. Man kommer dit efter att ha varit med om att få sitt ärende manglat igenom Migrationsverkets papperskvarn och uppleva att de skäl till asyl man framfört inte tagits på allvar av Migrationsdomstolarna. Att man blivit misstänkliggjord, misstolkad, misstrodd och faktiskt tyvärr ofta också hånad och förlöjligad av handläggare och personal – allt det är något som är ofta återkommande i de asylsökandes egna berättelser. Till slut kan en utsatt människa ge upp och helt tappa känslan av att livet är värt att leva. Om de styrande i detta land förstod det här till fullo, skulle inte en sådan sjuk företeelse som förvar ens få existera.
Men istället uppvisar medlemmar i vår nuvarande regering en frapperande brist på känslighet och omdöme när man med bruna stövlar på marscherar in på förvaret i Åstorp som man gjorde häromdagen (se länk 3) och presenterar sina vidriga idéer i form av att man vill bygga, à la redan hårt kritiserad dansk modell, en form av ”mottagningscenter”, där asylsökande skall tvingas bo under hela asylprocessen, om stopp av Ebo-lagen, ökat återvändande, ökat antal platser i förvaren. Det finns ju faktiskt ingen som helst anledning att sträva efter att vara lika dåliga som Danmark på hur man behandlar flyktingar. Danmark själva har ju problem med att de måste höja tillbaka sin nivå till ett mer humanitärt läge och deras mottagningscenter fungerar mycket dåligt och har stora brister i mottagandet av flyktingar där. Det gäller medicinsk omvårdnad, det är brister hygienen, det sprids sjukdomar, mathållningen fungerar inte. Det mesta är dåligt, det mesta kritiseras hårt av danska själva, så hur kan man från Sveriges sida ens se det som ett intressant exempel att efterfölja? Varför strävar man efter att behandla flyktingar som boskap – och inte ens boskap ska behandlas så illa?!
Många är nu oroliga för hur gruppdeportationen skall gå till och vid förra årets gruppdeportation (se länk 4) var det flera som kom fram till Baghdad med fysiska skador då de försökt göra motstånd vid bortförandet till planet (vilket vi som kämpar för asylrätt avråder start ifrån då det är stor risk att man blir skadad då).
För övrigt var det så då att en av de som då deporterades förra året och som påstods vara ”kriminell” – han hade vid ett bråk i förvaret kastat en blomvattenkanna i väggen och han blev då som straff satt i häktet. Personalen vid förvaret använde alltså i det fallet häktesplacering för att skrämma en rädd och stressad ung person till lydnad och det är inte ett ovanligt förfarande. Andra metoder för att kontrollera de intagna är särskiljande, att de som är oroliga och anses vara ”bråkiga” isoleras från de andra – eller att de flyttas omkring mellan förvaren.
Det finns här alltså ett intresse av att svartmåla även icke kriminella asylsökande och kalla dem ”kriminella” och ibland till och med bygga på deras ”krim-CV”. Myndigheternas syfte med att lura oss alla att tro att alla som deporteras är kriminella är för att de då tror att de kan komma undan med göra det de gör – nämligen att deportera vanliga människor som du och jag: unga, gamla, friska, sjuka, hög- och lågutbildade, mammor och pappor från sönderslitna familjer.
Och när asylsökande lämnar in bevisning i sina ärenden får de ofta bevisningen avslagen med motivationen att ”inlämnad bevisning anses vara av för enkel beskaffenhet”. Men är det inte egentligen kriminellt att låsa in människor och behandla dem som boskap för att de sökt asyl? Och är det inte kriminellt av Sverige att ignorera Non refoulement – den princip som säger att ett land inte får deportera personer till fara för sina liv? Och det där med ”av alltför enkel beskaffenhet” – är inte den irakiska ambassadens plötsligt framtrollade tillfälliga resehandlingar av på tok för enkel beskaffenhet för att accepteras som giltiga att resa med?
Troligen inte. För det blir här uppenbart att det är ybermakten som låter sig själva definiera vad som är svart och vad som är vitt i detta. Makten definierar. Även när makten har fel. Och det har den just nu. För det är fel att tvångsdeportera människor tillbaka till ett trasigt Irak. Det är fel att skicka kurder till norra Irak, nyligen de egna regeringsstyrkorna mördade 4 kurder i Kirkuk (se tidigare blogginlägg). Det är fel att tvångsdeportera irakier till ett Baghdad, dit svenska tjänstemän från Migrationsverket själva inte ens tillåts resa då det anses vara för farligt!
Är det då möjligt att stoppa en gruppdeportation 2023? Frågan är inte helt enkel men ett kort svar från flera av oss aktivister får här bli – att det är mycket svårt. Den svenska polisen får idag ett väldigt mycket resurser till just gruppdeportationer och vår erfarenhet är att ju mer motstånd vi gjort historiskt sett inom rörelsen, desto mer resurser har man avsatt. Troligtvis kommer även på tisdag, det som inom idrotten brukar kalla för ”numerärt överläge” råda, det brukar alltså vara fler poliser per person som skall deporteras och sedan ett stort antal poliser, polisbussar, kravallbussar, ibland även också hundar, hästar och helikoptrar (det har det tidigare varit vid förvaret vid Sagåsen, Kållered utanför Göteborg).
Icke desto mindre är det oerhört viktigt att vi alla protesterar kraftfullt, så det behöver vara personer som demonstrerar hela dagen på tisdag utanför för förvaret i Märsta och som kraftfullt uttrycker avsky inför Sveriges rasistiska och fascistiska flyktingpolitik. Det här måste vända nu! Vi kan inte acceptera att det har gått så här långt att Sverige splittrar familjer, jagar rätt på personer som nyligen fyllt 18 år och slänger in dem i förvar efter att de levt över halva sina liv i Sverige. Vi behöver protestera högt mot detta av så många skäl. Vi får inte acceptera att det går till så här! Därför: Alla till förvaret nu på tisdag!
Hanna Tellholt Aktivist Göteborg den 22:a september 2023
Till förvaret i Märsta flyttas nu allt fler iraker från andra förvar runtom i Sverige och vi är nu flera som oroar oss för att en gruppdeportation är på gång. Irakiska ambassadören har utövat påtryckningar på flera (se tidigare blogginlägg) och några har även fått sig påtvingat tillfälliga resehandlingar. Ändå har ingen kunnat uppvisa att det existerar något konkret återvändandeavtal.
Jag noterade en konstig formulering av migrationsministern Maria Malmer Stenergard. Notera i den video som presenteras i länk hur hon svarar TT-reportern på den pressträff som hölls den 31:a augusti och som handlade om ”fler åtgärder som ska stärka återvändade osv.” (se 20:17 in i videon på sidan om pressträffen, se nedan, länk 1). Där svarar migrationsministern något väldigt luddigt om någon ”andra del som handlar om att arbeta med relationerna”, om ”morötter och piskor” och om ”diplomati” saker som är svåra att prata om på pressträffar” (22:32 in i videon). Spetsa öronen, gott folk och lyssna noga, för här finns ytterligare svar att hämta. Svaren på frågorna om vad som får den irakiske ambassadören Ahmed Kamal Hasan Al-Kamaly att störta in på förvaret i Märsta och hoppa på sina egna forna landsmän och försöka pressa dem till ett återvändande. För vi är många som fortfarande undrar: Vad håller ambassadören på med? Vad driver honom? Vill han försöka få medalj för ”värste ambassadören någonsin”? Vem är det han försöker göra nöjd? Har Sverige hotat dra in något bistånd här? Och – som sagts tidigare i denna blogg – något återtagandeavtal mellan Sverige och Irak finns det faktiskt inte. Däremot verkar det krylla av skumma överenskommelser som skett bakom gardinerna i maktens environger.
På förvaret i Märsta stiger oron. En positiv sak hände för några dagar sedan, då lät man en yazidier, en person som tillhör en kristen minoritetsgrupp i Irak, få lämna förvaret. Men det finns även fler kristna kvar som har skyddsbehov som Sverige hittills ignorerat. Och jag har idag även talat med den unge man som kommer från den stad i norra Irak där förra helgen 4 kurder mördades av de egna regeringsstyrkorna enligt rapport från Human Rights Watch (se länk 2). Till honom har man sagt att man tänker ordna tillfälliga resehandlingar, som ett hot har man sagt detta. Denne unge man har levt över halva sitt liv i Sverige nu men har fått allt det han lyckats bygga upp nedrivet nu av Migrationsverket och han förväntas nu kunna återvända till en stad där kurder mördas av sina egna regeringsstyrkor. Det blir svårbegripligt att en yberprivilegierad ambassadör kan kliva in på förvaret och påstå att Irak kan garantera trygghet för de som återvänder. Irak kan inte det och Sverige kan inte det. Det skulle bryta mot principen om Non refoulement (se länk 3) att skicka folk till Irak innan landet uppnått ett stabilare läge.
Och så har vi Saif som inte bara flytt från Irak. Han har även av ren självbevarelsedrift flytt från Sverige då Sverige hotade skicka tillbaka honom efter sista avslaget, men han återfördes till förvaret och riskerar nu att bli utvisad. Han har påtvingats tillfälliga resehandlingar, vilket skedde under återförandet och han har utsatts för så mycket påtryckningar att han spänner sig i hela kroppen när man pratar med honom nu. Har är hela tiden redo på att det värsta kan hända och han är genomtraumatiserad av att ha blivit gripen och återförd och inlåst och av att bli behandlad som vore han kriminell. Men han är inte kriminell. Han försöker bara rädda sitt liv och han behöver göra det, eftersom Sverige misstänkliggjort den utsatthet han försökt kommunicera med myndigheterna här.
Saif berättar i sin videologg på TikTok (se länk 4) om hur det är på förvaret – och han har även skrivit följande upprop:
”Ett brådskande nödanrop inifrån Migrationsverket – Förvar i Stockholm, daterat 2023-09-16 Jag kommer att tala om irakier i synnerhet, eftersom vi utgör det största blocket på förvaret just nu men mycket gäller alla flyktingar här på Migrationsverkets förvar i Märsta. Till FN:s högkommissarie för flyktingar, Internationella Röda Korsets kommitté, organisationer som arbetar med kvinnors och barns rättigheter, organisationer som arbetar med rättigheter för personer med funktionsnedsättning, ungdomsorganisationer, till alla organisationer som arbetar med att tillhandahålla humanitärt bistånd. Vi är flyktingar som flytt från våra länder på grund av särskilda omständigheter relaterade till ras eller religion, och andra frågor som vi inte kan avslöja i denna vädjan. Det är vi som söker hjälp som inte hade turen att få asyl, men vi är fortfarande flyktingar. Vi har bott i Sverige under en period från 10 till 20 år och våra barn har hunnit växa upp och integreras i det svenska samhället. Men idag begår Sverige ett brott mot oss. Flera av oss greps för mer än 4 månader sedan, och här bor vi i ett slags människofängelse med risk för tvångsutvisning, men det är inget brott att söka asyl. Vi blir illa behandlade på de här platserna av systemet. När det gäller maten och sjukvården är det väldigt dåligt, det är mycket svårt att få träffa läkare och få vård, även om flera av traumatiserats svårt under vår vistelse i förvaret. Vi har inte rätt att använda våra egna telefoner och vi har inte heller rätt att invända mot eventuella beslut som tas av de anställda eftersom man till exempel kan hota om isolering i 3 dagar om vi inte lyder och underordnar oss. Vi blir hotade dagligen om vår kommande tvångsutvisning tillbaka till de länder vi flytt ifrån – för många av oss är det Irak. Vi hotas även av personal från den Irakiska ambassaden i Stockholm som kommer hit till förvaret vissa dagar och då och hotar oss direkt. Man påstår att det finns en överenskommelse mellan Sverige och Irak om ett återtagandeavtal. De reserverade kategorierna är, gamla män och kvinnor och unga män och kvinnor, men här finns även människor som har kroniska sjukdomar och personer som har funktionsnedsättningar. En ny kampanj har lanserats mot familjer som har minderåriga, och det finns två alternativ för dessa familjer: att arrestera pappan eller mamman. Vår fråga: Vilken synd har vi begått? Vi flydde döden från vårt land, och nu hotas vi med en kort återkomst till döden igen. Sverige bryter mot flera internationella konventioner och regler – särskilt mot regeln om Non refoulement, den regel som säger att inget land får deportera någon till ett land där han/hon riskerar att utsättas för sitt liv. Snälla hjälp oss! För mer information, kontakta gärna en av de irakiska flyktingarna inifrån förvaret i Märsta, mitt mobilnummer är +46700288332. Min mailadress är: saifdamarji@gmail.com Kampen för rätten till asyl fortsätter! Hälsningar från Saif.”
Jag som skriver denna blogg vill uppmana alla som läser nu, att vara redo att åka ut till förvaret, besöka de som sitter där, demonstrera och vara redo för blockad om det blir tvångsdeportationer nu. Som sagt: Kampen för rätten till asyl fortsätter! Jalla, jalla, asyl åt alla!
Jag träffar dem på förvaret i Märsta. Hon är bara 18 år och och har levt halva sitt liv i Sverige. Hon berättar en berättelse om så många svek och övergrepp från myndigheternas sida att jag knappt orkar höra alla detaljer, men om jag inte ens vågar höra vad hon varit med om i verkligheten, hur ska det då inte ha varit för henne – och för hennes mamma?
Mamman sitter med under samtalet. Hon är mycket stilla och det ser nästan ut som att hon slutat andas. Det är så man gör under svår stress. Man liksom krymper in i sig själv och riskerar att nästan frysa fast på stället. Jag har med mig lite fruktjuice, dadlar och nötter och får uppmana henne flera gånger att försöka äta något, men om jag inte uppmanar henne händer liksom ingenting alls.
Dottern berättar om vad som hände när de blev kallade till ett så kallat återvändandesamtal. Handläggaren hade lovat att de bara skulle delges ett beslut, men att de sedan skulle få gå hem. Sedan kom 8 poliser in i rummet – 4 som höll i mamman och 4 som höll i dottern – och de förde ut mor och dotter till Kriminalvårdens bilar, mamman i en bil och dottern i en annan. De fick inte ens sitta i samma bil. De var båda livrädda. Och hon säger att att hon skämdes så. Hennes skolkamrater, som hon gått i skolan med under uppväxten – vad skulle de tänka om de såg henne och mamma föras iväg så här? Vilken skam! Som vore de värsta brottslingarna?
Jag frågar vad de flytt ifrån och det framkommer en historia, som även den är svår att ta in, men jag tänker samma här: det måste vara möjligt att låna ut sina öron åt en medmänniskas berättelse. Vad vore vi annars? Jag kommer inte att gå in på detaljer här – och jag är inte jurist eller advokat – men det blir ändå klart att det är fråga om skyddsskäl.
Men så kommer nästa chock. Det är när hon berättar om hur ambassadören från Iraks ambassad behandlade henne och mamman. De tog in henne själv i ett rum på förvaret – 2 män ensam med en 18-årig ung tjej. Hon var livrädd. Båda männen hade munskydd på sig. Men det finns inget sådant krav dessa tider, utan troligen var det för att de inte ville bli identifierade. Därför visar jag här en bild av hur den irakiske ambassadören ser ut. Så här ser ser han ut:
Den irakiske ambassadören i Sverige – han heter Ahmed Kamal Hasan Al-Kamaly.
Hon berättar att hon var livrädd, för hon visste inte vad som skulle hända med henne. Hon hade redan blivit förd som vore hon kriminell till förvaret – vad skulle ske nu? Hon uppfattade båda männen som dryga och ironiska mot henne. De hånade henne för att hon inte kunde svara på detaljer om Irak, såsom namn på speciella städer, men faktum är hon lämnat landet som barn. Ambassadören påstod att hon skulle kunna vara säker i Irak nu, att det fanns shopping malls med fina caféer där hon kunde shoppa och fika, som om han trodde det var hennes fokus i livet. Hon upprepade att det fanns detaljer i hennes ärende som handlade om helt andra saker och att hon och mamman sökt skydd här. Ambassadören svarade att trots att han inte läst hennes ärende, så kunde han lova att hon skulle vara i skydd. Och sedan påstod ambassadören att det som står i tidningarna inte är sant. Jag ställer mig frågan om det här inte gränsar till försök till hjärntvätt.
Efter det här ”samtalet” ställde hon sig frågan om hon blivit galen. Hon försökte lägga sig på sin säng i förvaret och vila, men det gick inte. Hon ville bara skrika rätt ut. Och plötsligt tyckte hon sig höra sin mamma ropa på hjälp. Hon gick till henne, men mamman hade inte ropat. Det hände flera gånger efter varandra, hon gick till mamman, mamman hade inte ropat.
För mig som lyssnar blir det uppenbart att den här unga kvinnan har blivit så traumatiserad av att bli gripen, förd till förvar och utsatt för så svår psykologisk utpressning att det hon nu erfor, var något som kallas för ”återupplevande”. Hjärnan går helt enkelt på repeat och man upplever tidigare trauman igen och igen. Något psykologiskt stöd har hon inte fått – och hon säger att hon känner sig helt död inuti, hon har checkat ut från sin egen kropp. Om man kan behandla henne så här så vill hon inte leva längre.
Mamman har migrän och högt blodtryck, hon har ständigt ont i högra halvan av huvudet. Hon har tagit sin dotter till Sverige för att skydda henne och det har varit händelse efter händelse som till slut fick bägaren att rinna över och hon drabbades av en stroke – också den på höger sida av huvudet. Senaste gången hon var på sjukhus hade läkaren sagt till dottern att mamman inte fick utsättas för mer nu, det skulle krossa mamman fullständigt. Men det är inte rimligt att kräva att en 18-åring skall kunna skydda sin mamma från Migrationsverkets inhumana och avhumaniserande behandling – det är Migrationsverkets ansvar att inte skada människor som söker asyl.
Nu har hon och mamman fått ett deportationsdatum. Den 26:e september har man sagt till dem att de skall tvångsdeporteras. Hon har egentligen ett år kvar på sin gymnasieutbildning – nu är allt raserat, säger hon. Hela livet är förstört. Hon vill bara vara som sina kamrater, gå klart, fira studenten och fortsätta bygga upp sin framtid och sitt liv. Vad väntar henne nu?
Hanna Tellholt Aktivist Stockholm 16:e september 2023
Som jag uppgett i förra veckans inlägg här på bloggen så sitter just nu alltså ett 40-tal irakier i förvaret i Märsta. De utsätts för dagliga påtryckningar om att kvasifrivilligt återvända till Irak, både av personalen på förvaret men faktiskt även av den irakiske ambassadören, som försöker få dem att tro att de måste gå med på att ta emot tillfälliga pass under förespeglingar om att det skulle existera ett återtagandeavtal – men det gör det inte.
Vad är det som finns då? Det som har funnits är diskussioner på olika politiska nivåer – och just nu verkar finnas en vilja att sätta ett exempel genom den här gruppen. Detta vill man göra genom att försöka tvinga en grupp irakier att återvända till ett Irak som fortfarande inte kan garantera någon säkerhet för de som ”väljer” att återvända dit. Varför?
Men svenskar kan inte åka dit. Man vågar inte ens åka dit och undersöka möjligheten att återvända och UD avråder generellt från resor dit. I Aftonbladet den 18:e augusti i år (se bild nedan) kunde man läsa att Migrationsverket hade planerat en resa dit för personal som skulle ta ut kvotflyktingar – alltså skyddsbehövande som Sverige enligt avtal med FN åtagit sig att erbjuda skydd. Men då säger Velibor Ljepoja, verksamhetsexpert på Migrationsverket följande: ”Vi bedömer att vi inte kan skicka vår personal dit i nuläget på grund av säkerhetsläget. Det är ju allmänt känt att Sverige anseende har påverkats i framför allt arabvärlden.”
Och så hänvisar man till koranbränningarna och sedan kan man anta att man även avsåg det som hände mellan den 19:e-20:e juli i år, då demonstranter stormade och satte eld på den svenska ambassaden i Baghdad, något som anses ha varit orkestrerat av den shiamuslimske ledaren Muqtada al-Sadr.
Men här kommer det märkliga: Man anser alltså att det är farligt att resa till Baghdad – för svenskar. Så farligt att man inte ens bryr sig om att skicka personal för att välja ut kvotflyktingar, något som man ändå egentligen förbundit sig att göra genom internationella konventioner. Samtidigt påstår Sveriges Migrationsdomstolar att det är ofarligt att deportera personer till Irak.
Flera juridiska ombud har berättat att man fått avslag på överklaganden och så kallade verkställighetshinder, där man som skäl till att det just nu inte är lämpligt att skicka någon till Irak, angett just de här försämrade säkerhetsläget. Så här gör Sverige uppenbarligen skillnad på människor och människor: Migrationsdomstolar och Förvaltningsprocessenheter anser att det försämrade säkerhetsläget inte räcker som skäl för att stoppa en deportation. Således: Moder Svea smeker svennebananer med ena handen och slår ner skyddsbehövande med den andra. (Ja, någon gång måste man skriva som det är också.)
En av de intagna i förvaret anses kunna återvända till Kirkuk – en stad i norra Irak. Norra Irak har länge ansetts vara säkert, trots återkommande attacker både från IS och Irans sida. Det som senast hände i Kirkuk är att 4 kurder dödades (se länk 1) under de våldsamma demonstrationer som utbröt förra helgen, lördagen den 2:a september, i samband med ett försök till ett återtagande av partiet KDP:s byggnad, där de sedan förväntas kunna verka och ha representativitet i det kommande provinsvalen den 18:e december. Nu gick det inte som planerat utan konflikterna eskalerade och ledde istället till 4 kurdiska personers död och enligt Human Rights Watch dödades de av irakiska regeringsstyrkor. Irakiska premiärministern Mohammed Shia al-Sudani skall ha öppnat upp en utredning i frågan om vad som hände.
Men det är ett problem, att det finns hur mycket som helst tidigare repressivt våld och död att utreda i Irak – icke att förglömma – alla de 600 – de flesta unga – irakier som dödats under de senaste årens uppror och oroligheter. Irak fortsätter att vara en krutdurk, med uppblossande konflikter mellan olika religiösa grupperingar och etniciteter och att försöka få igång och bygga upp fungerande demokratiska institutioner i detta kaos ter sig närmast som ett Sisyfosarbete, stenen riskerar ständigt att rulla tillbaka nedåt igen.
Därför är det en gåta varför Sverige i detta läge ägnar sig åt att samla irakier i förvar och försöker deportera dem till ett farligt och instabilt Irak, när man inte ens vågar skicka dit en svensk för att plocka ut en enda kvotflykting. Och varför den irakiska ambassadören vägrar svarar på medias frågor om vad han håller på med, när han går in i förvaret för att försöka pressa tidigare irakier, flera av dem som levt över halva sina liv här i Sverige, till att återvända till ett land präglat av kaos, uppror, väpnade konflikter där den lilla människan riskerar att bli dödad av antingen de styrkor som egentligen var satta att skydda honom/henne eller av någon väpnad motståndarfalang – är också en gåta. Varför gör ambassadören så? För han skulle lika gärna kunna välja att göra som den tidigare irakiske ambassadören i Helsingfors, Finland gjorde för några år sedan: Vägra låta några irakier som inte ville återvända frivilligt, att deporteras.
Det är viktigt att vi visar vår avsky mot den här hanteringen av människor. Det är oerhört viktigt att vi alla inte avhumaniseras i dessa tider av hård repression. Vi får inte bara rycka på axlarna och börja se det här sättet att behandla våra medmänniskor som något normalt – för det är inte normalt att habituellt avslå människors försök att skydda sina liv. Situationen för flyktingar i Sverige har blivit fruktansvärt mycket sämre under de senare åren och och vi måste fortsätta göra motstånd mot de här försämringarna. Och förvar som företeelse är i sig självt något helt avskyvärt, man låser in människor som om de hade begått ett brott. Men det är ju inget brott att söka asyl. Att söka asyl, få det och bygga upp sitt liv, ordna med jobb, familj och barn – det är inget brott och det finns sedan ingen anledning att plötsligt börja slänga ut människor från deras nya land. Så varför gör vår nuvarande regering det? Har det plötsligt blivit ännu mer trångt i Sverige? Nej, det är snarare de som just nu för tillfället hittat på så sjukt restriktiva asyllagar, som borde dömas för brott mot den humanitära rätten.
Imorgon, söndag, kl 16 sker en demonstration ordnad av Ingen Människa är Illegal utanför förvaret i Märsta (se länk 2). Man hade först planerat en demonstration kl 15, men då det även pågår en demonstration mot förslaget till den så kallade Angiverilagen kl 14 inne i Stockholm, så har man senarelagt demonstrationen utanför förvaret till kl 16 så att folk hinner åka till båda demonstrationerna.
Demonstrationen utanför förvaret imorgon, handlar om att man generellt anser att förvar inte borde finnas och den handlar inte enbart om att just irakier sitter i förvaret, även om jag som skriver denna blogg antar att just irakier är i majoritet på förvaret just nu. Men självklart skall det påpekas att det ju är lika fel att låsa in vem som helst som sökt asyl i denna form av människofängelse eftersom det inte är ett brott att söka asyl. Det kan inte nog upprepas: Det är inget brott att söka asyl. Glöm inte det. De här människorna är inte kriminella, som vår nuvarande högerregering verkar försöka göra gällande. Det är människor som du och jag, som försöker bygga upp sina liv i ett tryggare land än det som de har behövt fly ifrån. Så du som kan: Åk dit och visa din solidaritet! Jalla, jalla, asyl åt alla!
Hanna Tellholt Aktivist Göteborg den 9:e september 2023
I förvaret i Märsta sitter just nu minst ca 35 personer, ca 40 män mellan 18 och 60 år och ca 5 stycken kvinnor. De får varje dag höra att de vilken dag som helst skall tvingas återvända till Irak och från Irakiska ambassaden har den irakiske ambassadören gjort besök vid förvaret där man ”informerat” dessa förvarstagna personer om att de ”måste” återvända till Irak och att de ”måste” gå med på att ta emot tillfälliga pass från den irakiska ambassadens sida.
Det är inte obekant att det finns en push back från EU:s länder om att försöka få till stånd ett återtagandeavtal, det har pågått länge och redan 2007 flög dåvarande utrikesminister Carl Bildt ner till Baghdad med regeringsflyget och han påstod att det var säkert att återvända till Irak (länk 1). År 2008 slöts ett slags ”samförståndsavtal” där det står att ett återvändande i första hand skall vara frivilligt (länk 2) och en som har kritiserat försöken att få till stånd ett återtagandeavtal är Bodil Ceballos (MP), som 2010 KU-anmälde regeringen (länk 3a och 3b) för hanteringen i samband med detta ”avtal”. En som sedan, 2020, dammade av det kritiserade ”samförståndavtalet” och döpte om det till ”återtagandeavtal” var sedan dåvarande Justitie- och Migrationsminister Morgan Johansson (länk 4) och så här håller man på, fram tills nu, 2023, när den irakiska ambassadören från den Irakiska ambassaden i Sverige, väljer att gå in på förvaret, träffar de förvarstagna och påstår att de måste gå med på att ta emot tillfälliga pass och att de måste gå med på att återvända till Irak. Vems ärenden går denne ambassadör egentligen?
Är det en sådan typ av påtryckningar från en ambassadör som kan kallas ”i första hand frivilligt” som det så vackert stod formulerat i ”kvasisamförståndsavtalet”? Är detta i linje med FN:s Flyktingkonvention och regeln om Non refoulement – den regel som säger att inget land har rätt att utvisa personer till länder där de utsätts för fara för sina liv?
Jag skall för säkerhets skull verkligen göra mig själv tydlig här: Det existerar alltså inte något återvändandeavtal. Det existerar rykten och samtal, narrativ drivs om avtal. Hittills har varken Sverige eller Irak kunnat presentera något officiellt i frågan utan det rör sig i sådana fall om diskussioner utan transparens, möjligen överenskommelser under bordet, en slags lek med ord, glidningar av definitioner och det ser mest ut som att man försöker genomföra en kupp som handlar om ett försök från Sveriges sida att vinna någon slags tävling om elakaste flyktingpolitiken i EU. Och det inger många av en djup känsla av rättsosäkerhet: Just nu är det med Irak man vill försöka sätta ett exempel och detta utan garantier om att man ämnar efterfölja ens existerande konventioner och lagar – och då särskilt regeln om Non Refoulement – den som säger att ingen får skickas tillbaka till fara för sitt liv.
Jag har pratat med några av de intagna, bland annat en man i 30-40-årsåldern. Han har bott i Sverige i 17 år, är fast anställd på ett företag och han har ändå fått avslag på sin ansökan om både uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Då han blev kallad till Migrationsverket för ett så kallat återvändandesamtal, gömde sig 4 gränspoliser bakom dörren, grep honom och förde honom med våld till förvaret, där han nu varit i 3 månader. Han har fått besök från ambassadören, han har fått höra att man ”måste” återvända till Irak nu och han frågar sig varför han själv inte räknas till en av de som faller under FN:s Flyktingkonvention – han har flytt från ett område där IS just nu är på återtåg och där stridigheter mellan IS och lokal milis pågått, men har har inte fått några mer svar än att han ”måste” återvända. Varför?
En av de senaste händelserna i Irak var att svenska ambassaden i Baghdad stormades i slutet av juli, då många irakier upprörts av koranbränningarna i Sverige (länk 5-7) och UD avråder från resor till de flesta områden i Irak (länk 8) och oss emellan – där UD inte avråder är bara Migrationsverkets egen databas Lifos fullspäckad med rapporter om alla faror i Irak (länk 9), och då har jag ännu inte ens börjat nämna alla rapporter från människorättsorganisationer, så varför Migrationsverket plågar en grupp människor i förvar på detta vis just nu är helt oklart och allt liknar mest en kupp som man försökt genomföra i det tysta. Därför ska vi inte vara tysta om detta.
I en video på TikTok (länk 10) berättar en av de intagna – tyvärr endast på arabiska just nu – om de påtryckningar och de övergrepp man utsatts för i förvaret. Även på AlKompis har en arabisktextad artikel publicerats den 16:e denna månad (länk 11), som adresserar vad som håller på hända – i övriga media har det varit knäpptyst om saken. De intagna får alltså höra varje dag att man vilken minut som helst kan skickas tillbaka. Jag tycker inte vi skall låta dessa människor känna sig ensamma och utsatta längre. Det är dags att media lyser på detta och kräver politiker och ambassadören på besked om vad de håller på med. Det är dags att vi alla samlas för dagliga protester utanför förvaret i Märsta och det borde anses vara lika farligt för vilken irakier som helst att just nu tvingas återvända till Irak som det är för de svenskar som ju avråds från att åka dit – handlar det inte i båda fallen om människors rätt till skydd? Stoppa omedelbart med den tortyr som pågår av de förvarstagna irakierna i förvaret i Märsta! Så länge Irak inte är ett säkert land skall ingen tvingas återvända dit!
Hanna Tellholt Aktivist Göteborg den 31:a augusti 2023
Uppdatering: 2023-09-02: Sverige Radio har gjort ett reportage (länk 12) där Migrationsverket låter meddela att man ”tror på fler utvisningar till Irak”. I det reportaget talas inte om några återvändandeavtal (eftersom sådant inte finns) utan om ”gott samarbete”, fortfarande oklart hur det samarbetet ser ut eftersom Iraks ambassads representanter i Sverige vägrar uttala svara på intervjuförfrågningar. Samtidigt har idag stridigheter blossat upp i en av de städer man ämnar deportera till: Kirkuk – där hittills en kurdisk person mördats av PMF (länk 13). 2023-09-02: Nu blev det två kurdiska personer som dött i Kirkuk idag – i samband med protesterna där (länk 14).
2023-09-03: Dödstalet i Kirkuk nu uppe i 4 (länk 15).
Regeringen fortsätter att sträva aktivt efter att splittra familjer och hålla SD nöjda där de sitter i sitt inre kabinett och rycker i trådarna. Målet verkar vara att vinna den humanitära bottenligan. Idag kom info om ny lagrådsremiss (se länk längst ner).
Men denna lagrådsremiss speglar inte folkets vilja.
”Fakta 7: En majoritet tycker att familjer som splittrats på flykt ska få återförenas
En undersökning från 2022 visar att 71 procent av svenska folket instämmer helt eller delvis i att barn och föräldrar på flykt som splittrats ska ha en möjlighet att återförenas i Sverige.”
”UNHCR välkomnar Sveriges beslut att återinföra rätten till familjeåterförening
UNHCR, FN:s flyktingorgan, välkomnar varmt den svenska riksdagens beslut att återinföra rätten till familjeåterförening för personer som bedömts vara alternativt skyddsbehövande. Dock beklagar UNHCR Sveriges beslut att förlänga den tillfälliga lagen.”
”Skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl
Publicerad 24 februari 2023
I dag remitterar Justitiedepartementet ett utkast till lagrådsremiss med förslag som skärper villkoren för anhöriginvandring i vissa fall och begränsar möjligheten att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl.
– Senare års omfattande invandring i kombination med bristande integration har inneburit att Sverige står inför stora utmaningar med ett växande utanförskap. För att bryta och vända utvecklingen behöver en rad åtgärder vidtas och de här förslagen utgör ett viktigt led i det paradigmskifte som nu genomförs inom svensk migrationspolitik, säger migrationsminister Maria Malmer Stenergard.
I utkastet till lagrådsremiss föreslås bland annat att åldersgränsen för att neka uppehållstillstånd på grund av anknytning höjs. Det föreslås också att möjligheterna till undantag från försörjningskravet vid anhöriginvandring när anknytningspersonen är alternativt skyddsbehövande, begränsas. Vidare föreslås att bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter tas bort, och att barn i stället ska få beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter även om omständigheterna inte har samma allvar och tyngd som för vuxna.
– Det här ett viktigt steg i den långsiktiga och ansvarsfulla migrationspolitik som nu börjar ta form. Vi behöver kraftigt minska invandringen till Sverige och det är positivt att fler och fler åtgärder för att åstadkomma detta nu börjar bli verklighet, säger Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling.
Lagändringarna, som nu remitteras, föreslås träda i kraft den 1 december 2023.
Förslagen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Sverigedemokraterna.”
happytogobattle 