Inlägg märkta ‘Rosengrenskas vårdförmedling’

(Med reservation för eventuella  fel.)

Så var det återigen dags för en heldag med Rosengrenska, som denna gång genomfördes söndagen den 7:e april 2019 vid Världskulturmuséet i Göteborg. Dagen inleddes såsom brukligt är, med att ordförande för Rosengrenska stiftelsen, Lina Lönnberg hälsade dagens deltagare välkomna. Temat för denna dag, kommer att vara ”Vård som kan anstå – finns det?” Det är nu 6 år sedan den nya lagen kom den 1:a juli 2013, och man kan fortfarande ställa sig frågan vilken vård det egentligen är – om det överhuvudtaget finns någon sådan typ av vård och vi kom under dag att få flera olika infallsvinklar från initierade personer, på denna problematik.

Rosengrenska är alltså ett nätverk av professionella inom vården, som sedan 1998 arbetat med vård för papperslösa och i kärnan finns en stiftelse som finansierar mycket av verksamheten. Målet är man inte skall behövas – alltså att den reguljära vården skall fånga upp dessa vårdbehov och man jobbar med att sprida kunskap om papperslösas situation, hälsa och tillgång till vård samt att erbjuda vård. Idag finns frivilliga sjuksköterskor, psykologer och även tandläkare vid kliniken. Just nu jobbar man mer med att remittera in patienter till den reguljära vården än tidigare, efter att den ”nya lagen” trädde i kraft. Man har omkring 1700 besök per år och det är mellan 600-700 unika besökare.

Vem är då papperslös? Ja, det kan vara den som fått avslag på sin asylansökan, har ett Dublinärende, eller ett utgånget visum, som inte har sökt asyl, är född papperslös av papperslösa föräldrar eller som kan ha haft ett uppehållstillstånd som gått ut. Antalet papperslösa kommer troligen att öka, som en konsekvens av den ”nya”, strängare lagstiftningen. (Just nu ser man ingen tydlig ökning på mottagningen, men den förväntas komma.) Antalet personer exakt som är papperslösa är oklart, de ju lever gömda, så det finns olika siffor på detta. T.ex. uppskattade vid ett tidigare tillfälle, Gränspolisens chef Patrik Engström ,antalet av, av dem efterlysta personer, till någonstans mellan 12.500-13.000 personer.

Rapport från Rosengrenskas mottagning för vård för papperslösa och om vårdhinder
Docent Henry Ascher
inledde detta avsnitt med att presentera det betänkande: Vård på lika villkor, som kom ut 2011 och som har beteckningen SOU 2011:48. Det var en statlig utredning som flera aktörer inom vården drev fram, särskilt efter FN:s och deras utnämnde observatör Paul Hunt’s kritik mot den undermåliga vården för papperslösa i Sverige. Alliansregeringen släppte aldrig ut utredningen på remiss, det fanns splittringar inom regeringen gällande vården för papperslösa. Istället utfärdade regeringen en ny lag den 30/5-2013som hette ”Lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd”.
Länk till ”nya lagen”:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2013407-om-halso–och-sjukvard-till-vissa_sfs-2013-407

Lagen kan ses som ett visst framsteg, eftersom det nu var ett slags principiellt genombrott för att vård överhuvudtaget juridiskt skall beviljas för papperslösa, dock finns stora brister, eftersom det blir ”upp till varje vårdgivare” att avgöra, det uppstår risker för patientsäkerheten om bedömningen blir nyckfull, risk för komplikationer med sen vård, försämring av den enskilde patientens hälsotillstånd.

Regeringen beslutade veckorna innan lagen spikades, att gå ut med en proposition: 2012/13:109, som innebar en slags utvidgning av ”omedelbar vård”. I propositionen står angivet att det är just behandlade läkare avgör, inte t.ex. den som sitter i receptionen. Vad som dock rent konkret som är vård som inte kan anstå får avgöras i det enskilda fallet av den behandlande läkaren eller tandläkaren, men begreppet har kritiserats hårt från flera håll, även av Socialstyrelsen, som har menat att den nationella modellen kan inte tillämpas på individ- utan skall möjligen ske på gruppnivå samt att IVO bör inspektera och följa upp. Det finns ett uttalande antaget juni 2014 från samtliga vårdprofessioner som faktiskt helt sågar begreppet ”Vård som inte kan anstå”.

Och det finns även de, som försökt formulera lite tydligare anvisningar.
Till exempel har Psykiatrin i Skåne formulerat följande:
1) Patienter som är asylsökande eller saknar tillstånd att vistas i landet har rätt till vård och tandvård på samma villkor som alla andra patienter med undantag för vår som kan anstå.
2) I de fall patienter nekas vård p.g.a. att läkare/tandläkare eller annan vårdpersonal bedömer att den kan anstå bör detta liksom underlaget för bedömningen dokumenteras i patientens journal.

Henry Ascher ställer ofta frågan till sina läkarstudenter vad som är vård som kan anstå och han har hittills faktiskt aldrig fått något vettigt svar.

Något man trots allt gäller generellt är följande:
Läkarbesök skall kosta 50 kr.
Läkemedel (innefattar läkemedel som omfattas läkemedelsförmånen), skall kosta 50 kr per utskrivningstillfälle.
Akut tandvård skall kosta 50 kr.
För de läkare som skriver recept i VG-Regionen är det viktigt att recepten som skrivs, märks med: ”U-till, faktureras VGR!”

Vad gäller utsatta EU-migranter, finns ett särskilt problem, och det är att man då de söker vård, ofta kräver att de uppvisar European Health Insurance Card, ett för EU gemensamt id-kort som är tänkt att säkerställa att vården inte blir alltför dyr för medborgare i EU då de reser mellan EU:s länder. Men i stora delar av Europa är det mycket svårt att få fram ett korrekt European Health Insurance Card. Bl a har SKL vänder sig emot detta krav och menat att betalningsförmåga inte får hindra att man ger vård.

Matilda Persson, vårdsamordnare Rosengrenska vårdförmedling och gruppledare för sjuksköterskegruppen, övergick till att berätta lite mer om själva mottagningen och beskriver att man numera övergått till hålla mottagningen öppen varannan vecka och mest arbetar med att dirigera patienter till den reguljära vården, som ju enligt den nya lagen skall fånga upp även papperslösa patienter, om bara lagen tolkas på rätt sätt.

Konsekvenser av formuleringen ”vård som inte kan anstå” som man ser på Rosengrenskas vårdförmedling, är som följer:
1) Formuleringen i lagen tolkas eller används för att begränsa papperslösa patienters tillgång till vård.
2) Otydlig lagstiftning leder till att vårdpersonalen tror att papperslösa enbart har rätt till akut vård.
3) Vårdpersonal känner till att det finns särskild lagstiftning för papperslösa och kräver dessa patienter på bevis för sin juridiska status. När tillgång till vård beror på juridiskt status krävs patienten på bevis om sin juridiska status och vårdpersonal krävs på kunskap om juridiska klassifikationer.

Ssk Matilda ger fyra olika patientexempel som beskriver olika varianter av vårdhinder, som jag inte kommer att beskriva närmare här i blogg, av hänsyn till patienternas integritet, men de handlar alla om att patienter med komplexa sjukdomstillstånd som, om de hade haft personnummer, troligen hade beviljats vård utan knot. Det handlar om patientfall där grupper av läkare missbedömt vilken rätt patienten har till vård, om behandling av svåra smärttillstånd, där läkare trott att de inte får förskriva adekvat medicinering, att patient med kronisk sjukdom inte fått förnyelse av adekvat medicinering för kronisk sjukdom, att patient som sökt vård akut nekats vård p.g.a. att receptionspersonal trott att nya reservnummerkort måste vara belagda med foto (vilket de inte alls skall vara och det står angivet på personalens intranät). Efter kontakt med Rosengrenskas vårdförmedling och återkommande kontakter med de olika inrättningar det varit fråga om, har patienterna till slut beviljats vård.

Det rör sig således om en komplex problematik som kan delas upp i olika delar:
1) Otydlig lagstiftning.
2) Bristande kunskap bland vårdpersonalen.
3) En patientgrupp som har svårt att hävda sina rättigheter.

Så ser läkarna på begreppet ”Vård som kan anstå”
Josephine Greenbrock, psykolog, medicinsk etiker och medicinsk jurist, från The University of Edinburgh och som just nu nu arbetar som forskare och läkare vid Sahlgrenska Akademien, har i sin forskning undersökt hur läkare egentligen förhåller sig till det något luddiga begreppet ”vård som kan anstå”.

Det ämne som hon har utgått ifrån kallas på engelska: Legal Consciousness Theory och begreppet kommer från det ämne som heter Sociology of Law. Ämnet har utvecklats under 4-5 decennier som en slags hybrid av socio-juridiska studier och det fokuserar på den ”levda lagen”.

Josephine Greenbrock har undersökt hur läkare ser på sina patienters rätt till vård, inte bara i Sverige, utan även i andra länder och hon kan konstatera att problemet är internationellt och att det är komplext. Det saknas vård för papperslösa i hela Europa. Det finns många länder som har okej formuleringar i lagtexten, men ändå levs de inte i handling inom vården. Många ger endast akutvård, många regeringar har passivt lutat sig mot NGO:s, för frivillig vård gentemot sjukvård och socialt stöd och både patienter och läkare lider av konsekvenser av brist på information och olika tolkningar. Riskerna att patienter får sämre vård ökar om det blir upp till olika regioner i respektive länder får tolka fritt kring vården och Josephine Greenbrock påpekar att genom nationella riktlinjer ökar sannolikheten att vården för de papperslösa bättre kan säkerställas.

Hon formulerar det som att ”Lagen kommer inte in till kliniken”, att det saknas kunskap om lagen, Patienterna får ofta hjälp av aktivister, men vad händer när patienten inte har stöd av aktivism och NGO:s? Det är en myriad av faktorer som påverkar: egen moral, etik, värderingar, politik, religiös uppfattning, i stället för det som borde styra, en övergripande lag om rätt till vård.

Hon beskriver också ett tillstånd där läkaren får en slags grindvaktsfunktion i vårdsystemet. Och den här grindvakten har oftast större juridiskt svängrum än hen förstår. Om denne är dåligt insatt i lagar och möjligheter, är risken att patienten kommer i kläm. Det blir en slags dissonans mellan lag och etik och Lagen 2013:407 placerar med emfas läkaren som grindvakt, det är läkaren som skall bedöma enligt ”den nya lagen”. Dock var det i princip bara en (1) i Greenbrocks undersökning, som visste om ”den nya lagen”!

Greenbrock har alltså genomfört en studie som grundar sig på det som kallas ”Legal consiousness theory” omkring ämnet hur läkaren uppfattar sin roll som grindvakt. Det har varit en kvalitativ, fenomenologisk, randomiserad studie, där 42 läkare vid 5 stora sjukhus har djupintervjuats. Det rörde sig om 42-79 minuters intervjuer, flera via FaceTime och Skype. Efter varje intervju passade man på att även ge information omkring den nya lagen.
Generellt fann hon att det förelåg en slags ”avsaknad” av lagen. Många läkare ansåg att den nya lagen inte hade någon som helst roll i deras dagliga arbete. Kunskapen om lag 2014:407, var i princip obefintlig. Alla trodde i princip att det var akutvård som gällde! Många upplevde att det var svårt att tolka ordet ”anstå”,

Man bortser från lagen som aktivt val, man väljer att utesluta att lagen finns. Man tror att det är olagligt att ge vård men de ger vård ändå – hur känner läkarna kring det? Det handlar mycket om att man känner att man har makt ändå och den maktkänslan ligger ändå i yrkesrollen. Läkarna tänkte att: ”Ingen kommer att säga till mig att jag kommer att gå emot medicinsk etik och det finns nog i lagen.” och: ”Ingen politiker skall komma till mig och säga att jag inte skall bedöma det som inte är medicinskt.” På frågan om de behövde mer kunskap om lagen så svarade respondenterna nej, de menade att de inte skulle ändra om de skulle ge vård ändå.

Just vid vård av barn verkar många på ett sett förstå att barnen kan skyddas av en högre etik, många läkare håller en hög etik och drivs av det men förstår inte att barnen faktiskt även har juridisk rätt till det. Man använde begrepp som medicinsk säkerhet och etik för att rättfärdiga att man gjorde det man gjorde, men tog liksom inte stöd av lagen.  Man trodde att man gjorde olagliga saker men de saker man gjorde var egentligen helt lagliga. I undersökningen var det ingen som tyckte att de inte kunde ge vård. Ett vanligt svar var: ”Lagar är visst relevanta men mina etiska principer kommer alltid att övertrumfa lagarna.” Flera läkare valde att inte journalföra, för att det inte skulle uppstå fakturor, vilket ju blir fel, då kliniken faktiskt har juridisk rätt att ge vård och rätt att få ersättning för given vård.

Greenbrock konstaterar att Sverige har unik juridisk kontext där en läkare inte lika lätt riskerar att förlora sin legitimation om de bryter mot lagen. De läkare som ingått i studien kan antas vara övergenomsnittligt motiverade att ge vård åt papperslösa, annars skulle de inte valt att delta. Det kan finnas saker man gör att vara solidarisk med kollegor, men det är ibland ändå inte saker som baseras på patientens behov. Man bryter mot lagen för att det är ett samhällsansvar att bryta mot den, men man har ju ändå inte förstått att man har rätt att ge den vården. En läkare i studien ansåg: ”Det är inte hållbart att ge vård till alla.” Den läkaren tyckte att det var moraliskt fel att ”bryta mot lagen” och man måste lyda politikerna och vara ”realistisk” och ”respektera köer”, men ”alla har åtminstone rätt till akutvård”.

Slutsats: När lagen går i konflikt med medicinsk etik, blir det omöjligt för läkaren att leva upp till lagen. Lagen i skrift blir inte lagen i praktiken. Studien visar att det finns risker med nya lagen, det blir upp till respektive läkare att tolka lagen välvilligt.

Framtida implikationer kan bli att undersöka t.ex. följande frågeställningar:
Hur mycket är aktivism och hur mycket är medicinskt ansvar?
Osäkerhet omkring var den starka etiken kommer ifrån, kommer den från läkarutbildningen, om inte – varifrån?
Var ligger identiteten? I läkarprofessionen eller i läkaren själv?

Hur fungerar vården i Västra Götalandsregionen?
Elisabeth Lönnermark, Infektionsläkare, presenterade en enkätstudie som gjorts bland sjuksköterskestudenter, läkarstudenter och läkare i Västra Götaland och som handlar om hur vården fungerar i Västra Götalandsregionen.
Man ställde frågor till följande yrkeskategorier:
517 läkare (10 frågor), 1330 ssk och läkare (21 frågor), 192 ssk och läkarstudenter (18 frågor).
Det rörde sig om pappersbaserade frågeformulär och dessa fylldes i på plats vid möten, för att säkra upp att respondenterna inte skulle Googla fram svaren.
Enkätfrågorna byggde på nya lagen om papperslösas rätt till vård, läkemedel, tolk, transport osv, i enlighet med den ”nya” lagen.
Totalt tillfrågades 43 kliniker/grupper.
Några deltog inte p.g.a. följande: 4 svarade aldrig, 8 hade inte möjlighet att delta under tiden för datainsamling, 2 uppgav att de inte hade någon kontakt med papperslösa, 1 klinik uppgav att det inte var meningsfullt att delta. Kvar blev 24 kliniker vid SU/Sahlgrenska, Östra och Mölndal samt man hade 1 möte med AT-läkare.
Totalt fick man in 517 frågeformulär och man lyckades hålla en svarsfrekvens på 90 %.

Resultatet blev:
89 % svarade att det behövde mer kunskap om tillståndslösas personers rätt till vård.
66 % svarade att de inte visste vem de skulle kontakta vid frågor om rätt till vård.
4,1 % skulle kontakta Asylenheten vid sitt sjukhus (som nu inte finns kvar).

64 % visste att barn har samma rätt till vård som svenska barn. 11 % svarade fel på den frågan!
10 % svarade korrekt att tillståndslösa har rätt till kostnadsfri hälsoundersökning, 41 % svarade fel!
Endast 7,7 % visste hur man utfärdar ett recept för att tillståndslösa personer skall få subventionerade läkemedel.

Vid en annan studie vid sköterskeutbildningar, kunde man konstatera att kunskaperna om papperslösa sjönk med längden på utbildningen! Man kan ställa sig frågan vad som händer under utbildningstiden. Faktorer som kan öka upplevelsen av att vara säker i hur vården för papperslösa kan gå till, kan t.ex. vara om man någon gång själv orienterat sig igenom en sådan process. Då går det lättare nästa gång en sådan typ av patient kommer till kliniken. Och det påpekas att fortbildning i frågan är viktigt.
Det bedrivs viss fortbildning, t.ex. är folk från Rosengrenska ute och föreläser i frågan om papperslösas rätt till vård vid läkarprogrammet och sjuksköterskeprogrammen i Göteborg och Skövde, och man kan snabbt notera att en ganska liten fortbildningsinsats kan göra en stor skillnad här. Samt: Om man jämför papperslösa och asylsökande, så verkar fler ha koll på vilka rättigheter som gäller för asylsökande än för papperslösa

Slutsatserna av genomförda undersökningar är att just bristande kunskap utgör största hindret för vård och studierna från VGR visar att kunskaperna brister.

Anna Paiva, läkarstudent, presenterade också siffror från undersökningar inom Primär- och Akutvården, som visar på ungefär samma grader av brist på kunskap samt – hon drar också den viktiga slutsatsen att ju mer man kan i frågan, det mer positiv attityd har man till ämnet vård för papperslösa. Vilket alltså ytterligare bekräftar att det är värt att satsa på fortbildning av samtliga personalgrupper i frågan.

Ny forskning om papperslösas hälsa och livssituation
Henry Ascher, docent vid Enheten för epidemiologi och socialmedicin, Sahlgrenska Akademin och Göteborgs Universitet och Lena Andersson, universitetslektor och socionom, från Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs Universitet, presenterade rön från en studie man gjort om papperslösas hälsa och livssituation.

Bakgrunden till studien har varit att det föreligger ett ökat antal papperslösa i Europa och att papperslösa är en mycket utsatt grupp i samhället som lever i ständig rädsla och stress. Antalet som uppges är olika: i Sverige antas de vara 10.000-50.000 enligt olika källor, med det finns egentligen ingen tillförlitlig statistik. Enligt Socialstyrelsen kan man anta, att antalet ökar. De flesta papperslösa i Sverige är asylsökande flyktingar som fått avslag. Antalet papperslösa i EU uppskattas till 8 miljoner (Lancet 2007).

Migranter är en högriskgrupp för psykisk ohälsa, med ofta multipla traumata från både före, under och efter flykten, med ständig rädsla för utvisning, och med liv bestående svåra förhållanden. Det är en komplex situation. Man lider ofta av höga stressnivåer, depressioner, sömnproblem, PTSD, ångest, höga självmordsfrekvenser, infektionssjukdomar, bristande tillgång till vård, smärtsjukdomar och olika smittsjukdomar som HIV, hepatit och tuberkulos.  Kvinnor är extra riskutsatta, med ökad risk för våld och missbruk. Man är ofta i en skyddslös situation (behöver mat och husrum) men kan ha en rädsla för att anmäla övergrepp och missfälligheter p.g.a. risken för deportation. Vid graviditetet föreligger ett lågt utnyttjande av mödrahälsovård, det sker även förlossningar utanför förlossningskliniker (inte så mkt i Sverige möjligen vanligare än man tror, sker dock mer ute i Europa).

Barn i migration missar ofta sina vaccinationer. Föräldrastress, särskilt PTSD, kan påverka anknytningen till barnet och man har ofta svåra levnadsförhållanden. Bra eller dålig hälsa under graviditet och barndom påverkar inte bara barnhälsan utan också hälsan som vuxen – epigenetiska mönster ärvs mellan generationer. (Epigenetik är ett nytt forskningsområde som handlar om styrningen av vilka våra gener som är ”påslagna eller avslagna”, regleras i moderlivet och kort efter förlossningen.)

Man lever ofta under osäkra och trånga levnadsförhållanden, i ohygieniska och farliga bostäder och frekventa flyttningar har negativ påverkan.

I och med den ”nya lagen” har man genom flera undersökningar märkt att det föreligger olika vårdhinder och tillgång till vård, vilket har motiverat ytterligare forskning för att möta behovet av nationella kartläggningar. Även organisationer som t.ex. PICUM har varit drivande, eftersom trots stora vårdbehov, så finns det fortfarande brist på kunskap och forskning om papperslösa i Europa.

Specifika mål med studien har varit att försöka utvärdera fysisk och psykisk hälsa, identifiera vilka riskfaktorer som finns före, under och efter migration. Se hur vårdbehov kan bedömas och vilka copyingfaktorer (psykologiska hanteringsmekanismer) som papperslösa kan använda sig av för att hantera sina svåra situationer.

Det rör sig om en tvärsnittsstudie med epidemiologisk design, som bedrivits i Göteborg, Malmö, Stockholm m.fl. mindre orter och man har frågat 200 papperslösa personer, i åldrarna från 18 år och äldre. Frågorna har varit konstruerade i form av en enkät som översättning till totalt 9 olika språk och man har i samband med studien även jobbat med metodutveckling i form av att låta respondenterna svara med hjälp av s.k. iPad:s.

I enkäten har frågor ingått som har handlat om bl.a.: Respondentens bakgrund, barn, boende, utbildning, graviditet, hälsa, vårdbehov, våld, återvändande, pre- och postmigrationsdetaljer.
Vad gäller den psykiatriska delen har man undersökt nivåer av eventuell depression, ångest och PTSD med hjälp av frågeformulär som BDI II, BAI, PTSD Check list och PCL-5.
Man har genomfört s.k. semistrukturerade intervjuer med hjälp av 10 st intervjuare, översatt till 9 språk, och man har använt sig av tolkar i Stockholm, Göteborg och Malmö m.fl. mindre orter.
Intervjun har tagit ca 1,5-2 timmar, den har genomförts på en trygg plats och det har varit okej för respondenten att avbryta om denne inte mått bra samt att hoppa över frågor.
Man har månat sig om att efterfölja etiska aspekter vid bemötande och bygga förtroende i intervjusituationerna. Respondenterna har fått information på eget språk och det har understrukits att det har varit okej att välja att inte svara på obehagliga frågor. Man har avidentifierat data så att respondenternas id-info inte går att spåra och i enkäterna har det inte varit några frågor som krävt beskrivning av trauma. Samt: Om man under intervjuerna noterade att respondenterna mått dåligt så har man tagit ansvar för att hjälpa dessa patienter till vård.

Det råder många utmaningar med ett icke konventionellt projekt som detta. Dels hur man skall finna respondenter, dels att man inte får inge falskt hopp om förändring av den egna situationen, att det har varit många intervjuare inblandande kan föreligga viss risk för intervjuarbias samt att traumatiserade respondenter tenderar att inte orkar fullfölja långa djupintervjuer.

I studien ingick personer från Afghanistan, Mellanöstern och tidigare ”jugoslaviska republiken” och 41 % hade levt i 12-24 månaders papperslöshet.
45 % av kvinnorna hade universitetsutbildning.
37,5 % av männen hade universitetsutbildning.
54 % levde som singlar, 46 % var gifta.
Bodde ”hyfsat stabilt” gjorde 69,3, resten levde ”mobilt”.
Ofta hungriga var 56,8 %!

Det förelåg en relativt sett hög förekomst av ångest och depression.
Ångest: Moderate + severe scores 68 % (”Svenskar” brukar ha ca 11 %)
Depression: Moderate + severe scores 71 % (”Svenskar” brukar ha ca 8-10 %)
Förekomst av PTSD: 58 %.
Man kan genom studien konstatera att det råder en högre förekomst av ångest hos yngre samt en högre förekomst av depression hos äldre, samt att situationen för boende statistisk signifikant.

En viktig slutsats man dragit av denna studie är att en väldigt hög nivå av allvarlig psykisk ohälsa indikerar ett stort behov av vård och rådgivning!

Sverige har ratificerat FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och EU:s stadgar om de grundläggande rättigheterna och har därmed accepterat varje människas rätt till hälsa. Detta inbegriper också rätten till grundläggande nödvändigheter såsom mat, boende och tillgång till hälsovård.
Det finns en stor sjukdomsbörda hos papperslösa och en ohälsa relaterad till sociala hälsofaktorer.
Sverige ansvarar för att uppfylla sina skyldigheter gentemot mänskliga rättigheter: att respektera, skydda och uppfylla dessa skyldigheter gentemot alla som bor i landet.

Men just nu: Så många som 56,8 % – går hungriga!

Socialtjänstlag (2001:453)
2 kap Kommunens ansvar.
2:a paragrafen: Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Mänskliga rättigheter och det politiska arbetet för vård på lika villkor i Västra Götalandsregionen – Carina Örgård, Vänsterpartiets representant i VG-Regionen.
Carina Örgård kallar sig ”fritidspolitiker och är ersättare i Regionrådet och huvudansvarig för bl.a. psykiatri, migration, barn- och ungdomssjukvård. Till sin profession är hon psykoterapeut vid Rädda Barnens centrum för stöd och behandling. Hon är de behandlare/handläggare, hittar vilka grupper av barn och ungdomar som inte får den hjälp till stöd och behandling de behöver/har rätt till och hon utbildar och handleder i en psykoterapeutmetod (T-KBT) för barn och ungdomar med PTSD.

Hon beskriver att situationen i VG-Regionen just nu är att vi har ett minoritetsstyre med moderat ledning och hon menar att det därmed finns en ingång till att kunna påverka nu, då det just är ett minoritetsstyre. Carina sitter i beredningen för mänskliga rättigheter som har i uppdrag att vara initiativtagare, förslagsställare, remissorgan och rådgivare när det gäller mänskliga rättigheter i VGR. Tillsammans med företrädare för olika verksamheter inom VGR, kommuner, myndigheter och frivilligorganisationer, ska beredningen utveckla arbetet för efterföljandet av de mänskliga rättigheterna i VGR.

Carina Örgård ger en översiktlig bild av några faktorer som sjukvården i VGR lider av, och som även kan tänkas påverka vården för papperslösa. De mycket överbeläggningar på sjukhusen, långa vårdköer, en hög personalomsättning med många vakanser och sjukvården går med underskott. Det blir många överbeläggningar när avdelningar måste stänga p.g.a. personalbrist och det blir personalbrist p.g.a. dåliga anställningsvillkor. Det uppstår ett underskott hos sjukhusen då de får avsevärt mindre pengar än den beställda vården kostat, eftersom vården bedrivs enligt en beställare-och utföraremodell, som innebär att man gör uppgörelse om ungefär hur mycket vård som en avdelning skall producera. Dock finns ingen synk med påsen pengar, som kommer centralt ifrån. Det är dåligt finansierat från början och problemet är att man inte resurssätter som man borde. Vänsterpartiet lägger förslag om att man skall lägga mycket mer från början.

Vänsterpartiet lade 2017 en motion i Regionfullmäktige, som hette: Vård för papperslösa på samma villkor. I den lades ett förslag till beslut som formulerades: VGR skall erbjuda hälso-och sjukvård och tandvård till asylsökande och vissa personer utan uppehållstillstånd (papperslösa) på samma villkor som till svenska medborgare. Tyvärr blev motionen nedröstad av politikerna – några var till och med samma politiker som tackat ja till platser i kommittén för mänskliga rättigheter – vilket lite ironiskt skulle kunna sägas vara ett slags bottenrekord.

Carina Örgård menar att det ute på sjukhusgolven verkar finnas en stor budgetstress hos gemene läkare, och när det råder budgetstress riskerar patientgrupper att hamna i kläm, att man inte ska försöka hitta olika strategier att stänga ute olika patientgrupper, men att det bara verkar vara Vänsterpartiet som just nu driver frågan om lika rätt till vård för alla i VGR. SD har tyvärr vuxit och finns med i alla beredningar och nämnder just nu och det är tyvärr många tecken som tyder på att kampen för rätten till vård på lika villkor för alla kan komma att behöva stärkas ännu mer framöver. …..och där väljer jag att sluta med rapporten från denna intressanta seminariedag, trots att jag tvingats utelämna mycket intressant av brist på plats i bloggen.

Till sist vill jag bara nämna, att om du vill ge ett bidrag till Rosengrenska stiftelsen, så är det alltid välkommet. Du kan då välja att swisha till 123 237 11 28
Länk till Rosengrenskas hemsida, där mer information finns:
http://www.rosengrenska.org/

Och länk till Rosengrenskas stiftelsens sida på Facebook:
https://www.facebook.com/rosengrenskastiftelsen/

Ja, det blev ett långlångt blogginlägg, detta, och jag vill tacka dig som orkade läsa ända hit och hoppas att du tyckte att det var värt läsningen ändå! Och kampen för rätten till vård på lika villkor fortsätter som vanligt!

Göteborg 7:e april 2019
Hanna Tellholt
Medicinsk sekreterare & aktivist

Annonser