Att det finns ett närmast oändligt behov att ge uttryck för sin frustration omkring situationen i Iran, bevisar det faktum att gruppen Misstro Oss Inte/Misstro fortsätter, fortsatte kampen genom att hålla den sjätte demonstrationen sedan i somras, idag, den 8:e september i Brunnsparken i Göteborg.
Talarlistan var som vanligt lång och i talen. Det var tal om arresteringarna av intellektuella och regimkritiker i samband med att shahen störtades 1978-79 och senare i samband med de olika ”val” som hållits. Det var kritik mot de ständigt återkommande avrättningarna, mot fängslande och tortyr av de iranska medborgare som uttrycker regimkritiska åsikter, om bristen på yttrandefrihet i Iran, förföljelse, tortyr och mord på konvertiter, om sedlighetspolisernas ständiga, ofta brutala intervenerande i det vardagliga livet, det finns hur mycket som helst att berätta och kritisera.
Och berättelserna kommer att fortsätta, gruppen Misstro fortsätter växer. Idag var följande personer med på demonstrationen: Naser Karimi och Ramin Abbasian, som leder och samordnar dessa demonstrationer. Övriga var: Ali Nezam Fatemi, Mousa Hasani, Fardin Vakili, Firouz Soleymanzadeh, Mahnaz Masiri, Poran Yekta, Hamidreza Baratiyan, Meisam Shalpoush, Farhad Sayari, Amir Abbas Pakyari, Hosein Shirazi, Rasool Shadman, Mariam Banai, Behieh Naderi, Sahar Arzanpour, Elham Torabi, Fatemeh Chezm Azar, Mohsen Daraei, Mohsen Hashemi, Sieros Raoofi, Mohammadreza Armiuon, Shirin Shokrzadeh, Kiamars Bastaninjad, Shahla Saidi, Mohammad Mohammadi, Arman Salehi, Reza Moazeni, Jemis Oudatolaki Targavar, Nasir Lazmpour, Davood Shahbazirad, Bahram Torani, Mohammed Hoseinmobarakshahi, Nafiseh Ghaemmaghami, Marzieh Rasolzadeh, Fatemeh Kavehfard, Shahla Vakili, Parvaneh Maroufi, Hedayat Gholami och Arman Salehi.
Men gruppen är också kritisk mot förhållandena i Sverige, under väntetiden på asyl. Efter demonstrationen pratar jag vidare med Ali Nezam Fatemi. Nezam har nu varit i Sverige i snart 11 år. Han har fått avslag på sitt asylärende i alla instanser hela vägen upp till Migrationsöverdomstolen och är nu redo att söka prövningstillstånd i EU-domstolen. Nezam har ingått i gruppen Misstro Oss Inte sedan de började sitt arbete med sittstrejken i Smyrnakyrkan i två månader, sedan genom hungerstrejken i maj månad och fortsatta regimkritiska protester. Det är en gåta för oss som följt honom i hans kontinuerliga Sur Place-verksamhet, att han inte beviljas det skydd en regimkritisk iranier har rätt till enligt Migrationsverkets juridiska riktlinjer. Att regimkritiker löper fara för sitt liv i Iran är känt inom hela det internationella samfundet och ingenting nytt, det finns nya riktlinjer som uppmanar Migrationsverkets tjänstemän att ta särskilda hänsyn till de som bedrivit kontinuerlig Sur Place-verksamhet men hittills har de inte tillämpats på just Nezam. Varför?
Nezams tillvaro just nu är mycket svår. Han lider av ständig värk i ena benet, då han drabbades av multipla frakturer i samband med en trafikolycka för 17 år sedan. Då opererades in plattor i benet, som skulle ha tagits bort för många år sedan, men som fortfarande är kvar, vilket leder till ständig värk och att Nezam just nu är beroende av värktabletter för att klara den vardag, där han arbetar med ett stående arbete. Nezam har via Rosengrenska/Röda Korset Vårdenhet för papperslösa, fått hjälp av sjuksköterska och samordnare Anne Sjögren med att få en operation beviljad, men han är beroende av någon form av inkomst för att kunna betala sin hyra och trots att han fått löfte om hjälp med hyra under rehabtiden efter operationen från en stiftelse, vågar han inte vara borta en hel månad från sitt arbete för att han är rädd för att förlora det.
Så här håller det på. Nezam kommer inte att våga genomföra sin operation förrän han står på fast mark. Och så här är det för många som lever i mellantillvaron i väntan på asyl. Den normala utveckling livet skulle ha, med studier, karriär, att skaffa familj, nödvändiga operationer, allt skjuts upp och fortsätter att skjutas upp och det är en mer eller mindre plågsam väntan bara. För några har väntan varit så lång som upp till 12-14 år! Det pågår i Sverige idag, något som skulle kunna liknas vid en tyst, humanitär katastrof. Papperslösa flyktingar syns och hörs inte så mycket, eftersom de lever med rädsla för tvångsdeportation till ett för dem farligt land, men de finns hela tiden. De lever varje dag med samma behov som oss alla andra men de papperslösa tvingas p.g.a. myndigheternas byråkratiska misshandel av dem, leva i en otrygg, oerhörtstressfylld och hälsofarlig tillvaro.
Ett land är så civiliserat, som man behandlar de som har det sämst. Enligt det måttet har Sverige idag inte mycket att skryta om vad gäller den humanitära situationen, vi är långt ifrån någon förebild vad gäller den humanitära rätten idag, och det beror på att högerregeringen konsekvent och bestämt satt en strypsnara på flyktingpolitiken och hårdnackat nekar människor den asyl de enligt gällande regler, konventioner och juridiska riktlinjer, har rätt till.
På måndag kommer gruppen Misstro fortsätter att demonstrera vid Migrationsverket i Kållered, och på nytt ställa kravet att man öppnar deras ärenden och prövar dem på nytt.
För övrigt försökte Migrationsverket för andra gången utvisa den iranske 2-barnspappan Siavash Rahimi under fredagen, men tvångsdeportationen stoppades än en gång av Asylrörelsen i Stockholm. Siavash är nu åter på förvaret i Märsta. Försöker Migrationsverket en tredje gång, kommer man att försöka stoppa även detta. Motståndet står fast. Vi accepterar inte deportationer till terrorregimen i Iran och RS kräver än en gång att alla tvångsdeportationer till Iran stoppas omedelbart.
Hanna Tellholt
happytogobattle 
hejhopp