Arkiv för april, 2017

Efter det senaste stoppet av deportationen vid Landvetter, är det flera som vill ge piloten blommor och de vill veta vilket flygplan det var, vad piloten hette osv. Man har ställt mig frågan om dessa fakta och här är mitt ganska långa svar på de frågorna.

Ingen aning om vilken flight det var och det är inget jag lagt fokus på i detta läget, eftersom det viktigaste för oss som jobbar med Jawad, nu är att fortsätta stabilisera Jawad och sträva efter att få ut honom ur förvaret. Jag förstår att många vill tacka piloten men min erfarenhet är att det liksom är ”standard” att piloten skall göra en säkerhetsbedömning om inte flyga om det är för bråkigt på planet. Det är egentligen fler deportationer som stoppats på detta sätt, 3 st på senaste tiden på Landvetter och de har fått instruktioner från Asylrörelsen, enligt de principer som kan ses i instruktionerna i den första filmen.

Instruktionerna är i korthet: ”Ta det lugnt, spar energi tills du är ombord på planet. Där ska du försöka med att vägra sitta ner och samtidigt ropa på hjälp och fortsätta vädja till dina medpassagerare att de skall hjälpa dig, att du inte frivilligt går med på att bli deporterad och att du vill tala med piloten och be honom vägra flyga tills du fått lämna planet.”

Tidigare år, 2011 och 2012 har det varit flera från Arlanda (Ali Mansouri, Mohammadreza Esfahan, Siavash Rahimi – se länkar till artiklar längre ner). Alla dessa personer har fått instruktioner av oss aktivister från Asylrörelsen före deportationerna, om hur det kan gå tillväga och det är ungefär enligt filmen som jag länkar här nedan. Ofta är personerna ändå så chockade efteråt, att de har svårt att återge klocktider och data som t.ex. flygbolag och när man intervjuar någon som jag gjorde med Jawad, får man vara mycket försiktig.

Man skall egentligen ställa sig frågan om det överhuvudtaget skall intervjuas och filmas och det är en balansgång mellan val av behov av integritet och behovet av att fortsätta lyfta personens ärende. Bedömningen vi gjorde är att det möjigen kan gynna Jawad att vi går ut och berättar just nu, men det är inte alltid det är så. Så jag frågade om Jawad kunde återge just detaljer ni frågar om, men han kunde inte det och därmed har jag inte gått vidare med just detta.

Nu kanske någon tycker att jag är lite otacksam men jag vet inte om jag är jätteimponerad av att en pilot följer säkerhetsföreskrifter. Jag är däremot extremt imponerad av att en så ung person som Jawad har sinnesnärvaro att göra exakt det som behövs för att han skall rädda sig själv från sin egen deportation. Det verkar inte som att någon av de övriga vuxna på planet förstod riktigt vad som försiggick, ingen verkade t.ex. ha kommit fram och frågat vad Gränspoliserna höll på med.

Frågan jag ställer mig är vad det gör med Jawad att vara med om att bli utsatt för att bli fasthållen av så många som upp till 5-6 Gränspoliser och att ingen verkar bry sig och reagerar och agerar adekvat. Så mitt fokus är på Jawad och att försöker återupprätta hans tilltro till människorna omkring honom. Mitt förslag är att ni skickar blommorna till Jawad istället, faktiskt, om ni ursäktar att jag inte håller med här.

Kampen för rätten till asyl fortsätter! ❤

Söndagen den 30:e april
Hanna Tellholt
Aktiv i Asylrörelsen, Göteborg

Länkar:
Film med instruktioner om hur man kan gå tillväga för att stoppa sin egen deportation:
https://www.youtube.com/watch?v=g2Umb7MyDhw&t=421s

Artikel i min blogg från 170428 om lyckat stopp av deportation av Jawad:
https://happytogobattle.wordpress.com/2017/04/28/granspolisen-forsokte-smygdeportera-jawad-till-afghanistan/

Artikel i Fria Tidningen från 120911 om lyckat stopp av deportation av Siavash Rahimi:
http://www.fria.nu/artikel/94233

Artikel på Rättvisepartiet Socialisternas blogg från 120214 om lyckat stopp av deportation av Mohammadreza Esfahani:
http://rshaninge.blogspot.se/2012/02/utvisningen-av-mohammadreza-esfahani.html

Video med Ali Mansouri på YouTube från 110927 om lyckat stopp av deportation:
https://www.youtube.com/watch?v=uxPRMp3HQZ0

PS 1: Sedan kan jag självklart se ett värde i att trots allt tacka piloten för att hen följde säkerhetsinstruktioner och därmed även rädda honom från att bli deporterad, så visst det kan man också göra. Plus att det självklart finns ett värde i att få reda på vilket flygbolag som var redo att bistå Gränspolisen vid deportation och uppmana just flygbolaget att inte göra det fortsättningsvis.

PS 2: Jag kan också lägga till att jag är helt medveten om riskerna med att göra motstånd vid deportation, att jag inte rekommenderar någon att göra motstånd vid gruppdeportationer då det inte brukar leda till lyckat resultat, då det ofta är så många poliser med och de har ett överskott av resurser. Sedan har det även varit ett dödsfall i samband med motstånd vid individuell deportation. Det var då en irakisk man avled vid försök till deportation 2014. Det är alltså inte okontroversiellt att ge detta råd, det finns absolut även risker. Dock har personal som genomför deportationer har fått mycket tydliga och rigorösa genomgångar med instruktioner om att de inte skall fortsätta med deportationen om det är för oroligt, utan att de då skall göra en säkerhetsbedömning av läget och i välja att ”backa hem” om det inte är en säker deportation.

Artikel i Aftonbladet 140318, om att irakisk man dött vid försök till deportation från Arlanda: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20488156.ab
Reportage i Sveriges Radio om händelsen:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6126233

PS 3: Nedan finns bild på flygblad som kan kopieras upp och delas ut vid incheckning till aktuellt plan om man lyckas få reda på vilket plan personen beräknas bli deporterad med. I flygbladet finns uppmaningar till medpassagerare att vägra sätta sig och kräva att piloten inte flyger vid denna deportation.

 

Annonser

Under gårdagseftermiddagen, fredagen den 28:e april, har Gränspolisen på ett mycket fult sätt försökt tvångsdeportera åldersuppskrivne Jawad från Förvaret i Sagåsen, Kållered, Göteborg. Dock lyckades de inte, då Jawad själv gjorde motstånd och ropade på hjälp. Piloten vägrade flyga och Jawad fördes tillbaka till förvaret. Detta är den 3:e stoppade individuella deportationen på kort tid från Landvetter.

Idag träffade jag Jawad på ett lunchmöte i förvaret. Jawad har suttit i förvaret i snart 3 månader och vi gick igenom hur det hade gått i en förhandling med Gränspolisen som varit under gårdagen. Dock framkom inget alarmerande som jag uppfattade då, utan eftersom vi vet att hans ärende är pågående i Migrationsöverdomstolen har vi helt enkelt tagit för givet att Gränspolisen i Västra Götaland skall respektera den pågående rättsprocessen och inte föregå sakernas tillstånd och deportera honom. Jag vill här även lägga till att det endast är två månader kvar innan Jawad kan söka på nytt överhuvudtaget, varför det rimliga här egentligen väl vore att Migrationsverket gör en välvillig tolkning av hela hans ärende och låter honom göra det. Han har etablerat sig väl och har både utbildning och arbete på gång och en bra tillvaro där han får fortsätta bo hos sin tidigare gode man Maria.


Jawad, bild tagen i förvaret i Kållered 170428

Så idag åt lunch och pratade om allt mellan himmel och jord, som vi gjort flera gånger under den här tiden. Idag berättade Jawad om hur han levt under sin uppväxt. Han var tvungen att börja jobba som väldigt ung, då hans far dog tidigt och hans mor behövde få hjälp även av barnens arbetsförmåga för att de skulle överleva. Han berättade att hans bror dött av tre stycken bett i ena benet från en varg (!) då han begett sig upp bland bergen för att hämta växtlighet som skulle utgöra föda åt deras husdjur. Man hade inte råd att låta brodern få en vaccination och såret blev infekterat, benet svullnade upp, brodern blev till slut förlamad och dog som en följd av vargbetten och då blev det Jawads tur att börja jobba, trots att han då var ung. För att Jawad skulle kunna börja jobba, hade hans mamma uppgett att han var äldre än han var. Hon hade uppgett att Jawad var lika gammal som brodern som dog, och detta hade hon gjort med hänvisning till att det stod skrivet på baksidan av en koran. Vi kunde konstatera vid vårt lunchsamtal att Jawad blivit åldersuppskriven, inte bara en, utan två gånger. I Afghanistan, för att han skulle kunna jobba för att försörja sig och sin familj, i Sverige för att Sverige inte ville låta honom vara den ungdom han är. Och att han själv är trött på allt fokus på hans ålder, eftersom han ändå behöver skydd och en trygg framtid i Sverige ändå, oavsett om han är 15, 16, 17, 18 eller för den delen 19 år gammal.

Jag vill berätta lite mer om vad Jawad berättade att han jobbat med. Han har kokat te åt byggnadsarbetare, han har knutit mattor, tagit hand om djur och fört dem ut på bete och han har även vid ungefär 13 års ålder, tvingats ta hand om döda soldater. Det är det där sista ”jobbet” som jag vill berätta lite mer om. Jawad kunde nämligen berätta i detalj om hur han gjort detta och det var för mig chockerande detaljer. Han och flera ungdomar hade fått i uppgift att föra, de i kriget dödade soldaterna, till deras gravar. Ungdomarna var för små, de klarade inte av att bära dem, så de fick ta hjälp av åsnor som fick dra de döda längs med marken. De döda soldaterna hade redan dött av sina skador men blev ännu mer skadade av transporten fram till deras gravar, då kropparna drogs över stock och sten. Sedan skulle de döda soldaternas händer och fötter knytas ihop, enligt begravningssedvanor. Jag hade lyssnat chockad, häpen och tänkte på hur många av oss i detta land som har en aning om vad de här unga människorna egentligen har varit med om.

När jag kom hem från jobbet fick jag ett telefonsamtal där Jawads tidigare gode man Maria upprört berättade att Jawad var försvunnen. Jag trodde först att hon bara var lite överdrivet orolig, sådär som ”mammor” kan vara, så jag ringde en annan person i förvaret och bad honom kolla till Jawad. Men han hittade inte heller honom. Jag bad personen kolla runt lite mer. Han sökte. Ingen Jawad. Han frågade personalen, som påstod att Jawad var och duschade. Jag började ana oråd, så jag bad personen att faktiskt knacka på och ropa efter Jawad och sade att jag inte skulle vara nöjd förrän jag faktiskt fick höra Jawads egen röst. En personal tog då över telefonen och svarade svävande och vagt att han inte kunde säga var Jawad var. Jag började då åka ut mot flygplatsen, för jag förstod att det var tvångsdeportation på gång.

Precis då jag höll på att svänga in på Landvetters flygplats, redo att genomföra en flygplatsaktion (man delar ut flygblad och uppmanar passagerare att vägra sätta sig samt uppmana piloten att vägra flyga planet då det befinner sig person som håller på att bli tvångsdeporterad ombord), så fick jag ett nytt telefonsamtal, där jag fick veta att Jawad själv lyckats stoppa sin egen deporation och att de varit på väg till Istanbul med honom.

Jag bad då personen som ringde att be förvarspersonalen att låta mig få komma dit och träffa honom och debriefa, vilket de gick med på. Jawad fick kudde och täcke av personalen, jag hade med mig en filt, te och lite nötter. På ett sätt var det väl trots allt ändå bra att se att de fattade hur ett akut omhändertagande av en traumatiserad person skall gå till. Så vi satt och tog det lugnt och pratade ett tag, Jawad berättade hela händelseförloppet, sedan skakade han på huvudet flera gånger, som om han inte fattade vad han själv just varit med om, han lade sig ner och vilade och blev nästan helt okontaktbar för en stund, sedan tog adrenalinet över igen och han ville berätta igen. Då bestämde vi att vi gör en film, så jag spelade in det han sade. Här är länk till den filmen:
https://www.facebook.com/hanna.tellholt/videos/10154265730487331/?autoplay_reason=user_settings&video_container_type=1&video_creator_product_type=2&app_id=350685531728&live_video_guests=0

Vi har kommit överens om att i detta läge gå ut med den här filmen av flera skäl, dels för att behöver berätta om hur hur Jawad behandlas i förvaret, men även att det kan hjälpa andra som riskerar deportation. De deportationer som stoppas nuförtiden, är oftare individuella deportationer än gruppdeportationer. Vid gruppdeportationer har Gränspolisen ofta så mycket resurser att det är meningslöst att göra mostånd, men vid individuella deportationer kan det gå att göra civilt motstånd, att ropa på hjälp, att berätta för de andra passagerna att man är där ofrivilligt och även vädja till dem att be piloten att vägra flyga. Detta är den 3:e stoppade individuella deportationen på kort tid från Landvetter.

Frågor man även kan ställa sig, är vad en sådan här psykisk och fysisk misshandel gör med, dels Jawad själv förstås, men även med oss andra och i förlängningen med hela samhället. Jawad behandlas som en brottsling, men han har inte begått något brott, han har sökt skydd och asyl i Sverige. Och han kommer från ett land som UD avråder svenskar från att åka till. Hur kan man då försöka deportera honom dit?

För att ytterligare tydliggöra några av de detaljer, som jag anser har gått snett just den här gången, så gör jag nu en punktlista:
* Gränspolisen har föregått juridisk procedur. Tidigare då ett ärende är överklagat i Migrationsöverdomstolen har man från Gränspolisens sida kunnat respektera den juridiska proceduren och låtit Migrationsdomstolen fatta klart sitt beslut. Varför har man inte kunnat vänta i detta fall? Vad var det som var så bråttom?
* Man har inte informerat klienten till fullo. Hade man gjort det, hade han varit förmögen att dagen efter kunna förmedla det då vi träffades. Man har hållit klienten ovetande här.
* Man inte heller låtit den tidigare gode mannen, som innehar fullmakt, att få information utan både förvarspersonal och Gränspolis har aktivt mörkat, ljugit och fuskat med informationen att deportation var på gång. Förvarspersonal sade till slut att ”en sak kan jag säga – han är inte i det här huset”. Gränspolisen har svarat att det inte fanns några uppgifter i deras dator om förestående resa.
* Klienten själv skall få information i god tid före deportation, man brukar kunna säga en avresetid, tidigare har man även visat flygbiljett, inget sådant visades för klienten denna gång.
* Klienten skall få tid att packa sin egen väska och skall inte behöva stå på något kontor och klä sig klart. Klienten skall få med sig alla sina saker och särskilt då sina mediciner. Han skall inte få något svar som: ”Det kan vi skicka senare.”
Med alla dessa punkter i åtanke så vill jag härmed motivera rubriken i detta blogginlägg – detta var fråga om ren en smygdeportation.

Länk till tidigare reportage om Jawad, av journalisten Martin Schibbye – BlankSpot Project:
https://www.blankspotproject.se/jag-vill-inte-behova-fly-igen/

Länk till reportage på BlankSpot Project om gårdagens händelser:
https://www.blankspotproject.se/deportation-till-kabul-stoppad/

Det finns fler videos på nätet om hur man själv kan stoppa sin egen deportation och i detta ta hjälp av sina medpassagerare om det är möjligt att komma i dialog med dem. Detta är ett exempel:
https://www.youtube.com/watch?v=g2Umb7MyDhw&t=421s

Stoppa deportationerna till Afghanistan!

Göteborg 29:e april 2017
Hanna Tellholt
Aktivist, med i Asylrörelsen i Göteborg

Här nedan: Flyer som kan delas ut vid flygplatsaktion.

Långlångt blogginlägg från ett fullspäckat seminarieschema idag. Med reservation för eventuella felaktigheter som även kan komma att bli korrigerade i efterhand. Var beredd att trycka på bakåtknappen om du klickar på länkarna. 

Idag var det dags för vårens seminarium med Rosengrenska, vård för papperslösa, som i sedvanlig ordning hölls vid Världskulturmuséet i Göteborg. Temat idag blev ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan och dagens deltagare var något annorlunda än vid tidigare sammankomster, t.ex. var flera gode män med idag och även ensamkommande ungdomar från Afghanistan, som både deltog och föreläste.

Lägesrapport från Rosengrenskas mottagning
Lina Lönnberg, ordförande i Rosengrenska stiftelsens styrelse, och Sanna Khajavi, styrelsemedlem, inledde med att hälsa oss välkomna och dagens program presenterades.

Till vänster på bilden: Sanna Khajavi, styrelsemedlem. Till höger på bilden: Ordförande i Rosengrenska stiftelsen – Lina Lönnberg

Sedan fick vi en lägesrapport av samordnande sjuksköterska Elisabeth från Rosengrenskas mottagning, om vilken man kort kan säga att antalet patienter har minskat något – 2016 hade man 1668 besök som gjorts av totalt 693 besökare – sedan det skrevs in i lagen (2013: 407) att den reguljära vården även ansvarar för den ”vård som inte kan anstå” även vad gäller papperslösa. Dock är besöksfrekvensen densamma som förra året, alltså 35 besök per mottagningskväll och man har mottagning 1 kväll i veckan, på onsdagskvällar. De som kommer till mottagningen kommer främst från Nigeria, Bosnien, Iran, Albanien, Kosovo och Serbien men har har även startat ett samarbete med den nyligen startade organisationen Agape, som försöker utgöra en del av lösningen kring de många ensamkommande ungdomarna från Afghanistan.

Lite vidare statistik från 2017: Andelen kvinnor-män, som besöker mottagningen är 58 % kvinnor och 42 % män. Man kommer främst för att få hjälp med ekonomisk ersättning för läkarbesök och mediciner från den reguljära vården, 62 % av besöken handlar om detta, men även för att få hjälp med tandvård, besöka sjuksköterska och läkare, psykiatriker, träffa diakon, få hjälp med mat och kläder. Ett mindre ekonomiskt stöd kan även ges till barnfamiljer, då ju gömda personer inte får samma ekonomiska stöd av samhället som andra barnfamiljer har i det reguljära samhället. Rosenjuristerna är även vid mottagningen varannan vecka och man kan av dem få hjälp med juridisk rådgivning.

Man har från Rosengrenskas sida även drivit flera ärenden gällande så kallade vårdhinder, alltså där personer nekats vård och man beskriver att 43 ärenden gått vidare till Röda Korset i Stockholm för bedömning och åtgärd och att 10 ärenden gått till Etiskt Forum på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, för bedömning och åtgärd. Orsaker till att papperslösa personer nekas vård eller får problem med vården handlar främst om okunskap inom den reguljära vården omkring vilka rättigheter dessa patienter faktiskt har. Det kan handla om felaktigt skrivna recept, feldebiteringar av deras sjukvårdsräkningar men även att personer nekats medicinsk bedömning och vård. En viss del av problematiken handlar även om att det kan vara svårt att fullfölja kallelser av gömda patienter till besök hos läkare. Under 2017 har man hittills registrerat 18 st vårdhinder, där hälften handlat om felskrivna fakturor.

Rosengrenskas mottagning för vård för papperslösa, har alltid haft den stående målsättningen att avskaffa sig själva, alltså man vill att vård skall erbjudas på lika villkor till alla människor i ett samhälle, oavsett pappersmässig status, men man tror att man kommer att fortsätta finnas kvar länge med tanke på den flyktingpolitiska utvecklingen i samhället den senaste tiden.

Länk till Rosengrenskas hemsida:
http://www.rosengrenska.org/

Asyllagarnas konsekvenser för människor på flykt
Jurist Björn Åhlin från Rosengrenskas styrelse, Rosenjuristerna och Fridh Advokatbyrå, berättade om om de senaste förändringarna inom asyllagstiftningen och Migrationsverkets praxis med fokus på åldersuppskrivningar hos de ensamkommande barnen och ungdomarna från Afghanistan.

Björn Åhlin

Om att bevisa sin identitet med bevisning: Björn inledde med att gå igenom de olika utgångspunkterna som gäller för åldersuppskrivningarna, som är att Migrationsverket kräver att den asylsökande skall kunnna göra sin identitet sannolik och att ålder ofta är helt avgörande för frågan om uppehållstillstånd. Något som krävs för att Migrationsverket skall få utvisa ett barn är att det finns ett ordnat mottagande i mottagarlandet men detta är inget krav då Migrationsverket avslår vuxna personers asylansökningar. Problemet med att Migrationsverket inte godkänner afghanska id-handlingar i form av tazkiras togs upp. Björn Åhlin tog upp några exempel på vad en person kan ta fram för att verifiera sin identitet och det kan vara t.ex. skolbetyg, vaccinationsbok, fotografier där man kan berätta om omständigheterna kring att fotot togs och olika former av intyg från socialnämnd och t.ex. skolpersonal. Man kan ta fram det man anser vara bevis men det är även viktigt att man kan argumentera för dessa.

Om att bevisa sin identitet i muntlig förhandling: Den asylsökande kan vid intervju med Migrationsverket få frågor som handlar om att kunna verifiera sin identitet via minnen och då kan det vara bra att be personen att försöka minnas viktiga saker med alla sina sinnen, för att bilden skall kunna bli så detaljerad som möjligt. Intervjuaren kan t.ex. ställa frågor som: ”Hur fick du reda på din ålder?” – alltså på vilket sätt man fick veta det, hur det gick till rent konkret. Man kan få frågor om man har syskon, om man alltså kommit fram till vilken ålder man har genom att relatera till omständigheter kring de syskon man har, om man firade födelsedag och hur man firade, eller t.ex. om man minns hur gammal man var vid någon specifik, större, nyhetshändelse, som t.ex. ett val av en samhällsledare och andra stora händelser.

Om hinder från att bli trodd: Omständigheter som kan försvåra vid bedömning av en asylsökande persons ålder kan vara att det står olika åldrar i olika dokument som inlämnats. Om så är fallet behöver man kunna förklara och svara på varför det förhåller sig så.

Om medicinska åldersbedömningar: Migrationsverket har numera en formaliserad process för åldersbedömningar och den sker nu fortsättningsvis via Rättsmedicinalverket och det handlar om röntgen av tänder och knäleder. Fördelen med att genomgå en medicinsk åldersbedömning kan vara att den kan hjälpa till att göra ens identitet sannolik, alltså ingå som en del i bevisningen kring vem man är och hur gammal man är. En nackdel kan vara att bedömningen utfaller negativt för individen och egentligen är ju också fortfarande den vetenskapliga grund, på vilka den medicinska åldersbedömningar vilar, omtvistad.

Något som nämndes är att åldersuppskrivna ungdomar i princip alltid deporteras, något som kändes hårt att höra, men det är ändå Björn Åhlins erfarenhet i den saken. Han själv kommenterade det med att han anser att det är konstigt, eftersom man ju ändå kan ha asylskäl, trots att man är åldersuppskriven. Han tog också upp konsekvenserna som blir för en ungdom som åldersuppskrivs, att ungdomen i ett slag kan förlora sitt boende, sin gode man, var denne kan vara folkbokförd,vägen till vård kan försvåras, ja, i princip allt.

I detta sammanhang kan påpekas att det faktiskt inte tvingande för en kommun att avsluta allt stöd bara för att en ungdom åldersuppskrivs.

Om förändringar som kommer framöver: Från maj 2017 har man beslutat att åldersbedömningar skall ske snabbare än de skett tidigare och det finns även en ny praxis som handlar om man kan få utvisning med uppskjuten verkställighet (SR 25/2016), vilket betyder att man kan få beslut om avslag då man är 16 år gammal men att det beslutas att man inte kommer att utvisas förrän man fyllt 18 år.

I övrigt hänvisar Björn Åhlin till FARR:s broschyr ”Goda Råd”. Länk finns här:
http://www.farr.se/sv/att-soeka-asyl/rad-till-asylsoekande

Hur kan vi stödja nyanlända barns hälsa?
Psykolog Anna Olsson från Rosengrenskas styrelse, som arbetar vid Flyktingbarnteamet i Göteborg, talade tillsammans med människorättsaktivisten Arif Moradi, som gav sitt perspektiv utifrån att vara ensamkommande och papperslös.

Anna Olsson inledde med att prata lite om att de s.k. parallellprocesser som pågår i mötet med de asylsökande, kan utgöra del i orsaksförklaringen till att man kan känna motstånd mot och vilja ta avstånd från den svåra problematik som omger de asylsökande. Problemen kan kännas överväldigande och då kan det vara bra att påminna sig om att man möjligen inte kan lösa en människas alla problem, men att detta inte får hindra en från ett gott omhändertagande av människan. Vikten av en god omvårdnad, att fortsätta ha goda rutiner, regelbunden mat, värme, vila, vätska, ja allt som inbegrips i detta begrepp, underströks, eftersom de mänskliga behoven kvarstår vare sig man har uppehållstillstånd eller inte. Att man i en relation till en asylsökande ofta blir bärare av ett s.k. ”vikarierande hopp”, kan vara viktigt att påminna sig om.

Anna Olsson och Arif Moradi

Människorättsaktivisten Arif Moradi berättade om sin svåra resa till Sverige. Om hur han till slut kom fram till ett liv han drömt om men tidigare inte trott sig kunna få: med gemenskap, en känsla av tillhörighet, med skola och fotboll, boende på ett HVB-hem och om hur hela den tryggheten raserades när han sedan plötsligt en dag blev åldersuppskriven. Det var en oerhört stark berättelse att ta del av och Arif är en mycket god talare, så det kändes att hela auditoriet liksom kollektivt drog efter andan. Arif påpekade också det som så många reagerat på men kanske inte kunnat formulera – hur galet det är med den 18-årsgräns som Migrationsverket hela tiden håller på och bråkar om. Eftersom alla ju fortfarande behöver hjälp – oavsett ålder! Det är ju inte så att behoven bara försvinner för att någon stämplar 18 år i pannan på en människa. Han är även kritisk mot resursfördelningen i samhället, att det prioriteras att anställa 20 000 fler poliser för att kunna jaga människor och kostnaderna med att hålla människor i förvar, människor som istället skulle kunna utgöra en resurs i samhället. Om man valde att se dem som det. Mycket som Arif talade om var enkelt självklart men man ställer sig samtidigt automatiskt frågan om hur vi kunnat komma så långt ifrån ett spontant mer förnuftigt samhälle. Arif hade uppmanade också auditoriet att göra mer för att hjälpa fler, något vi alla ju kan göra.

Agape – Frivilligorganisation till stöd för ensamkommande barn och ungdomar
Gruppchefen på Social resursförvaltning (som nu i dagarna säger upp sig i protest mot hur åldersuppskrivna ensamkommande ungdomar behandlas) – Matilda Brinck-Larsen – presenterade den nystartade organisationen Agape tillsammans med flera ungdomar som är med i den. Matilda berättade att Socialtjänsten bestämt att åldersuppskrivna i Göteborgs Stad skall stå utanför rättighetssystemet och att detta fick henne att ställa sig frågan hur man kunde ordna allt kring mat, boende, hälsa och hygien, skolgång etc, för de som hamnat utanför systemet.

Matilda Brinck-Larsen

Frivilligorganisationen Agape föddes och man har idag lyckats ordna 16 st s.k. ”stationer”, som ungdomarna kan besöka. Stationerna fungerar 7 dagar i veckan och det handlar om att komma till ett ställe och få sig ett mål mat, kunna byta och tvätta kläder, få hjälp med att ordna busskort så att man kan fortsätta sin skolgång och boendet ligger långt ifrån skolan t.ex, att få hjälp med att ordna någonstans att sova etc. Målsättningen är att varje ungdom som är med i Agape skall ha med sig ett veckoschema med ställen dit ungdomen skall ta sig varje dag, alltså en struktur, för veckan som kommer och man gör upp strukturen vid de möten man håller på söndagarna, som alla är med på. Därför brukar man säga att en ”Agape-vecka” börjar på söndagen.

Man har även hittills lyckats placera 70 barn i familjehem och diskussioner förs t.ex. just nu med flera kyrkor i Göteborg, om att ordna fram tillfälliga sovplatser etc. Man har kunnat få gott om volontärer och man har även lyckats börja ordna med regelbundna stödsamtal med familjehem och volontärer, för att organisationen skall orka fortsätta vara så hållande och stödjande som dessa ungdomar behöver. Man står även inför utmaningen att fortsätta under en förhållandevis lång tid, då de flesta av dessa ungdomar kan komma att behöva hjälp och stöd under år framöver. Matilda avslutar sin presentation av Agapes verksamhet genom att ställa frågan om vad det egentligen kostar ett samhälle – etiskt, känslomässigt och ekonomiskt – att försätta barn på flykt, på det vis som sker nu.

Länk till Agapes FB-sida:
https://www.facebook.com/frivilligorganisationenagape/

”Uppdrag Afghanistan” – Blank Spot Project
Journalisten Nils Resare berättade om Blank Spot Project och den reportageserie som följer upp vad som händer med de ensamkommande som utvisats till Afghanistan. Han berättade att han blivit kontaktad i samband med den deportation som skedde förra året från Märsta den 12-13:e december (se även tidigare blogginlägg från december 2016) och att man från redaktionens sida sedan dess tyckt att det är ett viktigt projekt att följa flera journalistiska trådar som handlar om, dels hur det är att vara asylsökande, få avslag och hamna i förvar, bli deporterad och sedan även hur det blir i mottagarlandet och då specifikt Afghanistan. Man har även tagit upp frågan om de självmord som varit bland ensamkommande ungdomar.

Nils Resare berättar att syftet med namnet Blank Spot Project, handlar om att man som journalister vill göra ”den kollektiva blinda fläcken” mindre hos allmänheten, genom att via medborgarfinansierad journalistik beskriva och berätta mer om de områden som det inte skrivs så mycket om inom mainstreammedia, men att man i nuläget också får många frågor om samarbete även med övriga media. Vi fick också se två filmer som redaktion på Blank Spot Project gjort, om två av de ungdomar som deporterades i december och man kommer att fortsätta arbeta med att beskriver hur det egentligen är för de som deporterats till Afghanistan.

Länk till Blank Spot Projects hemsida:
https://www.blankspotproject.se/

Sedan avslutade Nils Resare genom att berätta lite om journalisten Wares Khan, som varit med hela dagen och filmat, om hur man kommit i kontakt med honom, följt honom och hur han till slut kommit ut ur förvaret. Jag vill här visa ett ganska roligt foto som jag råkade ta. Det föreställer Wares Khan, som filmar Nils Resare när han berättar om…..Wares Khan!

Wares Khan filmar Nils Resare som berättar om Wares Khan! 🙂 ❤

Tyvärr så missade jag det allra sista föredraget på dagens fullspäckade schema, det med barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson. Däremot tar jag här i bloggen tillfället i akt att varmt rekommendera en enkel handbok för alla som Lars H Gustafsson varit med om att ta fram. Den heter ”Möta barn på flykt”, och kan dels beställas gratis men även laddas ner från följande länk.
https://blog.unicef.se/2016/02/04/storre-kunskap-kravs-i-motet-med-barn-pa-flykt/

Ja, kamrater, det var allt från mig idag och jag vill härmed tacka dig som orkade läsa ända hit. Tack!
Kampen för rätten till asyl fortsätter!
Stoppa omedelbart deportationerna till Afghanistan!

Göteborg den 22:a april 2017
Hanna Tellholt
Aktivist, med i Asylrörelsen Göteborg

Endast 3 dagar efter deportationen av 10 personer till Kabul, Afghanistan, får jag flera meddelanden från olika håll, om att man redan dagen efter deportationen tagit in ännu en afghansk person till förvaret i Kållered. Personen ifråga är från Malmö och skulle ha förts till Åstorp, men där är det just nu så fullt att man fyller på i Sagåsen, Kållered, Göteborg istället. Det är alltså uppenbart att Gränspolisen fortsätter med sitt vidriga arbete med att försöka föra ut människor som behöver skydd och asyl, från Sverige till Afghanistan, där bombdåden fortsätter. Samtidigt ökar motståndet mot deportationerna.


Stoppa deportationerna till Afghanistan – nu!

Det blir ett långt, delvis personligt och reflekterande blogginlägg här idag. Jag har mycket att säga och kommunicera just nu. Jag har även länkat flera grejor här direkt i bloggen, så var beredda med att trycka på ”bakåt”-knappen om du hoppar in i länkarna, så att du kommer tillbaka in i bloggen igen.

Om deportationerna till Afghanistan
Det behöver inte vara så här svårt. Sverige väljer just nu att misshandla en liten andel av de asylsökande, genom att hålla åldersuppskrivna, egentligen minderåriga personer i förvar under en lång tid. Nu senast i samband med den senaste gruppdeportationen till Afghanistan. Det skulle vara betydligt enklare om dessa personer helt enkelt beviljas amnesti och det skulle gå att göra om den politiska viljan fanns till detta.

Jag kommer inte att ta upp särskilt många namn i min blogg idag, det är redan så många som strösslar med de deporterades namn i sociala medier, men jag kommer att nämna Josef Moradi, då både han och hans ärende har misshandlats på fler än ett sätt i de här processerna.

Tisdagen den 28:e mars 2017, blev 10 personer deporterade till Kabul, Afghanistan och för dem fortsätter nu det helvete det innebär, att försöka överleva och att för några, fortsätta den juridiska striden för rätten till asyl, alternativt söka andra vägar till en tryggare tillvaro. Många av de som deporteras till Kabul lämnar landet igen så fort de bara kan och förmår, med hänsyn till ytterst begränsade resurser.

6 personer blev kvar i förvaret. 3 av dem är ute nu. 2 ärenden handlar om att man numera överklagat till FN. 1 ärende hade mycket dokumentation från Röda Korsets Kris- och traumacenter. 3 av de som blev kvar, blev det troligen huvudsakligen p.g.a. att de har barn och flera med mig antar just nu, att de inte beviljats resehandlingar av det skälet, vilket även skett vid tidigare gruppdeportationer. Jag kommer inte att skriva fler detaljer i blogg av hänsyn till integriteten hos klienterna men för min egen del kan jag nämna att jag varit i kontakt med de flesta som satt i förvaret i Kållered just vid senaste deportationen. Jag ordnade även fram många av deras ombud, där de enbart hade förvarsombud men även förvarsombud byttes ut, då de inte brytt sig om att träffa sina klienter. Orsaken till att jag nu väljer att dela just den här informationen, handlar om den eventuella nytta den kan göra för bedömningen av, vilken väg som kan vara relevant att gå med framtida ärenden och jag vill då här bara kort hinta om att det finns fler vägar vidare efter avslag.

Och nu har även ett ärende för en av de deporterade, gått vidare till Europadomstolen. Jag är insatt i detaljerna då det är jag som har ordnat fram just det ombudet, som driver ärendet, tillsammans med personens tidigare gode man. Dock brukar man om Europadomstolen säga att det är en lång pipeline in till genomgång av process, väntetiderna brukar vara på 4-5 år. 4 år är även den tid som en klient kan behöva vänta innan en klient kan ansöka om asyl på nytt i Sverige.

En snabbare väg ser spontant FN-anmälan ut, men då är det fråga om klienter med stor bakgrundsdokumentation och gediget genomarbetade inlagor. Skall det överhuvudtaget vara aktuellt att tänka på vare sig Europadomstol eller anmälan till FN, skall ärendet för övrigt anses vara helt uttömt på alla nivåer, och det är faktiskt ofta så i praktiken, att det i vissa ärenden, kan löna sig att söka omprövning på lägre nivåer också, men det är en sak för advokater och jurister att bedöma.

För övrigt: Den i praktiken mest funktionella väg jag ser, när jag hör hur de som deporterats till Kabul gör, är att ansöka om arbetstillstånd, det är många som går den vägen. Men har man valt att inte medverka och samarbeta till sin egen deportation straffas man då först med 1 års väntetid, men sedan kan man söka sig tillbaka via ett arbete.

Om fullmaktsförfaranden och arbetssätt kring dessa
Jag vill mana till begrundan och eftertanke och jag vill uppmana till att man inte håller på tar ut fullmakter i personers ärenden, om man inte vet exakt exakt vad man gör. Det senaste, värsta exemplet jag har på det, var att person från kyrkan tagit ut en fullmakt och sedan använt en förvarstagen persons väns personnummer och använt den vännen som vittne, utan att faktiskt den vännen själv var närvarande på plats och utan ha förklarat för vad det var fråga om. När det sedan också visar sig att personen även gjort ett suicidförsök, så gränsar ett sådant förfarande till övergrepp i rättssak (eller vad lagrummet kan tänkas heta för sådana saker) skulle jag tro. Så skulle nog Jesus aldrig ha gjort.

Mitt generella råd, är att undvika att ta ut fullmakt. Det är ganska lätt att undvika detta, särskilt då det gäller de ensamkommande, som ofta redan har ett nätverk av redan aktiva personer omkring sig. Det finns ju ofta ett tidigare juridiskt ombud som man kanske kan återaktivera, eller man försöker kanske ibland få ett förvarsombud (om personen hamnat i förvar har de rätt till juridiskt ombud för förvarsdelen av ärendet) att även söka omprövning av ärendet i sin helhet pro bono och om det inte går, försöker man söka fram annat juridiskt ombud. Då skall givetvis det juridiska ombudet ha en fullmakt och den lilla delen av pappersproceduren, kan jag som aktivist hjälpa till med, för att skynda på processen i kritiska lägen.

Sedan: En tidigare god man som kanske tillfälligtvis tappat hoppet men som bryr sig om klienten och känner hen sedan längre tid, kan vara den som möjligen också har en fullmakt från klienten och då kan sedan den tidigare gode mannen även fortsätta att hålla kontakten med rättsapparaten och med det juridiska ombudet i syfte att kontinuerligt uppdatera sig kring det som händer i ärendet och kunna stötta klienten som befinner sig i förvaret.

Vad gäller just Afghanistanärenden har mitt arbetssätt varit att försöka återaktivera tidigare existerande strukturer och en god man med fullmakt kan fortsätta göra nytta under längre tid, då gode män ofta är bra på långtidsarbete. Kommer man in i något som redan pågår, tar man naturligtvis reda på sådana här saker och hittar inte på nya grejor innan man vet hur landet ligger, det borde vara en självklarhet, även om jag inte riktigt ser att alla gör så.

Som asylrättsaktivist ser jag mig själv som en slags katalysator för dessa strukturer och behöver inte gå in i individuella ärenden under någon särskilt lång tid, bara hjälpa till med att de liksom kommer igång igen och sedan vara bollplank för de som håller långsiktigt i ärendet, maila in förslag på åberopande av nya omständigheter som uppstår, förslag som en initierad jurist/advokat kan ha bruk av eller förkasta, oftast förkasta, eftersom mina idéer inte visar sig juridiskt gångbara då jag bara är lekman i dessa frågor. Det är så jag ser på min roll. Sedan har jag inte sagt att man måste jobba så här, detta är bara mitt råd för hur en aktivist kan jobba för att orka fortsätta i längden. Det kommer nämligen att komma fler nya personer till förvaret som kommer att behöva hjälp och skall man orka fortsätter hjälpa till som asylrättsaktivist i extremlägen, behöver man kunna frigöra tid för det nya som kommer till en. Detta är ett sätt att göra detta på, som jag här försöker beskriva.

Om Migrationsverkets nya juridiska riktlinjer för Afghanistan
Annars – om nya RCI SR 59/2016: Överklaganden av ärenden i sin helhet med hänsyn till de juridiska riktlinjer som kom ut i slutet av förra året, pågår i migrationsdomstolssystemet över hela landet just nu och det sker liksom en slags lärande process i rättssystemet när Migrationsverket ger ut nya juridiska riktlinjer. Jag antar att man från initerat håll, snart kommer att börja dra slutsatser om hur de nya riktlinjerna kan användas och hur kraftfullt detta nya instrument kan vara, men jag kan ju nämna att jag redan från början hörde, att en initierad advokat tyckte att nya RCI:n ”var svag”, möjligen till viss del p.g.a. det ”loop hole” bestående av internflyktsalternativet Kabul, som MIV skrivit in i det. Länk till RCI SR 59/2016 (får du inte upp denna länk, Googla istället fram detta från Lifos – Migrationsverkets egen databas):
http://www.migrationsverket.se/download/18.2d998ffc151ac387159194c1/1485556080208/RCSR5916.pdf

Och som lekman kan jag ju hålla med, då jag tittar på utfallet. För så länge det går plan till Kabul, så länge är vår RCI gällande Afghanistan, alltför svag. Jag behöver varken vara advokat eller politiker för att dra just den slutsatsen. Den slutsatsen kan jag dra när jag ser på filmen som Abdul Ghafoor grundaren av organisationen AMASO -Afghanistan Migrants Advice and Support Organization, har publicerat efter att han nu mött Josef Moradi efter att han anlänt till Kabul, utan sin väska med kläder, utrustning, pengar och mediciner.
https://www.facebook.com/195295217167437/videos/1476933402336939/

(Tillägg kl 16:05: Kan lägga till i texten här, att jag nu fått beskedet att Josef äntligen fått delar av sina saker, 5 dagar efter att han blev deporterad och efter att flera personer kämpat för att lokalisera dem och ställa förvaret, Migrationsverket och Gränspolisen till svars för dåligt handhavande.)

Om kravet på amnesti, debatt i Aktuellt, om ensamkommande krigsbarn och sannolikheter
Kravet på amnesti är inget nytt, det är en fråga som är återkommande i asylfrågor. Vi har haft en tidigare folkrörelse historiskt, då den tidigare Utlänningsnämnden ombildades till ett system med Migrationsverket och Migrationsdomstolar. Med tanke på de många ensamkommande, 18 000, som väntar på besked i sina asylärenden, blir det återigen aktuellt att resa frågan.

Vänsterpartiet ansluter sig nu till kravet på amnesti för ensamkommande som varit här i mer än 1 år. I Aktuellt i veckan, möttes migrationsminister Morgan Johansson (S – eller M – skrev jag ut det där M:et eller tänkte jag det bara?) och Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen i en kort debatt. 18:45 in i denna video, debatteras frågan:
https://www.svtplay.se/video/12954760/aktuellt/aktuellt-30-mar-21-00-1?start=auto&tab=senaste

De siffror som presenteras i programmet är att det kommit 37 000 ensamkommande barn sedan 2015 och att 18 000 väntar på besked eller avslag. Man pratar om att 86 % fått bifall i sitt ärende förra året, den siffran kan kritiserar på olika sätt. Var de åldersuppskrivna landar i detta kan jag inte de exakta siffrorna, men som jag ser det, blir det ändå ofta ett slags trolleri med siffror och så gör Migrationsverket ofta, även i samband med antal återvändanden, där personer som plågats länge av den byråkratiska misshandeln, till slut ger upp och går med på att deporteras och då skrivs in som ”frivilliga” i MIV:s rullor.

Frågan jag ställer mig är: Varför inte 100 % bifall? Så länge Utrikesdepartementet avråder från resor till Kabul borde det omfatta alla som är människor som reser till Kabul, inte bara svenskar! För det finns ju i realiteten inte ett fredat hörn i det landet och Migrationsverkets rapporter och nya juridiska riktlinjer med inbyggt ”loop hole” där man kan hänvisa till internflyktsalternativet Kabul, är ju bara en chimär. Man påpekar i början av inslaget att man inte tagit emot så många flyktingar på så kort tid sedan Balkankriget på 90-talet.

Men då vill jag påpeka att Sverige tog emot fler förr i tiden.

Jag vill ställa siffran 37 000 mot 80 000 och jag syftar då på de 80 000 krigsbarn som Sverige tog emot i mitten av förra seklet. En av dem, var min far, som numera inte längre lever. När min far var barn, skickades han över till Sverige i samband med att det var krig i Finland. Det var på 40-talet.

På 40-talet tog Sverige emot så många som 80 000 ensamkommande barn och hjälpte dem till trygghet. Min pappa var här i 10 år. Sedan tog kriget slut och han skickades tillbaka till Finland. Man har diskuterat den här frågan mycket, frågan om de finska krigsbarnen. Gjorde man rätt eller gjorde man fel, när man skickade tillbaka dem? Det finns inget enkelt svar men jag vet hur det blev för min far. Han hade tvingats lämna den enda famn han kände till och kommit till ett land ett land där han inte förstod vad de sade. Men han hade tur. Han hade en snäll, ny mamma, de fick en bra anknytning till varandra och man hade det gott ställt på gården dit han kom, så han blev så småningom trygg och välanpassad här i Sverige. Sedan, när han var 13 år, tvingades han komma tillbaka ”hem”. Till en familj som han faktiskt inte hade mer än vaga minnen av.

Det var problem i Finland, även om kriget var slut. Man var fattiga och hade svårt att försörja sig. Så fort min far vuxit upp, flyttade han faktiskt tillbaka till det som han uppfattade som ”sitt hemland” och det var Sverige. Han tog med sig min mamma, som var 20 år när hon kom hit och han presenterade för henne det land där han kände sig trygg och där han ville sitt leva och bygga sitt liv. Som barn var jag ofta på den gård i Uppsala, där min far varit som barn och sedan fick vi en bit mark där, där vi byggde ett sommarhus. Där är mina rötter i det här landet, där jag blev född. Sedan har min släkt även rötter i Finland, och det är också en bra sak. Men det har aldrig varit några tvivel om vilket land jag betraktar som ”mitt”, även om jag inte blev medborgare i Sverige förrän jag var 6 år gammal.

Jag upprepar. Min far tvingades alltså åka tillbaka ”hem” till Finland, då han bara var 13 år gammal. Det blev problematiskt för honom. Men han löste det sedan själv igen, 7 år senare, genom att flytta tillbaka så fort han själv kunde bestämma. Notera noga att detta inte betyder att han hade en dålig familj i Finland. Bara en väldigt fattig sådan. En familj, som nätt och jämt kunde försörja de 8 barnen de hade. Eftersom det var efterkrigstid. Men kriget var iallafall slut.

Det är det inte i Afghanistan. Och jag bryr mig inte om vilken ordlek vi väljer här: krig, inre väpnad konflikt, konflikter mellan väpnade styrkor. Våld är våld, död är död. Och i Afghanistan är döden ständigt närvarande. Det är terroraktioner med bomber och död och elände. I Afghanistan råder kronisk fara för människors liv, det är ett farligt land att vistas i. Så farligt att UD rekommenderar svenskar att inte åka dit, på sin hemsida skriver man att man ”avråder”. Man har avrått sedan 2014 och avrådan står kvar, även efter valet i Afghanistan, eftersom våldet har ökat då skyddsstyrkorna drogs tillbaka från landet.
http://www.regeringen.se/uds-reseinformation/ud-avrader/avradan-till-afghanistan/

Morgan Johansson pratar i debattinslaget i Aktuellt om skyddsbehov, och han återkommer upprepade gånger till det, och då vill jag översätta vad han egentligen menar. Han menar ungefär att man kan få skyddsbehov erkända endast om det råder 200 % sannolikhet, att en taliban kastar en bomb rakt på mig och har skrivit ett brev till mig i förväg om att han tänker kasta den och jag sedan har lyckats få med mig foto på talibanen och 4 bevittnade och av auktoriserat översättningsföretag, översatta kopior av originalet av hotbrevet, inlämnade vid rätt tillfälle, vid fullmåne, om jag hoppade tre varv motsols runt Migrationsverket och om det blåste motvind från rätt väderstreck, vid tillfället för inlämnandet av hotbrevet och de korrekta kopiorna. Ja, då kanske jag kan få skydd. Men troligen inte då heller.

Nu överdrev här och det övergick i satir, men det är ju nästan så, som vi som jobbar med att försöka putta upp överklaganden av ärenden ibland upplever det, att det är ungefär lika svårt att få skyddsskälen erkända inför Migrationsdomstolssystemet, alltså lika svårt som det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Och ordet ”skyddsgrundsdirektiv” är återkommande i den initierade diskussionen mellan sakkunniga och det är ett EU-ord som kommer ifrån att Sverige nu anpassat sin usla flyktingpolitik till EU:s usla flyktingpolitik, alltså ett slags nivelleringsord. Men jag bryr mig inte ens om det till slut. Allt bara omskrivningar av ett faktum: Att det är farligt i Afghanistan. Det räcker så. Folk är inte dumma. Dumma är de politiker och byråkrater, som försöker lägga blöta ordfiltar över farligheterna.

Så vi kämpar vidare för amnesti. Kommer att bli fler demonstrationer nu i Göteborg, i samband med Socialdemokraternas kommande kongress här. Länk till event som Asylrörelsen ordnar den 8:e april kl 12 utanför Svenska Mässan vid Korsvägen i Göteborg, gällande demonstration mot Socialdemokraternas deportationspolitik och för amnesti:
https://www.facebook.com/events/730647323783515/

Avslutningsvis kan jag förmedla en glad nyhet, som iallafall är att bussbolaget som körde bussen från Landvetter till Kållered, numera avsagt sig ytterliggare deportationskörningar för Migrationsverket. Detta efter att folk i det event som Vian Delzos, från ”Skåningar som inte står ut” och aktivisten Em Forslund skapat för aktionen vid förvaret, ringt och mailat och krävt stopp för detta. Bussbolaget tog rättelse, vilket visades bl.a. i ett mail som en av de aktivister, Katarina Biel, från Rättvisepartiet Socialisterna och Asylrörelsen, och som mailat bussbolaget, fick.

———–Svaret börjar här:
”Hej Katarina,
Vi är jätteledsna att den här körningen blev av, vi fick den av ett annat bussbolag och vi hade ingen aning vad det var för körning innan detta uppdagades.

Dagens Leja Touring är ett bolag vars medarbetare kommer från många olika länder och kulturer och denna transport kändes naturligtvis inte bra.

Företaget har efter detta tagit ett policybeslut att ej utföra liknande transporter i framtiden.

Med vänliga hälsningar

Frida Jaktlund Galle
Leja Touring AB”

Slut svar.—————-
Det var bra. Om bussbolag kan ta rättelse, kan även flygbolag göra det så vi kan även fortsätta påverka flygbolagen. Så låt oss fortsätta!

Och en till sista, glad nyhet: En av de intagna på förvaret lyckades vidareförmedla information till en person om hur man själv stoppar en deportation, personen följde instruktionerna och hens deportation stoppades. Detta fungerar inte vid gruppdeportationer, då det ofta råder ett massivt överläge rent resursmässigt från Gränspolisens sida, men vid deportation av enstaka personer kan det fungera. Den som skall deporteras informerar helt enkelt sina medpassagerare om att hen inte befinner sig frivilligt ombord och att hen inte vill bli deporterad. Om tillräckligt många vägrar sätta sig ned, uppstår då en situation, då piloten kan tvingas fatta beskedet att inte flyga innan personen tas ur planet och så skedde denna gång. Detta leder till att man vinner tid att fortsätta söka överklaga ärendet i den juridiska processen och flera personer har tidigare lyckats stoppa sina egna deportationer på detta vis. Jag är glad över att det finns ett motstånd mot deportationerna även inuti förvaren och ju längre man sitter där, desto bättre bli man på hur man ska förhindra deportationer. Förtryck föder motstånd, det är en erfarenhet mänskligheten vet sedan tidigare och vi ska tillsammans skapa mycket motstånd mot de övergrepp som sker från myndigheternas sida mot människor i samband med den deportationspolitik som just nu råder.
(Kan även nämna att en till deportation, denna gång till Irak från Landvetter, även stoppades helt nyligen på detta sätt.)

Således: Motståndet mot deportationerna ökar. Personligen väntar jag fortfarande på att få se alla dessa som säger att de kämpar, inte bara ute på gator och torg, utan även i en stor jätteblockad vid förvaret. Kanske blir det vid nästa deportation? Man kan alltid hoppas! Och jag säger som jag även skrev i mitt förra inlägg: Det är bra om man vill vara med på blockad, men då behöver man vara klar med sitt eget ärende. Det är mycket viktigt. För det är ingen som vinner på Gränspolisen ser någon ytterligare anledning till att få in personer in i de förhatliga förvaren. Låt oss som kan ta matchen utan att det blir självdestruktivt, ingå i blockaden och låt oss bli fler än förra gången! Nästa gång åker vi alla ut till förvaret. Väl mött vid nästa deportation! Motstånd, kamrater!

Kampen för rätten till asyl fortsätter!
Riv nya tillfälliga flyktinglagen!
Stoppa deportationerna till Afghanistan nu!
Amnesti nu!

Göteborg, den 1 april 2017
Hanna Tellholt
Aktivist i Asylrörelsen

Flygblad som kan kopieras upp och spridas i samband med deportation av enstaka personer med reguljärt flyg, vid flygplatsaktioner: