Domen mot Elin Ersson förändrar inte vårt motstånd

I Göteborgs Tingsrätt meddelades idag domen mot Elin Ersson, som stoppade en flight med en person som riskerade deportation till Afghanistan. Hon döms till brott mot luftfartslagen och skall betala 60 dagsböter à 50 kronor till staten. Jag antar att domen kommer att överklagas till både Svea Hovrätt och eventuellt Högsta domstolen, då det rör sig om ett principiellt viktigt mål.

Det jag personligen reagerar på just nu, är att det skrivs om vad det har kostat att stoppa planet, att det i en demokrati är principiellt fel att stoppa ett flyg osv. osv. På få ställen tas det upp vad ett människoliv är värt utan man hävdar att mannen på flyget ju ”hade gått med på” att återvända och ingenstans verkar någon fundera över hur fri hans vilja egentligen varit i det fallet. Och låt mig då göra klart här, att jag personligen inte anser att en person som blivit straffad och sedan suttit av sitt straff, sedan skall få ytterligare bestraffning genom deportation till ett land där denne riskerar att bli dödad.

För den som flyr har egentligen inget val, det är därför man flyr från sitt hemland. Inte ens tingsrätten tyckte att frågan om nöd – ett begrepp som annars är det som aktivister brukar åberopa i den här typen av rättegångar – var intressant utan man hade argumenterat att våra Migrationsdomstolars beslut skall respekteras. Vi aktivister väntar fortfarande på den dag då våra Migrationsdomstolar slutar bryta mot principen om non refoulement och när Migrationsverket slutar negligera asylsökande människors skyddsskäl. Och vi kommer att fortsätta kämpa för att människor inte skall skickas i döden.

Således: Domen idag mot Elin Ersson kommer inte att förändra det faktum att vi som är aktivister fortsätter att göra motstånd mot deportationerna till farliga länder. Motståndet kommer att fortsätta. Däremot är det möjligt att vi behöver se över våra olika arbetssätt, men det måste vi alltid göra. Allt motstånd måste anpassa sig över de förändringar som sker i systemet och vi kommer alltid att behöva förhålla oss till den repression som deportationssystemet försöker utöva över oss.

Och våra arbetssätt har förändrats under den period som jag varit aktivist i dessa frågor, vilket är på denna sida om millennieskiftet.

En av orsakerna är att Polis och Gränspolis ändrat sitt arbetssätt och nu utvisar med kortare tid mellan delgivning och avvisning, att man nu även har fler resurser till sitt förfogande. Tidigare var det några polisbussar bara vid deportationerna, kanske någon kravallbuss, men sedan kom fler poliser, fler polisbussar, kravallbussar, polishundar, polishästar, ibland till och med en polishelikopter. Till en början avgränsades området kring deportationsbussen med plastband, sedan började man använda kravallstaket, men här i Göteborg har striden generellt oftast stått kring T-korset, utfarten från Kållered och vi aktivister har på olika sätt försökt hindra utfarten där. Ja, jag beskriver det hela öppet, eftersom inget av detta är någon hemlighet dessa dagar.

Repression har drabbat de ledande aktivisterna, några av dem en mycket hård och överdjävlig personlig repression. De har fysiskt misshandlats på plats och det bedrevs mot en aktivist en rent av häpnadsväckande antikampanj med rent malign rättsröta i just det ärendet. Annars har det även varit flera rättegångar, där faktiskt de flesta aktivisterna har friats.

Vi mobiliserade till en början via anonymiserade sms-listor, sedan kom Facebook och vi övergick till öppen mobilisering, via olika event. På senare tid började en del av de som tidigare åkt ut, istället följa via FB och skrev ”är det några där, är det någon idé att åka ut” hemifrån stugvärmen. Men FB har inte bara inneburit att folk övergått till att följa händelserna på håll, mobilisering via sociala medier har också inneburit att fler kunnat åka långväga ifrån till aktionerna.

En film från januari 2011 – då förvaret vid Sagåsen, Kållered, hölls i blockad av aktivister i 3 dygn.
https://www.youtube.com/watch?v=yxnM59CJbIk

De aktioner som ordnats på senare tid, har mest rört sig om motstånd mot gruppdeportationer till Afghanistan. Det har då mer handlat om demonstrationer, inga blockader och hittills på senare tid, har iallafall inte jag kunnat se att någon av oss lyckats stoppa någon buss, vilket absolut inte är någon kritik mot någon av alla dem som är där och försöker, utan mer ett konstaterande som beskriver hur svårarbetat det är idag med just de fysiska stoppen på grund av de övermäkta polisiära resurserna som staten väljer att lägga på att skicka människor till farliga länder.

Tidigare: Vi fick bussbolag att sluta ta uppdrag med körningar till flygplatsen, vi stoppade något flygplan genom att komma i kontakt med piloten som skulle flyga och när han insåg att familjer skulle splittras vägrade han att aktivt delta, då han själv var familjefar. Men i och med Frontex’s anonymisering av flighterna vid gruppdeportationer har vi funnit det svårt att göra motstånd vid dessa. Dock har flera individer själva lyckats stoppa sina egna deportationer vid reguljära flighter. Och tilläggas kan, att vi har haft lyckade stopp av reguljära flighter av aktivister, t.ex. då Vänsterpartisten Malin Björk klev ombord på en flight från Östersund och vägrade sätta sig ner, se denna artikel.
https://www.etc.se/inrikes/malin-bjork-v-darfor-stoppade-jag-planet

Den gången var det ingen som sprang och anmälde någon för något luftfartslagbrott, då kunde man fortfarande tala i termer om humanitär rätt i detta dj-vla landet, så i det ljuset blir rättegången mot Elin Ersson ett slags signum för våra nya, mer mörkblåbruna tider där det pratas alltmer om ekonomism i saker och ting och i den rättegången tvingades försvararen även utgå ifrån en ny infallsvinkel, eftersom begreppet nöd inte hade tillräcklig tyngs tydligen – för vad är väl ett människoliv?

Det finns en sak till jag vill ta upp, om hur vi jobbar. Den första är att vi numera kämpar mer direkt på den juridiska arenan. Många av oss som tidigare varit redo att med våra kroppar stoppa en bil eller buss, har istället valt att jobba via juridiken, genom att försöka få till beviljat, ett så kallat verkställighetshinder. Där vi tidigare tog på oss ylleunderställ och tog med termos för lång utevistelse, har flera av oss istället odlat vårt kontaktnät av advokater och jurister som är redo att skriva dessa och några av oss har till och med fortbildat oss så mycket i dessa frågor att vi även skriver sådana själva. Det är kanske just den juridiska vägen varit det framgångsrika sättet att stoppa deportationer på senare tid. Det är enligt min mening, en underskattat metod, som om vi organiserade oss ännu mer på detta område, möjligen skulle kunna få ut fler personer ur förvaren. Och särskilt när vi idag vet hur ”underbehandlade” många asylansökningar egentligen är, och det absolut bästa vore om de som får avslag fick tidig rättshjälp att skriva dessa verkställighetshinder. Dock måste jag självklart betona i det här sammanhanget att vi öppnar upp för risken med en ökad rättsosäkerhet när lekmän börjar ge sig på det som en lång utbildning i juridik egentligen kräver. Våra klienter borde egentligen ha VIP-kort hos de allra bästa i asylrätt, eftersom deras ärenden ofta blivit misshandlade av Migrationsverket under alltför lång tid.

En fråga jag asylrättsaktivist ställer mig, är varför det stöd som tillerkänns en asylsökande, enbart ges fram till det tredje avslaget. Det blir en fråga om ”tur eller otur” då, om den som fått avslag, haft ett så engagerat ombud att han/hon kan få hjälp med att skriva ett verkställighetshinder. Juridiska ombud kan jobba pro bono, men gör ofta inte det, utan börjar då kräva pengar av en klient med noll inkomst för att jobba vidare med ärendet, vilket är en inhuman situation, att någon som kämpar för sitt liv med näbbar och klor, ska sitta medellös och därmed rättslös.

I en humanitär stat borde systemet fungera så att en individ får en så rättssäker behandling att den, även om denne inte håller med om att det är ett bra beslut, ändå bereds möjlighet att begripa sitt beslut och att det känns som ett rimligt beslut. Men idag är alltför många beslut orimliga, ologiska och grymt inhumana. Det är därför vi blir aktivister. Också de som varit tysta tidigare då de trott att det fanns en rättvisa i asylsystemet, har sett för många orättvisor ske och börjar agera.

Jag menar med emfas att det inte skulle behöva vara en fråga om pengar, att försöka få igenom rättvisa i sitt ärende. Staten borde garantera rätt till VUT även med det offentliga ombudet, blir det sedan avslag på det så kanske man sedan även kunde skapa en institution som prövar om ärendet kan behöva anmälas till FN, gå via CAT eller Europadomstolen. Jag saknar en sådan institution idag, idag finns i Sverige ett antal ideella organisationer bara och det räcker inte. Vi skall inte lämna människor i hopplöshet, prisgivna till enbart tur eller andras eventuella generositet eller goda vilja. Det är inte nog att vi låter det bli så.

Med allt detta som bakgrund vill jag säga, att det är nog ingen av oss aktivister som är förvånade varken över att Elin försökte stoppa planet, då hennes agerande vilar på en lång kamptradition, eller över Göteborgs Tingsrätts dom, men att det för oss inte gör någon skillnad. Så länge asylsökande behandlas som de gör i Sverige, kommer vi att fortsätta vårt arbete med att få upp de här frågorna på agendan som vanligt. För oss har det – och kommer alltid – att handla om värdet i ett människoliv. Och det låter sig inte värderas i pengar.

Således: Kampen för rätten till asyl fortsätter alldeles som vanligt!

Göteborg den 18:e februari
Hanna Tellholt
Aktivist
Göteborg

Bilaga:
Flygblad som kan delas ut vid flygplats i händelse av tvångsdeportation.