Inlägg märkta ‘förvaret i Kållered’

I Göteborgs Tingsrätt meddelades idag domen mot Elin Ersson, som stoppade en flight med en person som riskerade deportation till Afghanistan. Hon döms till brott mot luftfartslagen och skall betala 60 dagsböter à 50 kronor till staten. Jag antar att domen kommer att överklagas till både Svea Hovrätt och eventuellt Högsta domstolen, då det rör sig om ett principiellt viktigt mål.

Det jag personligen reagerar på just nu, är att det skrivs om vad det har kostat att stoppa planet, att det i en demokrati är principiellt fel att stoppa ett flyg osv. osv. På få ställen tas det upp vad ett människoliv är värt utan man hävdar att mannen på flyget ju ”hade gått med på” att återvända och ingenstans verkar någon fundera över hur fri hans vilja egentligen varit i det fallet. Och låt mig då göra klart här, att jag personligen inte anser att en person som blivit straffad och sedan suttit av sitt straff, sedan skall få ytterligare bestraffning genom deportation till ett land där denne riskerar att bli dödad.

För den som flyr har egentligen inget val, det är därför man flyr från sitt hemland. Inte ens tingsrätten tyckte att frågan om nöd – ett begrepp som annars är det som aktivister brukar åberopa i den här typen av rättegångar – var intressant utan man hade argumenterat att våra Migrationsdomstolars beslut skall respekteras. Vi aktivister väntar fortfarande på den dag då våra Migrationsdomstolar slutar bryta mot principen om non refoulement och när Migrationsverket slutar negligera asylsökande människors skyddsskäl. Och vi kommer att fortsätta kämpa för att människor inte skall skickas i döden.

Således: Domen idag mot Elin Ersson kommer inte att förändra det faktum att vi som är aktivister fortsätter att göra motstånd mot deportationerna till farliga länder. Motståndet kommer att fortsätta. Däremot är det möjligt att vi behöver se över våra olika arbetssätt, men det måste vi alltid göra. Allt motstånd måste anpassa sig över de förändringar som sker i systemet och vi kommer alltid att behöva förhålla oss till den repression som deportationssystemet försöker utöva över oss.

Och våra arbetssätt har förändrats under den period som jag varit aktivist i dessa frågor, vilket är på denna sida om millennieskiftet.

En av orsakerna är att Polis och Gränspolis ändrat sitt arbetssätt och nu utvisar med kortare tid mellan delgivning och avvisning, att man nu även har fler resurser till sitt förfogande. Tidigare var det några polisbussar bara vid deportationerna, kanske någon kravallbuss, men sedan kom fler poliser, fler polisbussar, kravallbussar, polishundar, polishästar, ibland till och med en polishelikopter. Till en början avgränsades området kring deportationsbussen med plastband, sedan började man använda kravallstaket, men här i Göteborg har striden generellt oftast stått kring T-korset, utfarten från Kållered och vi aktivister har på olika sätt försökt hindra utfarten där. Ja, jag beskriver det hela öppet, eftersom inget av detta är någon hemlighet dessa dagar.

Repression har drabbat de ledande aktivisterna, några av dem en mycket hård och överdjävlig personlig repression. De har fysiskt misshandlats på plats och det bedrevs mot en aktivist en rent av häpnadsväckande antikampanj med rent malign rättsröta i just det ärendet. Annars har det även varit flera rättegångar, där faktiskt de flesta aktivisterna har friats.

Vi mobiliserade till en början via anonymiserade sms-listor, sedan kom Facebook och vi övergick till öppen mobilisering, via olika event. På senare tid började en del av de som tidigare åkt ut, istället följa via FB och skrev ”är det några där, är det någon idé att åka ut” hemifrån stugvärmen. Men FB har inte bara inneburit att folk övergått till att följa händelserna på håll, mobilisering via sociala medier har också inneburit att fler kunnat åka långväga ifrån till aktionerna.

En film från januari 2011 – då förvaret vid Sagåsen, Kållered, hölls i blockad av aktivister i 3 dygn.
https://www.youtube.com/watch?v=yxnM59CJbIk
De aktioner som ordnats på senare tid, har mest rört sig om motstånd mot gruppdeportationer till Afghanistan. Det har då mer handlat om demonstrationer, inga blockader och hittills på senare tid, har iallafall inte jag kunnat se att någon av oss lyckats stoppa någon buss, vilket absolut inte är någon kritik mot någon av alla dem som är där och försöker, utan mer ett konstaterande som beskriver hur svårarbetat det är idag med just de fysiska stoppen på grund av de övermäkta polisiära resurserna som staten väljer att lägga på att skicka människor till farliga länder.

Tidigare: Vi fick bussbolag att sluta ta uppdrag med körningar till flygplatsen, vi stoppade något flygplan genom att komma i kontakt med piloten som skulle flyga och när han insåg att familjer skulle splittras vägrade han att aktivt delta, då han själv var familjefar. Men i och med Frontex’s anonymisering av flighterna vid gruppdeportationer har vi funnit det svårt att göra motstånd vid dessa. Dock har flera individer själva lyckats stoppa sina egna deportationer vid reguljära flighter. Och tilläggas kan, att vi har haft lyckade stopp av reguljära flighter av aktivister, t.ex. då Vänsterpartisten Malin Björk klev ombord på en flight från Östersund och vägrade sätta sig ner, se denna artikel.
https://www.etc.se/inrikes/malin-bjork-v-darfor-stoppade-jag-planet

Den gången var det ingen som sprang och anmälde någon för något luftfartslagbrott, då kunde man fortfarande tala i termer om humanitär rätt i detta dj-vla landet, så i det ljuset blir rättegången mot Elin Ersson ett slags signum för våra nya, mer mörkblåbruna tider där det pratas alltmer om ekonomism i saker och ting och i den rättegången tvingades försvararen även utgå ifrån en ny infallsvinkel, eftersom begreppet nöd inte hade tillräcklig tyngs tydligen – för vad är väl ett människoliv?

Det finns en sak till jag vill ta upp, om hur vi jobbar. Den första är att vi numera kämpar mer direkt på den juridiska arenan. Många av oss som tidigare varit redo att med våra kroppar stoppa en bil eller buss, har istället valt att jobba via juridiken, genom att försöka få till beviljat, ett så kallat verkställighetshinder. Där vi tidigare tog på oss ylleunderställ och tog med termos för lång utevistelse, har flera av oss istället odlat vårt kontaktnät av advokater och jurister som är redo att skriva dessa och några av oss har till och med fortbildat oss så mycket i dessa frågor att vi även skriver sådana själva. Det är kanske just den juridiska vägen varit det framgångsrika sättet att stoppa deportationer på senare tid. Det är enligt min mening, en underskattat metod, som om vi organiserade oss ännu mer på detta område, möjligen skulle kunna få ut fler personer ur förvaren. Och särskilt när vi idag vet hur ”underbehandlade” många asylansökningar egentligen är, och det absolut bästa vore om de som får avslag fick tidig rättshjälp att skriva dessa verkställighetshinder. Dock måste jag självklart betona i det här sammanhanget att vi öppnar upp för risken med en ökad rättsosäkerhet när lekmän börjar ge sig på det som en lång utbildning i juridik egentligen kräver. Våra klienter borde egentligen ha VIP-kort hos de allra bästa i asylrätt, eftersom deras ärenden ofta blivit misshandlade av Migrationsverket under alltför lång tid.

En fråga jag asylrättsaktivist ställer mig, är varför det stöd som tillerkänns en asylsökande, enbart ges fram till det tredje avslaget. Det blir en fråga om ”tur eller otur” då, om den som fått avslag, haft ett så engagerat ombud att han/hon kan få hjälp med att skriva ett verkställighetshinder. Juridiska ombud kan jobba pro bono, men gör ofta inte det, utan börjar då kräva pengar av en klient med noll inkomst för att jobba vidare med ärendet, vilket är en inhuman situation, att någon som kämpar för sitt liv med näbbar och klor, ska sitta medellös och därmed rättslös.

I en humanitär stat borde systemet fungera så att en individ får en så rättssäker behandling att den, även om denne inte håller med om att det är ett bra beslut, ändå bereds möjlighet att begripa sitt beslut och att det känns som ett rimligt beslut. Men idag är alltför många beslut orimliga, ologiska och grymt inhumana. Det är därför vi blir aktivister. Också de som varit tysta tidigare då de trott att det fanns en rättvisa i asylsystemet, har sett för många orättvisor ske och börjar agera.

Jag menar med emfas att det inte skulle behöva vara en fråga om pengar, att försöka få igenom rättvisa i sitt ärende. Staten borde garantera rätt till VUT även med det offentliga ombudet, blir det sedan avslag på det så kanske man sedan även kunde skapa en institution som prövar om ärendet kan behöva anmälas till FN, gå via CAT eller Europadomstolen. Jag saknar en sådan institution idag, idag finns i Sverige ett antal ideella organisationer bara och det räcker inte. Vi skall inte lämna människor i hopplöshet, prisgivna till enbart tur eller andras eventuella generositet eller goda vilja. Det är inte nog att vi låter det bli så.

Med allt detta som bakgrund vill jag säga, att det är nog ingen av oss aktivister som är förvånade varken över att Elin försökte stoppa planet, då hennes agerande vilar på en lång kamptradition, eller över Göteborgs Tingsrätts dom, men att det för oss inte gör någon skillnad. Så länge asylsökande behandlas som de gör i Sverige, kommer vi att fortsätta vårt arbete med att få upp de här frågorna på agendan som vanligt. För oss har det – och kommer alltid – att handla om värdet i ett människoliv. Och det låter sig inte värderas i pengar.

Således: Kampen för rätten till asyl fortsätter alldeles som vanligt!

Göteborg den 18:e februari
Hanna Tellholt
Aktivist
Göteborg

Bilaga:
Flygblad som kan delas ut vid flygplats i händelse av tvångsdeportation.

Annonser

#SwedenFreeZahidBaloch

Den tidigare i Baluchistan torterade Zahid Baloch frihetsberövades under gårdagen och befinner sig just nu i förvaret i Kållered. Rättvisepartiet Socialisterna kämpade igår utanför förvaret för att få träffa honom och för att få lämna in de många mediciner han behöver, då förvaret ignorerat att ge honom dessa samt vägrade låta honom få genomföra det läkarbesök som tidigare var planerat att ske kl 13 igår, fredagen den 16:e februari.


Zahid Baloch

Zahid befann sig i Nordstan, Göteborg, när han blev frihetsberövad under en av de REVA-liknande, rasprofilerade inre gränskontroller som Polis och Gränspolis just nu regelbundet genomför där. Ja, de där orden översatta till begripligheter blir: Zahid såg utländsk ut, och Polisen krävde då legitimation. Fundera på den saken, ser du utländsk ut – var då alltid beredd att visa id och pass och bevisa din rätt att få existera, för det är så det går till dessa dagar. Man påstår att det hårt kritiserade REVA-projektet är avslutat men notera att de så kallade inre gränskontrollerna inte behöver ha minskat för den sakens skull.

Zahid, som tidigare sökt asyl i Norge men som fått avslag där och som flytt till skydd i Sverige, fördes efter frihetsberövandet vidare till förvaret i Kållered. Det är egentligen endast två veckor kvar innan han skulle ha kunnat söka asyl på nytt i Sverige. Hur det går nu med hans ärende återstår att se, men det förtjänar egentligen att lyftas direkt i CAT, Committe Against Torture (se länk 1), som är FN:s organ där ärenden som liknar Zahids, har erkänts de skyddsgrunder som tidigare nekats dem, men grundprincipen med ett ärende är att strida klart på alla lägre nivåer först, så vi får se hur det går med detta nu. Han har ett juridiskt ombud som kommer att lyfta hans ärende.

Zahids egna berättelse om vad han varit med om, är så svår och tung att ta in, att den tar emot att ens skriva om den. Hur skall det då inte vara att ha varit med om den? Jag citerar ett tidigare uttalande: ”De klädde av mig naken, krossade mina fotleder, bröt av mina fingrar.” Jag skriver inte mer här om det som skett men faktum är att Zahid har för ögat synliga tortyrskador och det finns mycket dokumentation gjord sedan tidigare i de undersökningar som gjorts av Röda Korsets personal vid Kris- och Traumaenhet. Hans fall har även tidigare tagits upp i FN-forum. Den pakistanska staten följer sina dissidenters politiska aktiviteter även då de befinner sig i exil och man utövar även en svår repression mot Zahids familj, där t.ex. Zahids far uppsöktes av militär och misshandlades svårt för ett år sedan.

Det skulle egentligen kunna vara enkelt för Sverige att bevilja en så här svårt torterad person asyl snabbt, om man brydde sig om att efterfölja lagar och konventioner, men här är Sverige alltså redo att göra ett misstag ännu en gång. Det verkar inte räcka att man tidigare dömts 20 gånger i Europadomstolen (se länk 2 och 3).

Inte heller verkar förvaret i Kållered någonsin lära sig, trots upprepade JO-anmälningar (se länk 4). Jag som skriver detta och som regelbundet besöker flyktingar i förvar, måste säga, att jag vet inte hur många gånger nu vi haft problemet med att de intagna inte får adekvat vård och att förvarets personal helt öppet negligerar allvarliga psykiska lägen, lägen som i den reguljära vården renderar psykiatrisk specialistvård.

Det är mycket upprörande att man kan vara så nonchalant i så allvarliga frågor då det ju även är traumatiserande i sig att vara isolerad och fråntagen sin frihet i ett förvar.  Jag känner att jag behöver få ytterligare klargöra hur jag ser på detta. Alltså: Är man redan innan traumatiserad kan det slutliga läget som uppstår inombords hos en förvarstagen, närmast beskrivas som tortyrliknande – igen och igen och igen. Det är den primära traumatiseringen som skedde vid tortyren, sedan kommer den den sekundära traumatiseringen som sker vid att behöva lämna all och fly sitt hemland, den tertiära vid chocken över att bli så illa behandlad som en flykting blir i Sverige, den kvartära vid frihetsberövandet och förvarstagandet – det blir lager på lager av trauman. Det verkar som att många av de som arbetar i förvaren inte tar ordentlig hänsyn till de här aspekterna utan istället normaliserar särskilt det psykiska dåligmåendet. Att då till och med nekas sin ordinarie förskrivna medicinering, blir så oerhört grymt. Inte ens sina mediciner ska en lidande människa få tillgång till. Varför? Hur kan man neka sådant?

Det som skedde vid gårdagens demonstration för Zahid vid Kållereds förvar, var att förvarets personal till slut gav med sig och lät Kristofer Lundberg, Rättvisepartiet Socialisterna, lämna in Zahids mediciner och nu fortsätter kampen för Zahids rätt till asyl. Och jag hoppas att världen får upp ögonen för detta exempel, som inte är det första och tyvärr inte heller det sista, där Sverige försöker komma undan med en ful behandling av torterade personer som behöver asyl och skydd.


Bilder från demonstration för Zahid Baloch vid Kållereds förvar, fredagen den 16:e februari 2018

Kampen för rätten till asyl fortsätter!

Hanna Tellholt
Aktivist i asylnätverket
Göteborg den 17:e februari 2018

Länkar:
1) CAT – The Committe Against Torture
http://www.ohchr.org/en/hrbodies/cat/pages/catindex.aspx

2) Sverige bryter mot internationell rätt
http://www.asylratt2014.se/Plattform/#flyktingkonventionen

3)  Dagens Juridik 130909: Sverige fälls i Europadomstolen för brott mot tortyrförbudet
http://www.dagensjuridik.se/2013/09/sverige-falls-i-europadomstolen-brott-mot-tortyrforbudet

4) SvD 170714: Förvaret i Kållered föremål för fem JO-utredningar
https://www.svd.se/forvaret-i-kallered-foremal-for-fem-jo-utredningar