Den Heldag med Rosengrenska som brukar hållas varje vår och höst, hölls på Världskulturmuséet i Göteborg söndagen den 26:e november. Det var som alltid en informationstät dag. Deltagarna fick en kort rapport från Rosengrenskas motttagning för vård av papperslösa, en längre rapport gällande läget för vården av papperslösa i Västra Götalandsregionen, en exposé över 10 års arbete för Rätt till vård, information om ett projekt om psykisk ohälsa i Skaraborgs län, ett besök av två ensamkommande ungdomar som med egna ord berättade om sina erfarenheter. I slutet av den avslutade barnläkare Henry Ascher med att tala om mänskliga rättigheter och medicinsk etik vid åldersbedömning och avvisning.
Seminariet inleddes med att Rosengrenska stiftelsens ordförande Lina Lönnberg hälsade välkommen. Hon beskrev några saker som har förändrats vad gäller Rosengrenska arbete. Den första och största förändringen är just nu att man samarbetar med den organisation för ensamkommande – Agape – som startat i Göteborg. Detta då man upptäckt särskilt många existerande vårdhinder för just de ensamkommmande från Afghanistan. En av konsekvenserna av detta samarbete är redan nu att man kunnat nedteckna flera fallbeskrivningar på vårdhinder för ensamkommande, som man ämnar inkomma med till VGR för konkreta åtgärder.
Man har även efter många års slut nu kommit så långt att man lyckats skapa strukturer för samarbete med Västra Götalandsregionen (förkortas hädanefter VGR), där man samarbetar direkt med Patientnämnden och kan arbeta effektivt med att få åtgärder på klagomål vid vårdhinder. Rosengrenska betraktas numera, på gott och ont, som en etablerad organisation. Det goda är att man åtnjuter ett förtroende inom även reguljära vården, det onda blir att Rosengrenska iochmed detta riskerar att få funktionen av ett slags alibi för åtgärd. Alltså: Istället för att VGR förbättrar den reguljära vården, så nöjer man sig med att luta sig mot en organisation som egentligen är tänkt att vara högst temporär. För att ytterligare förtydliga detta: Rosengrenska stiftelsen har hela tiden haft som ett av sina mål att inte behöva finnas. Att man en gång i tiden bildade denna NGO-organisation var för att det fanns stora brister inom den reguljära vården för de papperslösa.
Rosengrenska stiftelsens ordförande Lina Lönnberg
Samordnande sjuksköterska vid Rosengrenska, Matilda Perssonn presenterade statistik som tagits fram över vårdhinder för papperslösa i Västra Götalandsregionen. Med vårdhinder avses både hinder som föreligger inom en individ och hinder utanför individen. Inre hinder kan vara okunskap om vart man skall vända sig, språksvårigheter, rädsla för att integritetsinfo skall komma vidare till fel myndighet om man lever gömd samt fattigdom.
Hinder utanför individen kan handla om okunskap om asylsökandes och papperslösa rättigheter inom vården. Man har kunnat konstatera att så många som 40 % av besökarna vid Rosengrenska egentligen har gått fel. De kommer till Rosengrenska men har alltså egentligen rätt till vård inom den reguljära vårdapparaten. Ett annat hinder hos vårdgivaren kan vara felskrivna recept. Man har vid utskrivning av recept, utelämnat den kod på receptet som behövs för att Apoteket skall ta ut den lägre avgiften och då blir medicinen istället till fullpris, vilket en asylsökande patient inte har råd med.
Hela 59 % av besöken vid Rosengrenska handlar om besök i kassan. Man kommer för att få ekonomisk ersättning för utlägg vid besök på vårdcentral eller sjukhus. Det kostar 50:- att besöka en vårdcentral och att hämta ut mediciner vid Apotek när man är asylsökande. Besök vid Akutmottagning kostar 300:-. Dessa kostnader kan man alltså mot uppvisande av kvitto få hjälp med av kassan vid Rosengrenska mottagning. Antalet besökare per mottagningskväll är i snitt 35 patienter/kväll och man kan i år se en ökning av det totala antalet besök till 1353 st och andelen unika besökare var 540 st.
Ett antal fallbeskrivningar togs upp för att exemplifiera vårdhinder som förekommit. Det var t.ex. en patient med diabetes som fått en orimligt hög medicinräkning. Efter kontakt med Etiskt forum korrigerades räkningen till det subventionerade priset på 50:- Ett annat exempel var en pojke som nekats utredning vid en vårdcentral, där man till föräldrarna hävdat att de bara skulle kunna få vård för i princip urakuta tillstånd, vilket kan bedömas vara en vantolkning av begreppet ”vård som inte kan anstå”.
Psykolog Anna Olsson, som också sitter i Rosengrenskas styrelse, delade med sig av erfarenheter som rör vården för de ensamkommande och om de vårdhinder som just de ensamkommande möter. Hon berättade om hur organisationen Apape uppkommit, som en reaktion på Göteborgs stads brist på förmåga att erbjuda de ensamkommande ett uppfångande skyddsnät när asylsystemet kastat ut dem i till en marginaliserad tillvaro utan ens tak över huvudet och mat för dagen. Apape började med ett 10-tal ungdomar och har på kort tid vuxit till att nu omfatta ett hundratal ungdomar. Detta hänger även ihop med att avslagen på ärenden från den stora grupp flyktingar som sökte asyl 2015, haft en långdragen asylprocess och att man nu börjat få avslag på sina asylansökningar och från flyktingorganisationen FARR:s sida, varnar man nu för ytterligare ökningar av ungdomar som får avslag under den kommande perioden. Regeringen har uppmärksammat Agape och kommer nu även att ge dem medel för verksamheten. Något som visserligen kan ses som ett erkännande, men som ju också kan uppfattas som ett slags temporärt plåster över det blödande sår som rivits upp iockmed den nuvarande strypsnaran på asylpolitiken, där regeringen i grunden är ansvarig för att förbättra den humanitära situationen för flyktingar generellt i detta land.
Anna Olsson tar också upp den glidning som nu skett av vad vi accepterar gällande läget för dessa ungdomar, som ofta kan lida av rejält vårdkrävande tillstånd rent psykiatriskt i form av depressioner, suicidförsök och PTSD. De kan vara inskrivna i slutenvård och sedan skrivas ut från den reguljära vården till i princip direkt på gatan. Detta är inte något som vi skulle acceptera för svenska medborgare så man kan ställa sig frågan varför det har det börjat ske en acceptans då våra flyktingar behandlas på detta vis.
På Agape, som nu startar sina söndagar i en större lokal än tidigare p g a att vuxit, denna gång en kyrka, så har Anna Olsson numera också fått ett eget rum där hon kan ta emot klienter för samtal. Utanför är också en väntsoffa och hennes mottagning har ofta en lång kö. Hon beskriver hinner med ett stort avkortade samtal varje gång hon arbetar, samtal som nästan tenderar att få en slags ”triageliknande” funktion, d v s att hon försöker falka av vad man kan behöva gå vidare med till vården och vad som är ”här och nu”-åtgärder. Vid de tillstånd som behöver få hjälp till vidare vård, får ”Vårdlotsar”, 2 sjuksköterskor, sedan gå in och hjälpa vidare så att ungdomarna hamnar rätt i vården. Annas unga klienter återkommer ofta sedan nästkommande vecka och man får göra korrigeringar av kursen utifrån hur det har gått att lösa de olika problem som finns.
Anna Olsson går också igenom vårdhinder, och menar att de är ännu fler för de ensamkommande ungdomar, just på grund av att de är just ungdomar. Hon menar att man även behöver ta i beaktande att ungdomar inte riktigt ännu kan förstå sina behov då de ju fortfarande är i utvecklingsfas i sina liv, att de kan ha en sämre förmåga att sköta sin hälsa p g a krisreaktioner, att de inte känner till sina rättigheter, att de inte vågar gå ensamma till läkare och för att hämta mediciner och att de kan ha svårt för att lita på och ta emot hjälp från vuxna med dessa saker.
Rätt till vård-initiativet, 10 års kamp och diplomati
Sjuksköterskan Anne Sjögren, en av Rosengrenskas grundare samt sammankallande i Rätt till vård-initiativet, berättade om arbetet med att införliva mänskliga rättigheter i de regler som styr svensk sjukvård. Anne, som numera pensionerat sig från jobbet som samordnare i Rosengrenska, är en av de som en gång i tiden varit med bildat Rosengrenskas mottagning för vård för papperslösa.
Anne Sjögren
Anne beskrev idag den kamp man bedrivit genom det så kallade Rätt till Vård-initiativet, som är ett initiativ som handlar om rätten till lika vård för alla, oavsett juridisk status.
Anne pekar på en siffra från Migrationsverket som säger att det den 3:e oktober i år fanns 17.358 personer i Sverige som fått avslag och besked om att de skall utvisas och att 12.338 av dem är efterlysta av Gränspolisen. 8 av 10 av de som kom 2015 gömmer sig just nu. Det finns alltså fortfarande ett behov av vård för papperslösa och det är viktigt att deras rätt till vård går att återse i lagtext för att garantera att de får sin vård.
Rätt till Vård-initiativet startade 2007. i januari 2013 var men uppe i 65 organisationer som skrivit under på att man anser att det är viktigt med lika vård för alla, oavsett juridisk status. Man har smalnat av på senare tid till att låta initiativet omfatta mest vårdorganisationer, och detta har man gjort för att få ytterligare tyngd i frågan, något som Anne anser har varit en framgångsfaktor – att man faktiskt vågade tappa bredd till förmån för djup i själva grundfrågan.
Det var många möten, remissrundor, uppvaktningar, demonstrationer och diskussioner men sedan, den 13:e maj 2013 kom Lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Lagtexten går att läsa på följande länk:
http://rkrattsdb.gov.se/SFSdoc/13/130407.PDF
Lagen säger att alla som vistas i Sverige har ”rätt till vård som inte kan anstå” och begreppet har diskuterats och Rätt till vård-initiativet har också gått ut med ett uttalande om hur man anser att begreppet bör tolkas. Detta uttalande kan man läsa på följande länk:
http://www.vardforpapperslosa.se/files/vardforpapperslosa/UndertecknatAnsta140616.pdf
Adress till Rätt till vård-initiativets hemsida.
http://www.vardforpapperslosa.se/
Anne beskriver hur gångarna har varit i kampen att för att försöka få inkorporerat de mänskliga rättigheterna i lagtexten och hur man verkligen kämpat för att dessa inte skall ”falla ur”. Hon nämner en mycket viktig rapport, som fått utgöra en slags grundpelare i arbetet och det är den rapport som FN:s specielle rapportör om rätten till hälsa, Paul Hunt, skrev, efter ett officiellt statsbesök i Sverige år 2006. Rapporten heter ”Mission to Sweden”. I denna länk kan man läsa rapporten:
http://www.snabber.se/files/vardforpapperslosa/paul_hunt_mission_to_sweden.pdf
Att det behövs en institution i Sverige gällande mänskliga rättigheter i Sverige, är något som blivit tydligt för Anne Sjögren och de som arbetat med att få upp frågan på agendan. Sverige har fått kritik från bl a Europarådets kommissionärer att någon MR-institution ännu inte finns i Sverige och att arbetet med de mänskliga rättigheterna i Sverige verkar gå på tok för trögt.
Slutligen vill Anne varna för bl a en tendens hon har noterat iockmed den nya lagskrivningen och det risk för vantolkningar av begreppet ”vård som kan anstå” och vad det egentligen innebär – vilket har lett till att man från vissa håll efterfrågat listor över vilka diagnoser som möjligen skulle kunna anstå. Anne och många med henne menar att det helt strider mot etiska principer inom vården att ens ha ambitionen att försöka formulera den sortens listor och hon nämner ett exempel med en kvinna som hade fått höra att hennes eksem kunde få anstå. Då denna kvinna kom till mottagningen var hon så förtvivlad att hon inte ens orkade diskutera huruvida hon skulle få behandling av sina eksem utan bara slet upp sin tröja och visade hur det såg ut. Man kunde då se att huden på hela kvinnans överkropp hade hunnit bli förstörd av att eksem varit obehandlad i alltför lång tid. Med detta exempel vill Anne visa på att även en till synes mindre komplicerad åkomma kan utvecklas och mer svårbehandlade medicinska lägen kan uppstå i ett senare skede, om en åkomma inte behandlas på rätt sätt och i god tid. Därför skall en människa alltid ha rätt till vård enligt de etiska principer som bör gälla inom vården och de är att människor skall erhålla behandling efter behov, att behandlingen skall ske enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, att vården skall vara jämlik och att vården ske på lika villkor.
Från Kabul till Götene
Sjuksköterska Jenny Gustavsson från Läkare Utan Gränser presenterade erfarenheter och slutsatser av ett unikt projekt om psykisk ohälsa bland asylsökande i Skaraborgs län. Projektet, som startade i september förra året, har varat i ett år och håller nu på att avslutas. Man har regelbundet besökt olika boende för asylsökande och erbjudit stöd- och hälsosamtal men man har även ordnat med hälsobefrämjande aktiviteter, såsom sportturneringar och matlagningskvällar. Många asylsökande lider både av ohälsa relaterad till trauman i hemlandet, väntan på asyl är i sig ofta mycket jobbig och isoleringen som blir då man ännu inte lärt sig språket, inte vet hur man skall orientera sig i det svenska systemet och inte heller har ekonomiska medel för att bryta den, adderar ofta till det dåliga måendet. Syftet med projektet har varit att försöka bryta isoleringen och att att få projektdeltagarna att helt enkelt må lite bättre. Man tycker att man uppnått flera fina resultat och i januari kommer rapporten från projektet samt även en handbok med användbara goda råd för dig som arbetar med asylsökande. Håll utkik!
Artikel i Skaraborgs Läns Tidning 170901:
https://www.skaraborgslanstidning.se/article/lakare-utan-granser-avslutar-insats-i-skaraborg/
Abdul Sattar och Ali berättar
Abdul Sattar Gholami och Ali Zardadi, två av de tiotusentals ensamkommande ungdomarna från Afghanistan, berättade med egna ord om sina erfarenheter.
Abdul Sattar Gholami hade aldrig gått i skolan när han kom till Sverige i december 2015. Han berättade för oss om sin bakgrund, att han haft mycket svårt att ens få gå i skolan i Afghanistan, då han behövt arbeta mycket och istället försörja sin familj. Så när han kom till Sverige kunde han äntligen börja blomma. Han lärde sig svenska, började träna fotboll, lärde sig spela gitarr. Men han mådde fortfarande ofta dåligt, både på grund av det han varit med om i Afghanistan och av själva asylsituationen, som skapat och fortfarande skapar mycket stress för honom. Dikterna blev för Abdul Sattar ett sätt att kanalisera mycket av sitt dåligmående. Han märkte att han började må bättre när han kunde formulera sina känslor i ord. För Abdul Sattar har skrivandet blivit en nödvändighet och har har nu skrivit så många dikter att han kommer att ge ut en diktsamling, en bok som kommer att komma ut lagom till jul. Abdul Sattar läser 3 dikter för oss ur den kommande boken. Titeln på boken kommer att bli ungefär: ”Mina sorger blev till dikter.”
Abdul Sattar Gholami och Ali Zardadi
Ali Zardadi har redan gett ut sin första bok, ”Ängeln och Sparven”, med texter som speglar relationen som de unga killarna får till sina hjälpare här i Sverige. Boken har gjort succé. Ali själv har gjort stora framsteg sedan han kom till Sverige i januari 2016. Han har varit mycket målmedveten och började studera svenska innan han fick beviljat SFI, han läste på egen hand 4-5 timmar om dagen och gick på ABF:s Språkcafé. I augusti fick han sedan börja skolan och efter ett hår fick han betyg i Svenska. Han läser nu på Vårdprogrammet och vill jobba inom vården, eftersom vill hjälpa människor och han har noterat att det kommer att finnas gott om arbete inom vården även i framtiden. Ali brinner för att föreläsa och det finns inte utrymme i denna korta blogg att återspegla allt som bubblar i honom, jag rekommenderar den som läser nu att boka in sig på någon av hans föredrag istället. Han vill berättar om varför man behöver fly, hur det går till när man flyr, om kvinnors situation i Afghanistan, om relationerna mellan de som blir hjälpta och de som hjälper flyktingar i Sverige, hur det är att vänta på asyl, hur ensakommande ungdomar i Sverige har det – ja, allt. Han kan ge en helhetsbild. Men just nu säger jag: Gå på någon av Ali Zardadis föredrag! Boka honom som föreläsare för din arbetsgrupp! Hans bok är en perfekt julgåva. Länk till ställe att köpa boken på finns t.ex. här:
https://www.adlibris.com/se/bok/angeln-och-sparven-9789188183101
Mänskliga rättigheter och medicinsk etik vid åldersbedömning och avvisning
Barnläkaren Henry Ascher delade så slutligen med sig av några sina erfarenheter och sitt arbete kring svårigheter vid åldersbedömning och talade om vikten av att ha fokus på mänskliga rättigheter. Henry Ascher har ett encyklopediskt kunnande i dessa frågor och det känns visserligen fåfängt att försöka återge allt det som togs upp, på några ynka rader, så det får bli ett axplock.
Henry har ett budskap. Med all hans erfarenhet och kunnande vågar han sätta fingret på nutidens dilemma och dra linjer mellan punkterna och visa på ett mönster. Det handlar om vår tids brist på civilkurage. Att vi håller på att låta något hända, som redan har hänt en gång i historien och som är på väg att hända igen. Henry Ascher pekar på parallellerna mellan Förintelsen och pogromerna och hur vi behandlar flyktingar i dessa tider. Hur vi i dagens Sverige börjar bli avtrubbade och normaliserade på den inhumana situationen som många flyktingar lever under. Om att det är farligt att vara för lydig och bara acceptera sakers tillstånd. Och detta är viktigt. Det är viktigt att se när man börjat bli normaliserad på en dålig sak. När man börjar acceptera något som egentligen är helt absurt. Att en människa som inte har de fyra sista siffrorna i sitt personnummer, inte skulle omfattas av de mänskliga rättigheterna. Att han eller hon, om något hände, inte skulle ha rätt till samma vård, att det på något vis skulle vara någon skillnad. Det är absurt. Och att vi, om vi faller in i acceptans och slutar göra motstånd, riskerar att bli delaktiga i ett ont system.
Henry pekar på ett av de viktigaste resultaten i Nurbergrättengångarna (1945-1949) – och det är att vi faktiskt aldrig kan skylla någon annan för de handlingar vi gör. Vi har alltid ett personligt ansvar. Vi kan vara omgivna av både tryck, press och förtryck, trots detta kan vi välja att göra det som är humant, vi kan göra välvilliga tolkningar i ett alltför grymt system och vi kan göra motstånd och protestera när det inhumana går för långt.
Vad gäller Migrationsverkets åldersbedömningar i samarbete med Rättsmedicinalverket, så är Henry Ascher kritisk till att man vid Rättsmedicinalverket ens genomför dessa. Det är en vansklig metod med stora felmarginaler och när man kombinerar de två osäkra metoder som knäleds- och tandröntgen så ökar ju osäkerheten dubbelt! Alltså – nota bene – det blir alltså inte mer säkert för att man tar två svaga metoder, tvärtom!
Henry Ascher tar upp att Svenska Barnläkarföreningen nu har skrivit ett brev till migrationsminister Heléne Fritzon i regeringen, där man starkt kritiserar det rättss- och det medicinskt osäkra i att försöka göra åldersbedömningar. Jag väljer här att citera ett stycke ur brevet.
”Behovet av en rättssäker åldersbedömning kvarstår. En sådan måste överensstämma med vetenskap och beprövad erfarenhet och leva upp till Sveriges mänskliga rättighetsförpliktelser. Någon idealisk medicinsk metod för att bedöma ålder i övre tonåren finns i inte idag. Ett första steg vore att RMV uppfyller det man återrapporterat till regeringen och fullt ut tillämpar tvivelsmålets fördel. Det skulle innebära att om en eller båda undersökningar talar för att den undersökte är under 18 år så bör hen också bedömas så. Med en sådan bedömning skulle en tredjedel av de ungdomar som av RMV bedömts som vuxna ha blivit bedömda som barn, med rätt till skolgång och förbättrade möjligheter till uppehållstillstånd som följd. Utifrån den erfarenhet vi nu har av medicinsk åldersbedömning vill Barnläkarföreningen uppmärksamma regeringen på vår oro för nuvarande metod och för de allvarliga konsekvenser bedömningarna har fått och kommer att få framöver om ingen förändring kommer till stånd. ”
Brevet finns i sin helhet att läsa på följande länk:
http://www.barnlakarforeningen.se/wp-content/uploads/2017/11/171122-fr%C3%A5n-BLF-till-regeringen-1.pdf
Jag avslutar min blogg här med att återkomma till ett begrepp som togs upp flera gånger under dagens seminarium – och det är begreppet Vårdhinder. Det togs upp av i princip samtliga föreläsare på olika sätt. Vårdhinder betyder hinder från att söka och tillgodogöra sig vård på lika villkor med övriga människor i samhället. Även begreppet ”Vård som inte kan anstå” – kan råka bli ett hinder om begreppet vantolkas. Hindren för vård är många i Sverige idag – orimligt många – och med ett ökat samarbete mellan Rosengrenska och VGRegionen, genom att sprida kunskap och information, får vi nu hjälpas åt att komma över dessa. Målet är lika vård på lika villkor och kampen för denna mänskliga rättighet fortsätter!
Vårdhinder
Tack för att du läste ända hit!
Hanna Tellholt
Medicinsk sekreterare och Asylrättsaktivist
Göteborg den 26 november 2017
happytogobattle 